Sen, sen, väldigt sen igen. Jag började måndagen försenad med trasig mobiltelefon, som nu är utbytt, och resten av dagen fortsatte på samma vis. Lunchen blev en sallad på eftermiddagen och till slut kunde jag bege mig hemåt för att pusta ut i soffan då det plingade till i den nya mobiltelefonen om ett telefonmöte med en pannlobsdemensförening i New York som skall ordna ett forskningsmöte i februari. Jag lyssnade på yngste sonens saxofonspel, ringde in till telefonmötet och började sedan laga chili con carne till tonerna av ett radioprogram på P2. Det var när det plötsligt blev Musik mot midnatt med L-G Alsenius som jag insåg vidden av dagens alla förseningar.
Kokboken som jag använder heter just Kokboken. Jag fick den av mina gymnasiekamrater när jag flyttade hemifrån på 90-talet. Jag minns tydligt hur oroliga de var för att jag inte skulle klara mig. Om man öppnar boken faller automatiskt något av min ungdoms tre favoritrecept upp: korv Stroganoff, köttfärssås eller just chili con carne. Jag gjorde storkok i en tre-veckors cykel. Boken är extremt pedagogisk och inget lämnas åt slumpen (chili con carne-receptet avslutas till exempel med orden ”Chili con carne går bra att djupfrysa.”). Förordet är signerat av Birgitta Rasmusson, Ica Provkök. Från copyright-sidan framgår att det är hon som har skrivit samtliga recept och texter, även om Ica-förlaget i Västerås verkar ha lagt beslag på alla rättigheter. Vem kan denna kvinna vara, som räddade livet på mig när jag plötsligt skulle ta hand om mig själv? Jag googlar och finner att hon ju är en av programledarna för Hela Sverige bakar, ett program som jag från och med nu kommer att börja följa av ren och skär tacksamhet!
I helgen var det matlagning av ett annat slag. På Instön, där vi har sommarstuga, fanns en man som hette Kenneth. Han hade ett hummergrund. När vi var nyinflyttade hade Kenneth det dåliga omdömet att peka ut sitt grund för mig; jag tror att han missbedömde mig som landkrabba.
Han kunde inte ana att vi sedan dess skulle ses på bryggan varje höst den tredje måndagen i september klockan 07.00, då jag lastade mina sex hummertinor med lagliga flyktöppningar tillsammans med en spann rutten makrill i en orange Crescent 465 med en Johnson 20-hästars motor från 80-talet, samtidigt som han lastade sin båt.
Första gången bytte vi inte många ord och jag var så rädd för att trassla in mig i hans tinor eller på annat vis störa hans fiske. Med åren blev det där med hummerfisket lite mer av en gemensam angelägenhet som kröntes av en höststorm då bojarna till några av våra tinor snurrade fast sig i ett farledsmärke, varvid vi fick hjälpas åt på riktigt (det var säkert mitt fel i grund och botten).
Förra året gick Kenneth bort alldeles vid hummerpremiären. I år trodde jag att även grundet hade dött (kanske av sorg). På fredagskvällen hade vi noll humrar inför lördagens fest med sjutton gäster. I desperation lade jag om tinorna på Kenneths vis (man drar dem långsamt efter båten tills man känner att de börjar kullra på sten; då vet man att de ligger rätt, men det kräver någorlunda lugn väderlek och är inte så lätt som det låter).
På fredagskvällen kom tröstande mejl från gästerna om att det var umgänget som var det viktiga. På lördagsmorgonen for jag in till Feskekörka och panikhandlade allehanda skaldjur (utom hummer, av naturliga skäl).
Nu ska ni få höra om lördagens uppdrag. Först fick vi upp en romstinn hona som fick återvända till djupet. Sedan kom två jättefina humrar med lagliga mått i enlighet med 2018 års regler. Sedan kom en till rombärande hona som även hon fick återvända. Kenneths grund lever!
