Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/3

Böckerna ger Karin löpande inspiration

I år blir det tionde gången Karin Emanuelsson springer Göteborgsvarvet. Hon gillar tävlingen och känner en gemenskap med de andra löparna vid starten i Slottsskogen, trots att hon annars alltid vill springa själv.

Det är i Änggårdsbergen Karin trivs bäst med att träna. Där får hon alla bitar hon söker med sin löpning: naturupplevelsen, den fysiska utmaningen och utrymme för tankarna att flöda fritt i tystnaden. Hon tycker att löpningen ger henne kreativitet och nya idéer och att det aldrig blir långtråkigt eftersom varje löprunda ger nya tankar.
– Om jag står inför något som innebär en anspänning så gör det gott att komma ut. Jag kommer ifrån och löpningen blir som en egen liten värld, säger hon.

Uppvuxen på Skaftö var barndomen full av springlekar. Löpningen var en naturlig del av vardagen, inte en träning. Under tonåren tränade Karin tennis för att i 20-årsåldern gå över till simning, något hon fortfarande gärna ägnar sig åt. Löpning, eller joggning som det kallades när det blev populärt på 80-talet, var något hon gjorde på våren och sommaren. 1997 sprang hon sitt första lopp. Det var Fredsloppet i Slottsskogen och sedan dess är det löpning som gäller, året runt.
– Jag räknade hemma för ett tag sedan och jag har 52 löparmedaljer så det har blivit några lopp om året sedan jag började. Jag får en kick av att tävla, säger hon. 
Löpningen är en livsstil för Karin. Hon springer helst själv och ger sig ut ett par timmar varje vecka. Inför långa lopp blir det mer.
– Det är ungefär vid Avenyn det visar sig om jag har tillräcklig sträcka i kroppen. Har jag inte det blir resten av loppet en plåga.

Karin trappar upp inför lördagens Göteborgsvarv. Bild: Nicklas Elmrin

Årets lopp beskriver hon som revanschlust. Revansch för att förra året inte alls blev som hon önskat. Problem med hälsporre gjorde halva loppet till en hemsk upplevelse. Trots enormt stöd från sina sjukgymnaster kände hon inte att hon kunde göra sig själv rättvisa. Desto större lycka nu att i år vara skadefri i uppladdningen. 
– Ja, jag är oerhört laddad och jag har ganska höga förväntningar. Ibland kan jag bli avundsjuk på dem som ”bara vill ta sig runt”, men jag kan inte tänka så. Jag är för mycket tävlingsmänniska för det. 
Drömscenariot på Göteborgsvarvsdagen är att hon sovit gott, laddat ordentligt med vätska och pasta och har en lugn och stilla morgon hemma innan hon sätter sig på cykeln och rullar ner från sitt hem på Guldheden till starten i Slottsskogen. I kroppen ska det vara balans mellan nervositet och självförtroende tillsammans med en känsla av kraft.
– Under själva loppet får jag energi från publiken. Hejandet lyfter mig verkligen. Det är en skön känsla när jag känner att det flyter när jag springer. Att sedan springa över den där sista bron och in i Slottsskogen är häftigt. Har jag dessutom kraft kvar att spurta sista biten blir jag glad. 

Karin arbetar som bibliotekarie på Biomedicinska biblioteket på Göteborgs universitet sedan två och ett halvt år. Dessförinnan var hon fjorton år på Stadsbiblioteket. Hon har tipsat om böcker i lokalradion och kommer, inte i jobbet utan som privatperson, att tipsa om löparböcker på mässan i samband med nummerlappsutlämningen.
– Ja, det blir en ny upplevelse. Jag ska prata i ungefär tjugo minuter på torsdag. Klockan kvart i elva.
Det finns många böcker om löpteknik och andra praktiska löparfrågor, men Karin Emanuelsson tipsar gärna också om böcker om löpare. Om deras liv och löpning.  
Det ligger nästan som en synlig dimma av nervositet över löparna i startfältet. Det rättas till nummerlappar och kläder. Skor knyts och knyts om och den där sista-minuten-drillen sker inför öppen ridå utanför Frölundaborg. Hämningarna har släppt. Allt fokus ligger på att vara helt redo när det egna startskottet går. För varje startskott flyttar sig folkmassan några steg framåt och nervositeten tilltar. Ur högtalarna dundrar musiken för en uppvärmning ingen kan vara med på för att det är för trångt där de står. 
– Det gäller att lägga band på sig när starten går, det är så lätt att ryckas med och bli stressad av att andra springer förbi, men det är då rutinen är till hjälp. Den hjälper en att hålla sin egen rytm för att orka och må bra hela vägen runt.
Karins mål är att hålla på länge med löpningen och därför vill hon heller inte gå in för hårt för det, men varje år när hon första gången ser den blå linjen uppmålad på marken händer samma sak:
– Jag får hjärtklappning och blir både nervös och förväntansfull. Det är en speciell känsla. 

Fakta: Karin Emanuelsson
Ålder:
48 år.
Bor: Guldheden.
Familj: ”ganska stor”.
Antal Göteborgsvarv: Tionde loppet i år.
Ambition: ”vill ha en bra tid”.
Klubb: Springer för mig själv.

Mest läst