Hoppet tillbaka när Maja kom in i bilden

Flickan bara grät och grät. Det var en sommardag 2013 i Pretoria, Sydafrika då Karin Hallin för första gången mötte sin dotter Maja – vars tilltalsnamn då var Precious.

– Hon grät hela dagen tills hon somnade av utmattning i min famn, minns Karin.

Med ett leende lägger hon till:

– Men från andra dagen har det inte varit några problem. Vi är väldigt tighta – som det blir när man är två. Förutom att Maja är världens underbaraste så är hon också världens enklaste.

Vi träffas hemma hos Karin och Maja Hallin i deras lilla hus i Västra Frölunda. Snart femåriga Maja berättar att huset, som rymmer mängder av leksaker och utklädningskläder – ”Maja älskar att spela teater” – tidigare var ett hönshus. Att ensam adoptera beslutade sig Karin för i april 2009.

– Det har alltid funnits i min tankevärld, ända sedan jag var liten.

Att adoptera innebär dock en del påfrestningar och ofta en lång väntan.

– Man går inte igenom den här processen om man inte känner att man verkligen vill det här. Det är sällan man blir så granskad. Jag tänkte flera gånger ”Hur ska jag svara nu för att det ska bli rätt?”.

Karin lutar sig tillbaka och konstaterar att det vid vissa tillfällen under resans gång känts tungt. När hon godkänts – och gått den obligatoriska utbildningen – fick hon beskedet att det nog kunde dröja innan en adoption skulle kunna genomföras.

– ”Det är färre barn som kommer nu”. Det kändes jobbigt att höra. Jag blev jättedeppig och tänkte ”Det här kommer aldrig att gå”. Men i september 2011 ringde de och frågade om jag kunde tänka mig att skicka min ansökan till Sydafrika. Jag tackade ja, och sa även ja till att ta emot ett barn med speciella behov.

I januari 2012 gick ansökan iväg och Karin meddelades att det förmodligen skulle gå fort trots allt, i och med att hon sagt ja till ett barn med speciella behov.

– När det gäller Sydafrika måste man infinna sig i landet inom två veckor från det att man fått sitt barnbesked. Så jag stod stand by.

Men det gick inte fort. Istället tog det ytterligare ett och ett halvt år.

– Jag kunde inte planera något. Jag mådde inte alls bra under sommaren, och på hösten gick jag in i väggen. Men jag fick bra hjälp från företagshälsovården – och den 18 juni 2013 ringde de från Adoptionscentrum.

Karin gör en paus innan hon fortsätter:

– Jag bodde i en tvåa i Stockholm då och kände att det hade varit bra med ett rum till. Så dagen innan det där samtalet var jag på lägenhetsvisning och ringde samtidigt min adoptionshandläggare för att fråga om de hört något. Men nej. När hon sedan hörde av sig dagen efter gick jag inte alls igång på det, jag hade ju nyss pratat med henne.

Karin ler lite och lägger till:

– ”Sitter du ner?”, frågade hon. Jag var totalt oförberedd när hon därefter sa ”I går hade vi inte hört något, men i dag blir du mamma”. När jag fick se bilder… det går inte att beskriva.

Karin försvinner iväg och kommer tillbaka med en fotoram. I den syns de två första bilderna hon fick se av Maja, samt försättsbladet till den rapport som skickades i och med barnbeskedet. ”Precious matched with Karin Hallin”. Karin ler lite när hon berättar om hur hon bläddrade fram och tillbaka i rapporten och tänkte att det måste saknas en sida, den med alla problem. Hon hade ju sagt ja till ett barn med speciella behov. Det enda Maja hade var en vanlig och korrigerbar diagnos.

– Och dessutom var hon bara ett år, säger Karin. Ensamstående matchas ofta med äldre barn.

Men det skulle visa sig att personalen i Sydafrika, som sköter arbetet med att para ihop barn och adoptivföräldrar, känt så starkt att Maja och Karin hörde ihop.

– När de berättade det, då grät jag. Och så har det verkligen känts hela tiden.

Tillsammans med sin pappa hämtade Karin hem Maja. Efter drygt fyra veckor i Sydafrika anlände de till Landvetter. Då hade Maja redan skypat med både mormor och moster.

– Det tror jag var jättebra, säger Karin med ett leende. När Maja träffade dem på flygplatsen var det inga problem med att sitta i famnen.

Karin ler återigen när hon konstaterar:

– Det har gått så bra med Maja. På barnhemmet hade de observerat att hon var väldigt inbunden och reserverad – hon visade inga känslor. Men det stod också skrivet i Majas papper ”Vi tror att hon kommer blomstra när hon får någon som fokuserar på henne”. Och det var precis det hon gjorde. Hon kan fortfarande vara reserverad i nya sammanhang, men annars är hon sprudlande och öppen. Att adoptera är ett fantastiskt sätt att bli förälder på – även om det också är jobbigt och utmanande.

Lina Norman

livsstil@gp.se