Han blev ett känt namn genom sitt scoop om romregistret 2013. Då avslöjade Niklas Orrenius Skånepolisens olagliga register över 4 700 svenska romer, varav de flesta aldrig begått någon brottslig handling. Det ledde till en hovrättsdom, rekordhöga skadestånd till de drabbade och en nominering till Stora journalistpriset för Orrenius.
Då var han nyrekryterad på Dagens Nyheter, efter många års arbete på Sydsvenskan och Expressen med sina specialområden: spelet mellan demokratiska och antidemokratiska krafter, identitetsfrågor och framväxten av nationalism i globaliseringens fotspår.
Frågorna engagerar honom eftersom han ser deras konsekvenser utspela sig dagligen i hans egen miljö i Malmö, en mångkulturell stad och en port till Sverige. Han jobbar med det berättande reportaget, strävar efter välskrivna texter och vill gärna lära sig något själv på kuppen.
Romregistret lärde honom till exempel något om institutionaliserad rasism i Sverige. Men också att det svenska rättssamhället kan fungera – blir man illa behandlad av en myndighet, så kan man gå till domstol och få rätt. En både mörkt och ljus berättelse om Sverige, således.
– När man tittar närmare på saker ser man ofta hur mångfacetterade de är. En del journalister tycker att det är jobbigt, för då blir storyn inte lika enkel och tydlig. Men för mig gör det saken mer intressant, för då kommer man närmare sanningen. Verkligheten är ju mångfacetterad, säger Niklas Orrenius.
Olika perspektiv vid matbordet
Hans strävan efter nyanser hänger med från barndomen tror han. Mamma var polischef, pappa var försvarsadvokat, och i lilla Motala där han växte upp hade man koll på de kriminella elementen. Vid matbordet kunde Niklas höra samma person diskuteras ur både polisens och försvarsadvokatens perspektiv.
– Det var inget konsensushem på det sättet. Och det var intressant, jag fick med mig något betydelsefullt genom det där att man kan se på saker ur olika vinklar.
Lokalreporter på Corren
Han började sin bana som lokalreporter på Östgöta Correspondenten och flyttade till Skåne och Sydsvenskan 1997. Där blev han för första gången varse en ny sorts politiskt samtal som han inte tidigare hade mött. Här fanns små lokala partier i varje kommun, ”missnöjespartier” som mer eller mindre alla spelade på någon form av anti-invandringsfrågor.
Samtidigt samlade sig unga sverigedemokratiska studenter i Lund: Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson, ”de fyras gäng”. I dag leder de partiet och Niklas Orrenius har följt dem nästan från start.
– Jag var inte van vid partier som spelade på nationalism, vi har inte haft sådana i Sverige på länge. Jag tyckte att det var väldigt spännande rent journalistiskt, säger Niklas, som kom ut med en bok om Sverigedemokraterna 2010.
Fick lämna landet
Han har skrivit fler böcker, bland annat om konstnären Lars Vilks, som lever under konstant dödshot för sin teckning av profeten Muhammed. Den berättar om både radikal islamism och om hat mot muslimer i Sverige, ännu ett exempel på hur Niklas Orrenius vrider och vänder på företeelser och försöker ta upp olika sidor.
Arbetet är viktigt för honom, men en period höll det på att äta upp honom. 2015 var alla frågor han arbetat med plötsligt högst på debattagendan. Det var terrordåd i Paris, i Europa rådde flyktingkris och till Malmö kom det nära 2 000 flyktingar om dagen. Niklas drev sig själv hårt, och upplevde att han måste rapportera om allt som hände – varje boll måste fångas. Mitt i allt blev han uthängd på nätet med sina kontaktuppgifter av en invandringskritisk bloggare. Det ledde tillfälligt till så mycket hot och hat mot både honom och hans familj att de ett kort tag fick lämna landet.
– Det svåra med mitt liv har väl varit att balansera det där. Att ha sitt drömjobb och kunna göra hur mycket som helst, och samtidigt vara en närvarande make och förälder. Det har mitt liv kretsat mycket kring på senare år – att inte totalt kasta loss från insikten vad som är viktigt för en på riktigt.
Hemmaman emellanåt
Han kan prata om detta öppet nu, säger han, därför att han äntligen tycker sig ha hittat rätt. Hans hustru forskar i akvatisk biologi på hög nivå. När hon har gästforskat utomlands har Niklas tagit tjänstledigt och följt med som hemmaman.
– Det är en ynnest att få göra så och haka på henne. Särskilt på senare år när mitt jobb har tagit så mycket plats, så är det skönt att få balansera upp det lite.
Han gillar att hänga med sina barn och när han är ledig sticker han gärna ut till skolgården i närheten av hemmet med sina söner och spelar lite basket.
– Det är underbart att få uppleva det där sorglösa tillståndet igen, när man går till en skolgård och spelar tills man blir trött. Och sedan går man hem medan man studsar bollen mellan sig, säger han.
Niklas Orrenius
Ålder: Fyller 45 år den 22 december.
Gör: Journalist och författare.
Priser i urval: Mottagare av Arguspriset i humaniora 2018. Stora journalistpriset, Torgny Segerstedts frihetspenna.
Bor: Malmö.
Familj: Gift med Emma Kritzberg, limnolog vid Lunds universitet. Barnen Rut, 16, Bo, 13, och Åke, 8 år.
Så firar jag födelsedagen: ”Det brukar vara en resdag när vi åker hem till Östergötland för jul. Vi tar kanske en liten tårtbit i bistron på tåget”.
Om att fylla 45: ”En ganska bra ålder, jag är fortfarande pigg och stark och kan spela lite fotboll med mina barn. Efter några turbulenta år runt 40 så har jag fått balans i livet, och hoppas kunna behålla den”.
Läser just nu: "En romantrilogi av Rachel Cusk, brittisk-kanadensisk författare".
Inspireras av: ”Filmskaparen Paul Thomas Anderson. Jag blev väldigt tagen av hans film ’Magnolia’ som hade en så nyfiken, respektfull och förstående blick på olika sorters människor. Och min fru Emma. Vi träffades i tonåren på gymnasiet i Motala, och har blivit vuxna tillsammans. För mig tog det längre tid än för henne. Hon har fått mig att förstå vad som är viktigt i livet. Och så har hon världens i särklass bästa skratt”.
