Botagoz Kokumbayeva, 42, växte upp i Kazakstan. Under de första skolåren bodde familjen i norra delen av landet där vintrarna var bistra. På grund av den bitande kylan slapp hon ibland att gå till skolan. Då gick det ut ett meddelande på radion om att alla skolbarn skulle stanna hemma.
– Det gillade jag inte alls. Jag ville verkligen gå till skolan och blev besviken när jag inte fick, säger Botagoz som kallas Bota till vardags.
Hon var redan som barn plikttrogen och mån om att sköta sina studier. Lillgammal säger hon själv. Att slösa bort tiden kändes fel, något som hon bär med sig än i dag. Allt lockade i skolan utom ett enda ämne.
– På torsdagarna hade vi alltid en lektion i politik. Vi var helt ointresserade eftersom vi ändå inte kunde påverka något. Så det kändes segt. Och hemma pratade vi aldrig politik, så många i min generation bryr sig inte om politik ens som vuxna.
Själv var Bota ett ovanligt tystlåtet barn som inte gjorde mycket väsen av sig. På internatskolan försökte hon vara en lydig och duktig elev för att slippa utsättas för lärarnas och husfröknarnas hårda tillsägelser. Hon var känslig och blev ledsen av kritik medan pojkarna oftast inte brydde sig ett dugg.
Men även om det var hård disciplin fanns plats för bus och upptåg och lärarna var de absolut bästa som fanns att tillgå.
De var själva verksamma konstnärer och tog med sina elever på utställningar, vernissager, opera och teater. En resa i kultur som präglar henne än i dag.
– Visst var det tufft ibland men vi hade också mycket roligt. Vi målade, skissade, skulpterade och läste design tillsammans fem dagar i veckan och blev mycket sammansvetsade. Jag fick vänner för livet.
Efter internatskolan vidareutbildade hon sig till textilkonstnär och under studietiden där träffade hon en svensk man. Så 2002 gick flytten till Sverige och det blev dags att lära sig ytterligare ett språk förutom ryska och kazakiska.
– Det var fruktansvärt svårt i början. Jag kände mig som ett djur eftersom jag inte kunde kommunicera, bara le. I början försökte jag gissa mig till vad som sades genom att använda min fantasi. Det gick väl sådär, säger Bota och ler.
Det svåraste med det svenska språket är melodin tycker hon. Efter att ha pluggat intensivt i ett år fick hon grepp om språket och känslan av att befinna sig på ett barns nivå försvann. Då avtog även hennes starka hemlängtan som hon led mycket av i början - trots att hon tyckte att Sverige var ett fantastiskt land.
– Jag förlorade ju mitt sociala nätverk. Svenskar är överlag vänliga men samtidigt reserverade. Så det tog tid att skaffa vad jag kallar en ny familj. Med familj menar jag inte släkt i första hand utan framför allt mina vänner och arbetskamrater. De är min nya familj och väldigt viktiga för mig.
Botas konstnärliga sida betyder oerhört mycket för henne. I konsten ger hon utlopp för de känslor hon fick hålla tillbaka som barn. Lördagarna är heliga för henne för då ägnar hon sig åt det som hon verkligen vill göra nämligen skapa. Då får det ta tid.
– Mina barn får vara med. Jag tycker det är bra att de ser att en mamma inte enbart är mamma utan något mer. Det tror jag är berikande för dem och det är roligt att vi kan vara tillsammans. Men samtidigt kan det förstås vara skönt att få tid för sig själv utan att bli avbruten.
Hon hade sin första utställning i biblioteket på Chapmans torg 2016 och fick bra gensvar. Att bara våga visa sin konst är stort för henne. Hon vill prestera och visa att hon duger oavsett om det är på jobbet eller i konsten.
– När man är osäker vill man ha trygghet och så är det för mig fortfarande. Man blir formad av sin miljö. I mitt skapande försöker jag illustrera och tolka vardagssituationer på mitt eget personliga sätt, säger Bota och visar några av sina alster. Hon växlar mellan olika uttrycksformer och får mycket inspiration via nätet.
Självklart reser Bota till Kazakstan när hon har möjlighet. Föräldrar och syskon finns kvar där och hon vill låta sina egna barn träffa sin kazakiska släkt. Hon vill visa dem landet hon växte upp i och samtidigt ge dem det bästa från två världar.
Vad är bäst med att bo i Sverige?
– Det öppna svenska samhället som ger trygghet och möjligheter. Och att barn får vara barn.
Vad saknar du från Kazakstan?
– Att livet ibland kan kännas lite enklare där med varma relationer och mindre ensamhet.
Botagoz Kokumbayeva
Ålder: 42 år.
Gör: concept engineer på Semcon där hon stortrivs.
Bor: Göteborg.
Familj: två barn.
Intressen: att skapa och illustrera, yoga.
