Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Arne Larsson, till vardags politisk reporter på Göteborg-Posten, har en bakgrund som tyngdlyftare med bland annat tre SM-guld på meritlistan. Efter ett 20 år långt uppehåll återupptog han sin sport för några år sedan, även om det numera bara är på hobbynivå.
Arne Larsson, till vardags politisk reporter på Göteborg-Posten, har en bakgrund som tyngdlyftare med bland annat tre SM-guld på meritlistan. Efter ett 20 år långt uppehåll återupptog han sin sport för några år sedan, även om det numera bara är på hobbynivå.

Reporter Larsson hjälper dig till det stora lyftet

Att lyfta tungt har varit den stora trenden på svenska gym de senaste åren. Vad inte lika många tänker på är att det varit en organiserad träningsform sedan tidernas begynnelse. GP åkte till en källarlokal i Guldheden för en grundlektion i tyngdlyftning.

 

 

 

 

Vid en första anblick ser det ut som en tortyrkammare. Mörkt, instängt och fullt av metalliska föremål och maskiner som man kan spännas fast i.
Så är det förstås inte. Även om en hel del smärta åsamkas här på daglig basis. 

Vi befinner oss i Guldheden, närmare bestämt i klubblokalen för Mossebergs Atletklubb som är Sveriges just nu bästa tyngdlyftningsklubb. Här tränar till exempel Angelica Roos, som i somras blev första svenska kvinna någonsin att tävla i tyngdlyftning i OS.
Här tränar också en och annan motionär. När Puls är på besök står Arne Larsson i lokalen och lyfter vikter i raskt tempo. 
– Olika typer av träning passar olika människor. För mig är tyngdlyftning en skön form av träning, det är härligt att få aktivera en massa muskler samtidigt och det känns verkligen som att man får en helt annan hållning. Sedan är det här en fruktansvärt härlig träningsmiljö. Jag har nog aldrig varit i något sammanhang där det är så mycket positiv feedback och där man lyfter varandra så mycket som här.

Innan vi går vidare med den här texten är det kanske på sin plats att beskriva vad tyngdlyftning faktiskt är för något. Tyngdlyftning är en tränings- och tävlingsform du förmodligen sett på OS någon gång, där deltagarna tävlar i momenten ryck och stöt. I ryck ska stången lyftas med båda armarna i ett moment, från golvet till sträckta armar. Stöt är däremot ett lyft som utförs i två delar: först lyfts stången med bägge armarna till ett läge där den fångas upp över bröstet i höjd med axlarna. Här kan lyftaren pausa en kort stund för att därefter stöta upp stången på raka armar.
Tyngdlyftning, som varit en olympisk gren ända sedan OS i Aten 1896, är lätt att förväxla med styrkelyft. Det sistnämnda är en annan tävlingsform som innefattar de tre disciplinerna knäböj, marklyft och bänkpress. Det här är tre övningar där utövarna kan lyfta betydligt tyngre.
– Styrkelyft är en betydligt yngre gren som funnits i Sverige sedan slutet av 60-talet, säger Arne. Styrkelyft är mer av ett råstyrkeprov, där utövarna är lite kompaktare och större, det kräver inte samma smidighet och spänst som tyngdlyftning. Men man använder ju i princip samma redskap och båda grenarna har tillhört samma förbund tidigare. Så det är inte så konstigt att man kan blanda ihop dem.
 

Så här är GP-läsarna vana att se reportern Arne Larsson... Bild: Björn Olsson 

Den flitige GP-läsaren känner kanske igen Arne Larsson från tidningen, där han jobbar som reporter. Men när han inte skriver om politik med vass penna hittar man honom ofta här, i tyngdlyftningslokalen, med tunga vikter på stången. Och han har en framgångsrik lyftarkarriär i bagaget.
– Farsan var tyngdlyftare, så han lyfte mycket, säger Arne. När jag blev 14 började jag hänga med honom och storebrorsan till lyftarklubben i Mellerud. Och när jag började med det gick det fort ganska bra.

Faktum är att det gick så pass bra att när Arne Larsson skulle söka till gymnasiet var det ingen tvekan om att det skulle bli tyngdlyftargymnasiet i lilla Olofström i Blekinge, och snart figurerade han i juniorlandslagssammanhang. Efter gymnasiet flyttade Arne till Helsingborg för att satsa helhjärtat på en karriär som elitlyftare. Och det gick bra. Arne vann SM tre gånger, nordiska mästerskapen två gånger och deltog dessutom i både EM och VM. Men sitt största mål, att kvala in till OS i Barcelona 1992, misslyckades Arne dessvärre med. Han föll på målsnöret när han totalt lyfte 335 kilo, vilket var fem kilo ifrån den internationella kvalgränsen. Arne började tappa motivationen, samtidigt som han flyttade till Göteborg för att plugga journalistik.
– Någonstans trodde jag att jag skulle fortsätta träna mycket, men studierna tog mer tid och jag tappade motivationen. Samtidigt var det en deppig tid i svensk tyngdlyftning, med färre och färre utövare, säger Arne, och fortsätter:
– Jag visste också att jag kunde bli lite bättre, men inte så mycket bättre att jag skulle kunna konkurrera om EM- och VM-medaljer. Nu visste jag hur bra jag kunde bli och då kunde jag lika gärna sluta. Så halvvägs in på Journalisthögskolan lade jag av helt och hållet. Och efter det tog jag inte i en skivstång på 20 år. Det var inte roligt att gå till träningslokalen och känna att man blev sämre och sämre.

...och så här ser Arne Larsson ut i tyngdlyftningslokalen. Bild: Lisa Thanner

Men så en dag för några år sedan hörde ett kusinbarn av sig. Han skulle flytta till Göteborg och behövde en tyngdlyftningsklubb. Arne följe med honom till Mossebergs AK för att visa var det låg. När han ändå var där passade han också på att göra några lyft – och sedan dess är det hans stora hobby igen.
– Det som gör tyngdlyftning så speciellt är att det är så fruktansvärt allsidigt, säger Arne. Det kräver styrka, koordination, spänst och snabbhet på en och samma gång. Det är svårslaget. 

Det är svårt att i text beskriva hur ett bra lyft ska se ut, och hela Youtube är fullt av bra beskrivningar som i stället visar det i detalj. Men generellt finns det några saker att tänka på för både ryck och stöt.
– För att få till flytet behöver man snabbhet, för ju snabbare man lyfter desto lättare är det. Alltså är det fruktansvärt centralt att ha fart på stången. I ett ryck sätter du fart på stången uppåt och sedan slänger du dig själv under den. När stången har passerat knäna och tagit sig halvvägs upp mot höften ska det säga pang. Då är det full kraft med ben och rygg samtidigt, och så trycker man på för allt man är värd.

En annan viktig sak är var man har stången. Som nybörjare är det lätt att hålla den för långt från kroppen – medan en rutinerad lyftares byxor går sönder över låren eftersom stången skrapar hål.
– Det här är ett område där jag kan tycka att många slarvar, men det är otroligt viktigt att vara nära kroppen med stången. Egentligen är det helt självklart. Du kan ju tänka att om du är och handlar så håller du inte kassen långt från kroppen, du håller den så nära du kan eftersom det är lättast.
Som med så mycket annat finns det också bara en sak att göra för att få en riktigt bra tyngdlyftarteknik: öva. 
Om och om igen.
– Övningar som marklyft, knäböj och bänkpress kan man lära sig på ett pass. Men ryck och stöt tar betydligt längre tid. Det är bara att nöta på, och tänka på att inte börja med för tunga vikter.

Fakta: Tyngdlyftning

  • Tyngdlyftning är en anrik tävlingsform som varit en olympisk gren ända sedan det allra första OS arrangerades 1896. I tyngdlyftning vinner den som når högst sammanlagd vikt i grenarna ryck och stöt.
  • Ryck heter på engelska snatch och går ut på att lyfta stången från marken till att ha den ovanför huvudet på raka armar.
  • Stöt heter på engelska clean and jerk och är ett tvådelat lyft. I en stöt lyfts stången först från marken för att sedan fångas upp i en klätt knäböj med stången framför bröstet. Härifrån ska lyftaren sedan stöta upp stången på raka armar. 
  • Tyngdlyftning förväxlas ofta med styrkelyft, som är en helt annan disciplin. Styrkelyft är ett tävlingsmoment där man ska genomföra knäböj, marklyft och bänkpress.
Mest läst