I mitt jobb träffar jag väldigt många människor. Den här gången har jag träffat den mentale tränaren Calle, vilket blev en sån där träff som etsade sig fast i tankarna för en lång tid framöver.
Inte bara för att han var väldigt inspirerande och extremt kunnig inom sitt fält – utan också för att han är det levande beviset på att man kan träna lustdrivet och vara framgångsrik på en och samma gång.
Annars är ju det trendigaste i dag att träna på ett vis där man ska hata träningen medan den utförs. Ju mer traktordäck och lera man kan utsättas för, desto bättre. Träningsformer som Crossfit har lärt oss att det finaste en människa kan göra är att pressa sig själv ner i helvetets hålor i jakten på magrutor genom att göra fler, tyngre och snabbare repetitioner. No pain, no gain är det nya Carpe Diem och man behöver inte gå längre än till Instagram för att se hur fysisk smärta numera är det mest upphöjda som finns och den som lider mest vinner.
I stället för att människor tränar något de tycker är kul har vi nu ett scenario där människor tränar aktiviteter de avskyr, för att sedan prata om hur skönt det är efteråt.
Det är ju ett sätt att se på det. Men man kan också göra som Calle. Han tränar en hel del, men samtidigt avstår han när det inte känns rätt. I Calles värld ska det vara roligt att träna och det ska kännas bra. Gör det inte det väntar han helt enkelt tills det känns rätt. Och ändå är han en av världens bästa triathleter.
Det är ju något man skulle vilja berätta för alla crossfitutövare som går till doktorn med sönderslitna muskler och trasiga knän – undersökningar visar nämligen att hela 73 procent av crossfitutövarna skadar sig. Tänk om de bara visste att det går minst lika bra att träna på ett sätt som är roligt och känns bra – och ändå uppnå fantastiska resultat.
Världen borde tänka lite mindre som crossfitcommunityn. Och lite mer som Calle.
