Fler unga skadas av idrottande

Anton Lilja drabbades av schlatter och det tog tre år innan knäsmärtorna började ge med sig.

Vanligatypav skador och överbelastningar hos idrottande unga är fotledsskador, knäbesvär, ledbandsskador, muskelsträckningar, Schlatters och Severs skada samt korsbandsskador.

Många som tränar explosiva idrotter drabbas särskilt av smärtor i hälar och knän. Var fjärde 10-12-åring som tränar fotboll, handboll, innebandy eller gymnastik drabbas exempelvis av Severs skada, som ger smärtor i hälen.

Schlatter drabbarframförallt killar strax före eller under puberteten och uppstår på grund av överbelastning av knäskålssenan.

Anton Lilja började få ont i knäna i samband med att han började växa i trettonårsåldern.

– Det kom ganska snabbt och utvecklades efter tid. Jag kunde inte sitta på knä och det gjorde ont att gå ner på huk. Det kändes som om det spjärnade emot och drog. Det gjorde så ont vissa dagar att det var svårt att gå till skolan, berättar han.

Du fortsatte med handbollsträningen ändå?

– Jadå, det är många i laget som haft schlatter. Jag körde med schlatterband (ett knästöd som stabiliserar knäskålen och avlastar knäskålssenan). Jag fortsatte spela och levde med att det gjorde ont.

Tre år senare gör det fortfarande ont att sitta på knä.

– Men jag kan stå på huk, och att springa gör inte ont. När jag började gymma förra året och köra knäböj slappande senan av och jag hade inte lika ont som tidigare.

Emma Niklasson är licensierad träningsspecialist och personlig tränare med inriktning på barn. Hennes råd till den som redan är skadad är att fortsätta träna.

– Att vila sig i form har aldrig varit bra. Välj hellre en annan träningsform tills skadan är läkt.

Behövs alla inlägg och benlindor?

– Det är inte fel med inlägg om det finns ett problem som kan hjälpas av dem.

Däremot är hon ingen förespråkare av lindade knän om det inte redan finns ett problem:

– Bättre med olindade knän, så att senor och muskler får byggas upp.

Allt fler drabbas

Faktum är att allt fler unga skadas av sitt idrottande. Och skadorna kan ge livslånga besvär – korsbandsskadan du fick som barn kan orsaka artros som vuxen. Experternas råd: Förebygg med varierad träning.

Varje år skadas 60 000 idrottande barn och ungdomar så illa att de behöver medicinsk vård.

– Till detta kommer kroniska skador som inte finns med i statistiken. Det är bara toppen av ett isberg, säger Michail Tonkonogi, professor i arbetsfysiologi vid Högskolan Dalarna.

Allt fler idrottande barn och ungdomar deltar i mycket intensiv träning vid allt yngre ålder.

Det betyder en ökad risk för både akuta skador och överbelastningsskador, varnar Jón Karlsson, professor i idrottstraumatologi vid Sahlgrenska akademien, Göteborgs universitet.

I en artikel i Svensk idrottsforskning berättar han att barn har andra fysiska och psykiska egenskaper än vuxna och därför är mer utsatta för skador.

Många av skadorna, eller biverkningar från dem, kan man tvingas dras med resten av livet.

Är då skador ett nödvändigt ont när man idrottar?

Enligt Jón Karlsson kan de oftast förebyggas, bland annat genom fysisk undersökning före säsongsstart, rätt underlag och utrustning samt utbildade tränare.

Skador är inte en del av naturligt idrottande, instämmer Michail Tonkonogi.

– De är alltid tecken på att träningen inte är optimal. Varje skada är ett misslyckande. Allt kan man inte gardera sig mot, men man ska förebygga så mycket som möjligt.

I första hand genom att öka styrka och muskeleffekt, råder han.

– Det är inte mängden rörelse som är problemet utan att barnen tränar fel.

Det är svårt att överträna om man rör sig allsidigt, berättar Michail Tonkonogi.

– Ensidigt träning är det som barnet tål sämst. Det är absolut oetiskt att utsätta unga för hårda träningsbelastningar innan kroppen förberetts med skadeförebyggande styrketräning.

– De utsätts för påfrestningar som de inte är fysiskt redo för. Men i dag saknar barn den allsidiga grundträningen som de förr fick genom spontanidrott. De går direkt från stillasittande till träning.

Öppna tillväxtzoneroch växande brosk bidrar också till skador. Det är därför viktigt att tränaren är utbildad för ändamålet, påpekar han.

– Beroende på var i utvecklingen barnet befinner sig bör fokus på träningen ligga inom olika områden. Träningsformen måste vara lämplig just för den specifika åldersgruppen.

– Men ofta lämnar vi över våra barn till tränare som saknar utbildning. Fysisk träning är ett skarpt verktyg. Gör du fel går det väldigt illa.

Han nämner som exempel att andelen knäskador hos kvinnliga handbollsspelare är alarmerande hög.

Forskning visar att bristande bålstyrka är en mycket viktig orsak till knäskador hos kvinnliga idrottare.

– Därför bör det vara en absolut självklarhet att bedriva skadeförebyggande bålstabilitetsträning med tjejer. Och det gäller att börja styrketräna bålen i tid, redan vid åtta-tio års ålder, för att hinna bygga upp tillräcklig muskelstyrka innan de hårda påfrestningarna kommer på spelplanen.

Knäskador kan få allvarliga konsekvenser. En korsbandsskada i tonåren kan dig problem med artros när du blir äldre.

I grunden är det ett politiskt problem, säger Michail Tonkonogi.

– Idrotten är en folkrörelse och staten har frånsagt sig ansvaret. Men här behöver staten kräva utbildning. Det spelar ingen roll om politikerna bygger fler bollsplaner om det inte finns utbildade ledare. Idag har vi en massa anläggningar där vi skadar barn istället för att hjälpa dem.

Han anser att finansieringssystemet är felkonstruerat, vilket missgynnar den allsidiga träningen.

– Föreningar är rädda att tappa barn. Om tränare får betalt per barn är man kanske inte så benägen att låta dem pröva andra idrotter som skulle gynna deras allsidiga träning.

Men medan den ena ytterligheten är unga som tränar för hårt och ensidigt, är den andra den ökande andelen unga som inte tränar alls. Hos ungdomar i allmänhet har bland annat muskelstyrkan försämrats kraftigt på senare år.

– Läget är allvarligt. Vi bygger en bomb som kommer att explodera. Det uppstår stora problem när dessa barn blir vuxna. Det blir exempelvis enorma kostnader för benbrott eftersom de inte byggt upp sitt skelett som barn, säger Michail Tonkonogi.

Anders Wahlström, ansvarig för barn- och ungdomsidrott hos Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna, bekräftar bilden:

– Det är en alldeles för stor andel som inte rör sig alls. Den andra problematiken är att de som tränar gör det för ensidigt. Här måste våra föreningar och förbund bli bättre på att informera och nå ut.

– Den träning som man får i rehabiterande syfte, när man väl är skadad, borde ofta ha lagts in långt tidigare. Det är en bred träning som är vägen till elitdrott, inte en ensidig elitsatsning.

Det är när barnen är 13-14 år som skadorna brukar komma, berättar Emma Niklasson, licensierad träningsspecialist och personlig tränare med inriktning på barn.

– Då sätter man in annan träning för att stärka kroppen. Men detta skulle ha börjat redan i sexårsåldern. Det mest optimala vore om man började med någon form av styrketräning redan då för att successivt stärka kroppen så att den är förberedd för kommande påfrestningar.

– Och i den bästa av världar ska träning förekomma naturligt under uppväxten, redan när barnen är tre-fyra år i form av lek.

Maria Backman

livsstil@gp.se