Ett problem som jag har är att jag alltid är sen. Ett annat problem är att min hustru oftast är senare. Häromveckan hände det igen. Innan jag visste ordet av, strax efter att arbetsdagen hade inletts, var jag sen och det fortsatte så resten av dagen.
Lunchen blev en halv baguette och plötsligt var det kväll. Min hustru och jag skulle på Göteborgs konserthus. Hon hade ordnat biljetter och jag visste inte annat än att Göteborgs symfonikers nytillträdde chefsdirigent skulle dirigera.
Klockan 17 insåg jag att det var hög tid att lämna jobbet, eftersom konserten skulle börja klockan 18 och barnen behövde mat. Jag kastade mig på cykeln och trampade uppför Mölndals Kråka i ösregn. En halvtimme senare var jag hemma, dyblöt och på så vis i det närmaste nyduschad, vilket sparade flera minuter. Min hustru lyste med sin frånvaro, men svängde strax därefter in framför huset, så att grus och lera skvätte upp på fasaden.
Efter hamburgerstekning till ungarna och blixtsnabbt ombyte utan ömhetsbetygelser for vi i hällregnet iväg på riksväg 40 mot Lisebergsmotet och kom klockan 17:58 till Götaplatsen. Vi parkerade på en Sunfleetparkeringsplats (detta var ju inte så bra, men det fanns i alla fall två platser, båda lediga, och konserten skulle bara vara i 90 minuter).
Vi sprang till huvudentrén, hängde av oss regnställen i den obemannade garderoben och äntrade konsertsalen precis när portarna slog igen. Jag sjönk ner i min stol.
Det visade sig vara Sibelius drama Kullervo som skulle framföras. Först kom symfoniorkestern, sedan kom Orphei Drängar och sist kom chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali, stoltast av dem alla.
Två instrumentella satser inledde, varefter solisterna gjorde entré: en man och en kvinna. De satte sig på varsin sida om dirigenten, vars gestik gjorde att min hustru, ögonläkaren, svårligen kunde koppla av (dirigentpinne i ögat är en fruktad oftalmologisk diagnos).
Kullervo med blåa strumpor är sugen på att ragga upp en tjej. Han rider med häst och släde och möter en skidåkerska, som han beordrar upp i släden. Hon fräser ifrån och ger honom fingret (det är i alla fall så jag tolkar det; hon säger ”Döden kan du ta i släden, sjukdomen på dina fällar!”). Kullervo far vidare, sneddar över en vik och ser då en annan tjej som vadar över vattnet. Han gör ett nytt, minst lika burdust och misslyckat raggningsförsök.
Vid detta lag har jag hunnit bli rejält förbannad på Kullervo. Psykopatlikt far han vidare i jakt på ett tredje byte. Han finner en tjej som han sliter upp i släden. Hon spottar och gör motstånd, men genom att visa henne smycken lyckas han förföra henne. Det visar sig sedan att tjejen är hans försvunna syster. Då begår Kullervo självmord! Och sedan är det slut!
Alla applåderar och hurrar. Det blir stående ovationer, men jag sitter chockad kvar i min stol. Vad är det jag precis har varit med om? Varför applåderar folk? Vad hände med flickan (hon begick också självmord, läste jag mig senare till)? Det susar i öronen och jag känner mig skakig i kroppen.
Först när vi har kommit hem igen och jag har fått i mig en bit mat hämtar jag mig. Jag sätter mig ner och läser på. Sibelius svit är baserad på två sånger ur Kalevala, Finlands nationalepos. Och texterna som vi har fått höra är utdrag ur ett större och (i alla fall lite) mer nyanserat sammanhang.
Detta sammanhang hade man varit väl förtrogen med om man hade varit på den kostnadsfria introduktionen till verket (eller mer beläst i största allmänhet).
Jag skall aldrig mer komma hungrig och oförberedd till konserthuset. Men Kullervo och hans syster kommer jag aldrig att glömma och någon parkeringsbot blev det inte.
