Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Av en slump hamnade Elena Orrlöv, när hon var tillräckligt stark för att börja arbetsträna, i trädgårdsbranschen. Det ledde till att hon utbildade sig till trädgårdsmästare. ”Det är som terapi att vara bland växter. Jag är inte glad över att jag blev sjuk, men jag är glad över allt jag lärt mig på vägen”.
Av en slump hamnade Elena Orrlöv, när hon var tillräckligt stark för att börja arbetsträna, i trädgårdsbranschen. Det ledde till att hon utbildade sig till trädgårdsmästare. ”Det är som terapi att vara bland växter. Jag är inte glad över att jag blev sjuk, men jag är glad över allt jag lärt mig på vägen”.

Elena sprider kunskap om psykisk ohälsa

Hon ställde höga krav på sig själv och ville vara bäst på allt, vilket resulterade i att Elena Orrlöv föll ner i ett mörker som var svårt att ta sig upp ur. Men till slut lyckades hon – och i dag brinner Elena för att sprida kunskap om psykisk ohälsa.

Hon gick sista året i gymnasiet, nu skulle resten av livet börja. Men Elena Orrlöv var inte förväntansfull. Hon var rädd. 
– Jag visste inte vad jag skulle bli, jag hade ingen plan – och det skrämde mig. Jag var så rädd att välja fel. 

Elena lutar sig tillbaka i den rosa kaféfåtöljen och berättar om hur det dåliga måendet eskalerade vilket fick följd att hon utvecklade anorexi.  
– Att drabbas av en ätstörning är ett sätt att hantera situationen på, konstaterar hon. Jag fick lite avlastning från de oroande tankarna och tänkte i stället på hur jag skulle äta. Men det blev en fixering och jag fick ångest, vilket ledde till ytterligare destruktivt självskadebeteende. 

Elena hade lätt för att prestera bra när hon var yngre, i skolan bland annat, och hon tyckte att det var kul att få uppskattning för det.
– Men jag byggde upp vem jag var på mina prestationer, säger hon. Och det funkade så länge jag kunde prestera. Men i gymnasiet blev kraven högre och hade jag bara ett fel på proven så räckte det, jag var inte längre bäst. Jag hade även mycket tankar kring att jag var tråkig som person.
Elena fingrar på glaset med chailatte och lägger därefter till:
– Självhatet blev större och större, och sådana tankar går att stoppa om man får hjälp – men jag höll allt för mig själv. Jag förstod inte att jag behövde prata med någon. Jag tänkte ”Det måste gå över någon gång”, men det gjorde det inte. Det självdestruktiva beteendet ledde bara till mer ångest. 

Hon ställer chailatteglaset åt sidan och tar en tugga av sin smörgås. 
– Det är så här jag brukar berätta min historia – om vad som hände i mitt huvud, i mitt mående, säger Elena och syftar på de föreläsningar hon regelbundet håller. 
Hon konstaterar att det är viktigt att prata om vad som händer inuti en person, om hur man mår och hur ens tankar går.
– Det är då man kan få hjälp, och det är då andra kan ge hjälp. Men alla är olika och det brukar jag ha med mig när jag är ute och pratar om detta.
Hon drar fingrarna genom det röda håret och ler lite.
– Det finns inget rätt eller fel att vara som person. Jag får färga mitt hår rött även om jag är 28 år.

Elena hoppar återigen tillbaka i tiden, till då hon mådde som sämst. Hon berättar att hon klarade gymnasiet men sedan orkade hon inte längre hålla fasaden uppe.
– Jag fick en remiss till ätstörningsenheten på Östra sjukhuset. Där konstaterade de direkt att jag behövde hjälp. Jag hade varit orolig för att de skulle säga att jag inte var tillräckligt sjuk, fast samtidigt var det ganska chockartat att plötsligt bli patient där. 

Bild: Anna Edlund

Men det svåraste kom när Elena blev utskriven. Hon var livrädd och tvivlade på att hon skulle kunna hålla sig frisk. Hon frågade sin psykolog om det fanns något liknande dagvård och blev rekommenderad Fontänhuset – en organisation som ger stöd till människor med en historia av psykisk ohälsa. 
– Det blev verkligen en räddning för mig, säger Elena. Min självkänsla var så körd i botten, jag hade mått dåligt under så lång tid. Där fick jag vara, på mina villkor. 

Under tiden på Fontänhuset insåg Elena att hon själv hade mycket fördomar kring psykisk ohälsa. 
– Jag hade varit i min bubbla på ätstörningsenheten. Och jag tänkte ”Jag är själv drabbad – och har ändå fördomar. Det måste finnas så mycket okunskap i samhället”. 
Elena kände att hon ville dela med sig och sprida förståelse. När så Riksförbundet Hjärnkoll, som arbetar för att öka öppenheten kring psykisk ohälsa, 2009 sökte ambassadörer skickade Elena in en ansökan. 
– Jag blir bara mer och mer engagerad, konstaterar hon med ett leende. Och för mig har det också fungerat som ett sätt att hålla mig frisk. Jag måste orka vara frisk för att kunna fortsätta engagera mig. 

Elena, som även är aktiv i föreningen Shedo – vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, funderar lite innan hon fortsätter:
– Olika saker ger glädje i livet. Jag försöker hålla fast vid de saker som motiverar mig. Att vara med i Shedo och Hjärnkoll och att hålla föreläsningar – det är så himla kul! 
Hon lutar sig tillbaka och lägger till: 
– Det hjälper att prata, vilket jag inte gjorde när jag var yngre. Jag var fruktansvärt tyst. Men nu har jag förstått; att prata och dela med sig är läkande. Och även om det är jobbigt och svårt så ska man ta så mycket hjälp man kan få. Det är så mycket lättare att må bättre om man har folk man kan få hjälp av.

Fakta: Elena Orrlöv
Ålder:
28 år.
Bor: Kortedala.
Familj: Fästman. 
Gör: Arbetar som trädgårdsmästare på Plantagen samt föreläsare för Shedo och Hjärnkoll. 
Intressen: Läsa, shoppa kläder på second hand och gå på konserter. 

Mest läst