Det sägs ju att resan är målet. Och i så fall börjar den där resan ta slut nu. Men det är ju nu det roliga börjar!
Aldrig är man så nervös som under den här veckan. En av världens absolut största löpartävlingar väntar runt hörnet, och med över 60 000 löpare, hundratusentals personer längs banan och ännu fler stationerade framför tv-apparaterna är det tveklöst ett rejält arrangemang som äger rum. Således helt rimligt att det känns lite pirrigt.
Aldrig är man så jobbig för sina närstående som nu. Den som uppvisar minsta tecken på förkylning eller andra åkommor kommer inte i närheten av min kropp den här veckan. Den som dessutom försöker stressa mig, rubba min sömn eller på annat sätt råkar göra något som riskerar att störa min uppladdning kommer inte stå högt i kurs, och hen kommer sannolikt också få höra det.
Aldrig är man heller så pass småkrasslig som nu. Jag tror det här blir mitt åttonde Göteborgsvarv, och hittills har det aldrig slagit fel – varje år börjar man inbilla sig att man minsann har ont i halsen, är lite snuvig, febrig, magsjuk eller spetälsk när det är några dagar kvar till loppet. Men när man väl står där på startlinjen är man så klart frisk som en nötkärna.
Personligen känner jag också att jag aldrig är så glad som nu. Det är ju något helt fantastiskt när det är löparfeber i stan, när tiotusentals personer går runt och laddar för samma sak. Och trots att det egentligen är stenkorkat finns det någonstans en stor glädje i att gå till löparmässan och köpa saker man inte behöver till överpriser, bara för att komma i rätt stämning och för att få möta alla glada löpare som just hämtat sina startbevis.
Eftersom det är så tråkigt att vänta, och för att hålla mina nervositetsdemoner i schack, tänkte jag gå all in i år. Jag siktar på Trailvarvet på tisdag, stafetten dagen därpå och så slutligen det traditionella Göteborgsvarvet på lördag.
Och som jag längtar.
Lycka till, alla löpare!
