Många som springer mycket i skogen har säkerligen mött personer med lösa kläder och en stor madrass på ryggen.
Inte riktigt lika många har förstått vad de just har mött.
Svaret är att de mött personer som gillar att ägna sig åt träningsformen bouldering.
–När de flesta tänker på klättring, så tänker man på traditionell repklättring, där man klättrar i rep på höga väggar. Bouldering är en annan typ av klättring, där man klättrar på låg höjd utan rep. På marken har man i stället en matta att landa på om man faller. Inomhus har man en tjockmatta och är man ute har man med sig en matta som man lägger under klippan man klättrar på, säger Ricardo Morales, platschef på Klätterlabbet i Göteborg.
–Allt började med repklättringen, och under pauser gjorde man mindre klättringar för att utforska områdena, säger Ricardo Morales. Men det var också ett bra sätt för klättrare att bli smidiga, få upp styrka och träna på specifika saker. Och på den vägen är det.
Klätterlabbets anläggning i Johanneberg är en av Sveriges största.
Längs ytterväggarna sträcker sig 17 meter höga klätterväggar, och i mitten av lokalen står en 4,5 meter hög och 14 meter bred klump i skiftande färger.
Klumpen består av en rad olika väggar som är anpassade för olika nivåer av bouldering.
Väggarna varierar i lutning, där de snällaste lutar svagt framåt medan de tuffaste väggarna lutar 55 grader över klättraren.
På varje vägg sitter sedan en drös av grepp i olika färger och former.
Vid en första anblick kan det se rörigt ut, men vet man bara vad man letar efter klarnar det snart.
Olika färger på greppen ingår i olika vägval, eller problem som det kallas inom bouldering.
Varje problem är avgränsat till grepp med en viss färg, och alla problem är kategoriserade efter svårighetsgrad.
–Det är ungefär som med skidbackar. Ett blått problem är lätt, medan ett rött är svårare. Sedan har vi svarta problem som är riktigt svåra, och slutligen finns även vita problem. Och ett vitt problem är fantastiskt svårt att klara, säger Ricardo Morales, och fortsätter:
–Det är en rad olika saker som avgör svårigheten. Det är lätt att tro att det blir svårare bara för att man bygger glest så att det blir längre mellan greppen, men så kan man inte riktigt tänka. En person som är två meter lång ska ha lika lätt att klara problemet som en som är 1,50. Svårigheten kretsar i stället kring olika typer av grepp, med olika svårigheter, och hur man måste använda kroppen för att ta sig fram mellan dem.
De olika greppen skiljer sig mycket åt. Vissa är så små att de knappt syns, medan andra är enorma.
–Att greppen är stora är inte nödvändigtvis någon fördel, säger Ricardo Morales. Vissa kan vara stora men väldigt runda och utan något egentligt grepp. Andra kan vara mindre, men utformade så att man får plats med hela handen. Det är utformningen som är det avgörande.
Bouldering är utan tvekan en extremt nybörjarvänlig sport.
Den som vill testa inomhusversionen – vilket man bör göra innan man ger sig på naturens klippor – behöver inget mer än ett par klätterskor.
Skorna, som kan hyras för några tior, sitter extra tight över foten och ger klättraren den följsamhet och det grepp som behövs för att ta sig uppför väggen.
Utöver det krävs varken förkunskaper eller specialutrustning.
–Det är det som är en av de stora tjusningarna med sporten, det är bara att sätta igång. Och man når snabbt stora framsteg. Bara på några veckor märker man enorm skillnad, säger Ricardo Morales.
Inom många träningsformer kan det vara klokt att genomgå en nybörjarkurs när man sätter igång.
Men inom bouldering är det ingen idé, menar Ricardo Morales:
–Det är så lätt att gå framåt på egen hand, säger han. Och har man inte klättrat tidigare har man inte styrkan, kroppsuppfattningen eller muskelminnet. Oftast behöver man klättra mellan sex och åtta månader innan man går första kursen, då har man byggt en grund och kan ta till sig tekniktyps mycket bättre.
Den som sett klättrare, på bild, på tv eller i verkligheten, har förmodligen sett muskulösa kroppar som är oerhört starka i förhållande till sin kroppsvikt.
Men grundstyrkan är inget som behövs för att man ska få ut något av bouldering.
–I början har man inte råstyrkan och då orkar man kanske max en timme. Det är som om man börjar med löpning. Första gången springer man inte en mil, då springer man kanske en kilometer. Och man kommer garanterat få ont efteråt, eftersom man använder muskler man inte använt tidigare. Inom klättring är balans och kontroll mycket viktigare än styrkan, den kommer automatiskt allt eftersom man klättrar, säger Ricardo Morales, som också menar att en vanlig missuppfattning kring klättring är att det kräver mycket överkroppsstyrka.
–Många tror att klättring är en form av armgång, men så är det verkligen inte. Det handlar om fötter och ben, och till 70 procent är det benen som får jobba. Man kan tänka sig att om man ska gå uppför en stege så drar man sig inte upp med armarna. Man kliver upp i stället. Och ju mer man står på benen, desto mer avlastar man armarna. Den tekniken måste man få in i kroppen.
När man vant sig vid klättringen inomhus, kan man testa att ta nästa steg och ge sig ut i naturen.
Såväl i böcker som på internet finns stora delar av Västsveriges klippor dokumenterade och sorterade efter geografisk position och svårighetsgrad.
Sedan behövs bara en bärbar matta och vips är man redo att gå till skogs.
–Inneklättringen är som gymträning. Det är kul, men man vill gärna komma ut och testa det andra, säger Ricardo Morales.
–Inne ser du tydligt vilken väg du ska ta, du kan jobba med rörelsemönster och i förväg se hur du ska röra dig. Utomhus ser du ingenting, då är det bara en stor grå klippa. Plötsligt blir det svårare, men också mycket roligare.
Fakta: Repklättring och bouldering Det finns flera typer av klättring, men två av de mest populära är repklättring och bouldering.
Repklättring
Repklättring är den traditionella typen av klättring, som företrädelsevis utförs i grupper om två personer, där den ena klättrar och den andra säkrar.
Bouldering
Bouldering är en enklare typ av klättring, som kan utföras på egen hand.
Inom bouldering klättrar man på lägre väggar, utan säkring.
I stället har man en mjuk matta under väggen som man landar på om man skulle falla.
Bouldering kan tränas både inomhus och utomhus.
I Göteborg finns flera olika inomhusanläggningar, så som Klätterlabbet i Johanneberg (på bilden platschef Ricardo Morales), Klätterfabriken i Gårda och Klätterdomen i Kviberg.
Vill man träna bouldering utomhus gäller det att först och främst veta var man kan klättra.
Den informationen kan man hitta i böcker – till exempel i ”Klättring i Göteborg med omnejd” eller på internet.
Inom bouldering kallas en specifik klättring för ett problem.
Inomhus rankas problemen genom färg, enligt svårighetsgraden blå, röd, svart, vit, där blå är lättast och svart svårast.
Utomhus kategoriseras problemen av de klättrare som klarat av dem, på en skala mellan 5 och 9, där 5 är ett enkelt problem och 9 snudd på omöjligt.
