Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/2

Carolina hittade sina rötter

Det var först när Carolina Skyldberg fick egna barn som längtan väcktes efter att söka sina rötter.När hon träffade sin biologiska mamma i Colombia - för första gången på 35 år - föll en pusselbit på plats.

Att bara ligga nära och lyssna till den andras andetag. Vaggas av tryggheten i att vara älskad, som ett litet barn. När kontakten djupnade mellan Carolina Skyldberg och hennes biologiska mamma uppstod ett ömsesidigt behov av fysisk närhet. Det var som att deras kroppar mindes intimiteten från en gång i tiden - då de fortfarande var mor och dotter.
– Upplevelsen var så nära naturens krafter man kan komma och jag blev medveten om styrkan i de biologiska banden säger Carolina.

För 37 år sedan föddes Carolina Skyldberg i den lilla staden Manizales i Colombia. Hennes 16-åriga mamma Gilma hade gråtit sig igenom hela graviditeten och när babyn kom till världen två månader före utsatt var flickan sjuk och undernärd. 

– Gilma försökte ta hand om mig, men hade ingenstans att göra av mig när hon jobbade och lämnade mig ensam på nätterna, berättar Carolina.
Det finns ingen bitterhet i hennes röst. Genom mötet med sin biologiska mamma och sina halvsyskon har hon fått en förståelse för hur tuff tillvaron kan vara i Colombia. Carolina vet också numera att det aldrig var något fel på kärleken och att hon har varit saknad under hela sitt liv.

– Gilma har berättat att hon har tänkt på mig varenda dag i över 30 år och undrat över mitt öde. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för en förälder, säger hon.
Det var livssituationen som blev ohållbar för den unga mamman i Sydamerika. Hon hade två jobb för att få ekonomin att gå ihop, samtidigt som Carolina ofta behövde sjukhusvård. 

Till slut fattade Gilma ett oåterkalleligt beslut, hon såg ingen annan utväg än att lämna bort sitt barn. Dottern försvann ur hennes synfält och hon försökte återgå till att skapa sig ett liv. 
– Senare flyttade hon ihop med en man och fick ytterligare tre barn. Sambon var den enda i släkten som visste om min existens, berättar Carolina
1980 fanns det däremot en svensk familj som blev komplett med en liten adopterad tjej från Colombia. 15 månader gammal gjorde Claudia Marcela Parra den långa resan till en annan värld. I Perstorp väntade en ny mamma och pappa plus en storebror och Claudia förvandlades till Carolina. Utan att hon förstod innebörden började hennes nya identitet formas, tusen mil från födelsestaden. 
– När jag tog del av handlingarna runt min adoption kunde jag läsa mitt ursprungliga namn. Det var en märklig känsla, säger hon.

Carolina Skyldberg har haft det bra. Hon har älskats av sina adoptivföräldrar och samsats om utrymmet i familjen med sin blonda bror. Det är i Sverige hon har sitt hjärta och hon har aldrig känt sig som något annat än svensk. 
Ändå har det alltid saknats en dimension. Så länge Carolina kan minnas har hon haft en sorgsenhet inombords. En liten flisa liv som fattats.
– När jag återförenades med Gilma blev jag hel. Ledsenheten som har följt mig är borta, säger hon.

Men det var egentligen först när Carolina Skyldberg fick egna barn som hon på allvar började fundera över sitt ursprung. När hon höll sin dotter i famnen kunde hon ana djupet av den sorg det måste innebära att lämna bort ett barn.
– Jag är övertygad om att moderskärlek är likadan, oavsett under vilka förhållanden man lever. Jag kände ett behov av att söka upp min biologiska mamma och berätta att jag hade det bra, säger hon.

Men levde hon ens? Och var hon intresserad av att träffa en dotter hon inte hade sett på 35 år? Carolina tog hjälp av Adoptionscentrum för att spåra sina rötter i Colombia och väntade nervöst på att få svar. 
– Efter en månad kom beskedet. Gilma fanns i Bogotá och ville väldigt gärna träffa mig. Det var häftigt, berättar hon.
2014 gick den första resan till Latinamerika tillsammans med maken Anders. Det var skrämmande, nervöst - och alldeles underbart. Carolina överraskades av sina starka känslor vid mötet och hon skrattade, svettades och grät när Gilma lade sin armar om henne.
– Inom loppet av ett par timmar fick jag en hel släkt. Syskon, brorsbarn, mostrar och kusiner. Och för första gången i mitt liv kunde jag spegla mig själv i någon annan, säger hon.

Carolina kunde se varifrån hon fått sin lätt böjda näsa och formen på sina ögon. Plus att det fanns ett samförstånd som inte går att formulera konkret, ett slags andligt djup mellan Gilma och henne. Carolina berättar att hon kände sig vackrare än någonsin tidigare och upplevde en ny slags stolthet över sig själv.

– Det var som om jag lyste inifrån och ut i hennes sällskap, säger hon.
Efter första besöket i Bogotá blev det bestämt att Gilma skulle komma på besök i Sverige. Hon skulle bo tillsammans med Carolina, Anders och deras tre barn i Ulricehamn. Nu var det Carolinas tur att vara på hemmaplan och utan alla yttre upplevelser som en resa i Colombia innebär fick relationen ett nytt utrymme. Carolina upplevde en djup förälskelse i sin egen mamma. 

– Jag blev ett litet barn igen och ville bara vara med henne. Det var som mina celler törstade efter hennes kärlek och jag ville bara ligga nära intill, berättar hon.
Mötet med Gilma är bland det bästa som hänt, tycker hon. När Carolina fick kontakt med sin ursprungsfamilj påbörjade hon en inre resa som fortfarande pågår. Hon lämnade sitt jobb som personalansvarig, startade eget företag och skrev en bok om sina upplevelser. ”Adoption. Låta själen läka - en verklig berättelse om förlåtelse, förståelse och försoning”, är Carolinas egna ord om sitt sökande bakåt i tiden. Här beskriver hon skönheten i sitt första hemland, sorgen i sitt hjärta och den lyckliga återföreningen.
Men på frågan om hon önskar att det varit annorlunda - att hon aldrig hade adopterats bort - är svaret nej. Carolina Skyldberg vill ha sitt liv precis som det är och har varit.

– Just nu är jag lycklig över min livssituation och jag skulle aldrig vilja byta. Däremot drömmer jag om att kunna resa till Colombia hela familjen en dag. Jag, min man och våra numera fyra barn.

Fakta: Att söka sina rötter

  • Om du som adopterad funderar på att söka dina rötter: tänk noga igenom om du är redo att inleda en så pass känslomässigt krävande process just nu. Om inte, vänta.
  • Kom ihåg att beslutet att påbörja en ”röttersökning” är ditt och ingen annans.
  • Om du startar en sökning är det en fördel om du har en trygg och stabil livssituation. Då kan du hantera oförutsägbara situationer på bästa sätt.
  • Låt gärna en närstående stötta dig före, under och efter processen.

Resor och rötter

  • Under 2016 arrangerade Adoptionscentrum en gruppresa till Colombia med 36 deltagare, 19 av dem var adopterade barn, övriga släkt och vänner.
  • Till hösten går nästa resa av stapeln och hittills har det kommit in 26 anmälningar, 11 av dem är adopterade.
Mest läst