I samband med invigningen av ett läxläsningshus kröntes Gunilla Fransson Bangura till hövding i den lilla byn Ropolon i Sierra Leone.
– Initiativet kom från byn, men det var Paramount Chief, motsvarande vår landshövding, som tog beslutet, säger Gunilla och visar en film tagen vid kröningen, där hon sitter iklädd långklänning med afrikanskt stuk.
Utnämningen kom som en total överraskning för henne.
– När jag plötsligt hörde någon säga att ”Gunilla gör sånt som en hövding ska göra” anade jag vad som var på gång. Jag blev både chockad och rädd och tänkte att nu är jag låst.
Det förväntas ju att hövdingen ska finnas på plats i byn, så jag insåg vilket åtagande detta innebar om jag ville göra det på riktigt. Samtidigt blev jag förstås smickrad och glad, säger Gunilla, som fick namnet Chief Ya Bom Posseh.
Efter att Paramount Chief hållit tal, placerade hans fru en vit scarf på Gunillas huvud. – Jag gillar inte huvudbonader och är inte tvungen att bära scarfen, men ibland tar jag på mig den för att vara tjusig, säger hon.
Många år som biståndsarbetare
Det finns flera anledningar till att Gunilla blev hövding. Hon har jobbat med biståndsverksamhet i Sierra Leone sedan millennieskiftet och i januari 2002 åkte hon dit för första gången.
– Det hade just blivit fred, men det visste jag inte då. Landet var helt sönderslaget efter ett långt inbördeskrig. Husen var nedbrunna, det fanns inga vägar och broarna var raserade.
Gunilla blev intervjuad i teve för att på bästa sändningstid berätta om det nystartade samarbetet mellan Lindholmens Internationella Förening(LINF) som hon själv varit med om att bilda och OREINT, en lokal organisation i Sierra Leone. OREINT behövde hjälp med att driva två yrkesskolor för före detta barnsoldater.
Jobbade gratis i flera månader
Tillbaka i Sverige kontaktade Gunilla U-landsföreningen vid Göteborgs universitet och Chalmers, som sedan tidigare hade ett samarbete med OREINT. Resultatet blev att de tillsammans med LINF bekostade driften av skolorna i tre år. Samtidigt blev Gunilla alltmer personligt engagerad.
– Jag tog mitt sparkapital och åkte ner och jobbade gratis som volontär i fyra månader, säger hon.
Det blev flera resor till Sierra Leone. Gunilla hade redan vid sitt första besök fått kontakt med Chernor Bangura som arbetade i OREINT. De hade mycket att prata om och skrev till varandra när Gunilla återvänt till Sverige. Men något långdistansförhållande var hon inte intresserad av.
– Nej, jag var där av helt andra orsaker, inte för att träffa en man, absolut inte, säger hon.
Ändå gick det som det gick; tycke uppstod och Chernor flyttade till Sverige. På mindre än en vecka hade Gunilla fixat både sfi och praktikplats åt honom. Paret gifte sig 2006, men gick skilda vägar efter ett par år.
– Vi jobbar fortfarande ideellt ihop. Chernor är en oerhört viktig pelare i Sierra Leone för att vi ska kunna nå de stora framgångar som vi trots allt gör. Vi behövs båda i det arbetet. Och jag är fortfarande en del av hans familj i Sierra Leone.
Målet: Alla barn ska få gå i skolan
Analfabetismen är stor i landet, vilket hindrar dess utveckling. Med målet att alla barn ska få gå i skolan startade Gunilla därför en fadderbarnsverksamhet i Ropolon med omnejd.
– Den är en stor och viktig del av projektet i dag. Det är inte så vanligt att fattiga barn kan studera på universitet, men nu gör den första flickan från vår by det.
Eftersom högstadieskolan ligger utanför byn har ett inackorderingshem byggts för att alla elever ska ha möjlighet att studera vidare efter årskurs sex. I byns nybyggda läxläsningshus kan eleverna få läxhjälp i lugn och ro.
Hjälpte till att stoppa ebolan
En viktig faktor till att Gunilla utsågs till hövding i Ropolon var hennes framgångsrika arbete i LINF med att stoppa ebolan 2014. Föreningen fick tidigt kunskap om sjukdomens spridning i Sierra Leone av bland andra ”Läkare utan gränser” och bestämde sig för att agera.
– Folk dog ju, säger Gunilla.
Allt som behövdes för att bedriva en säker sjukvård; exempelvis desinfektionsmedel, handskar och gummistövlar, skickades till Sierra Leone. För insamlade pengar kunde mat köpas in, vilket förhindrade att invånarna lämnade Ropolon. Med hjälp av en sjuksköterska och en fältarbetare såg LINF till att omkringliggande byar fick information om hur de bäst kunde skydda sig.
– Vi kom dit före regeringen och vår by hade inte enda fall av ebola. I en by dog tyvärr 25 procent av befolkningen. Många barn blev föräldralösa. Vi fick höra att ”ni har räddat oss; ni kom med kunskaper innan vi visste vad det var fråga om”. Men jag fattade inte då hur stort och viktigt vårt arbete var.
Ska se till byns bästa
Som hövding ska Gunilla se till byns bästa och föra byns talan i olika sammanhang. Just nu arbetar hon för att invånarna ska få den ersättning de har rätt till, när brytningen av bauxit startar i området.
– Vi måste samla hövdingarna i de 29 byar som påverkas av gruvdriften och göra gemensam sak, säger hon.
Hon konstaterar att det är både bekymmersamt och roligt att vara hövding i Ropolon.
– Det är min by. Jag känner mig hemma där och åker dit minst en gång per år. Folk pysslar om mig hela tiden. Sierra Leone är ett underbart land med så vänliga människor.
