”Akta er för britter och danskar, de kan inte åka skidor!”, ropar jag efter ungarna på den österrikiska bergstoppen. Vi är i Wagrain på sportlov och det är första gången vi åker söderut. Jag ser ungarna och min hustru susa ner för backen. Min plan är att åka efter för att se att allt går bra, eftersom det är första åket på säsongen. Solen skiner, jag tar ett djupt andetag, kastar mig ut, får ett omedelbart felskär och landar på höger arm. Det smäller till i axeln, som gör obeskrivligt ont. Eller ont, jag vet inte: det tjuter i öronen, jag är yr och illamående, svetten sprutar i pannan och jag tänker att detta bara inte kan vara sant. Efter en stund på knä hittar jag högerskidan, som har löst ut, och lyckas få tillbaka den på pjäxan. Sakta, sakta åker jag ner till familjen som står och väntar. De tror först inte heller att det är sant, men jag är blek som lärft och tacksam över att det finns filmer som ”Sune i fjällen”, som gör denna typ av händelser alldeles rimliga.
Jag får åka scooter, gondol och ambulans till en privatpraktiserande läkare, som öppnar sin mottagning för mig denna vackra söndagsförmiddag. I en försiktig wienervals får han av mig jacka och tröja, tar en röntgenbild, konstaterar att axeln är ur led, sätter mig på en pinnstol med ryggstödet upp i höger armhåla, ber mig att ”sehr ruhig und schlaff sein”. Han håller i min underarm och hänger lite försiktigt och gungande i den. Den konstiga smärtan blir inte värre, nej, den minskar och plötsligt skångrar det till i överkroppen när överarmsbenets ledkula hoppar tillbaka med ett distinkt ”klonk”. Han visar att tuberculum majus och lite andra grejer är av och sätter på mig ett förband med handen över magen. Sedan går jag pjäxbeklädd upp till hotellrummet, lägger mig på sängen och funderar på vad jag nu skall ta mig för.
Jag går på fik, dricker vitt vin och läser ”Die Zeit”. Tiden går otroligt långsamt och bergen lutar sig över mig. Jag tänker på Hans Castorp i Bergtagen och är rädd för att aldrig någonsin komma därifrån. Jag går till kyrkan och lär mig att Wagrain har haft två kändisar: prästen Joseph Mohr som skrev ”Stille Nacht” och författaren Karl Heinrich Waggerl.
Waggerls hem har gjorts till museum. Föreståndaren berättar för mig om hans livsverk. Han har skrivit fyra romaner och otaliga julsagor, samt ägnat sig åt möbelsnickeri, fotografi, konsthantverk och trädgårdsodling. I en bokhylla hittar jag hans verk. Jag hittar även böcker om honom. Särskilt en bok av en litteraturprofessor från Salzburg, som beskrivit hela Waggerls liv, väcker mitt intresse. Det visar sig att Waggerl var en hängiven nazist. På sida efter sida finns Waggerls brevväxling med Hitler, Goebbels och nazistiska författare dokumenterad. Det finns foton på Waggerl i arisk profil med svastika på skjortbröstet när han föreläser för Hitlerjugend. Kriget tar slut. På följande sida finns ett foto av Waggerls undertecknade ”Erklärung” från 20 oktober, 1945. ”Jag visste inget och gjorde inget aktivt.” ”Om mitt namn finns i någon lista någonstans är det någon annan som har satt dit det utan min kännedom.” ”Jag hade ingen uppfattning om vad nationalsocialismen handlade om.” Den jäveln! På äldre dagar skrev han aforismer. En sticker ut: ”En halv sanning är inte hälften av en hel.”
Jag vandrar enarmad och olustig runt i Wagrain och tänker, att varje människa måste vara vaksam på sig själv för att inte hamna så fel i livet som Waggerl gjorde. Jag läser Maja Hagermans ”Käraste Herman” om vår egen rasbiolog i Uppsala, Herman Lundborg. Undrar hur jag hade uppfattat denne karismatiske docent, om jag hade varit läkarstudent i Uppsala på 1920-talet. Hade jag kunnat bli hans doktorand? Hemska tanke.
