Gert Wingårdh: "Min ingång var alltid konsten”

Många av dem som intervjuat Gert Wingårdh har konstaterat att ärkearkitekten inte lever som han lär. Hur kan han – som förespråkar skyskrapor och modernitet mer än någon annan – själv bo i ett falurött 1600-talstorp långt ifrån stan? Och visst är det logiskt att ställa den frågan. Men minst lika rimlig känns den motsatta slutsatsen – är det något Gert Wingårdh gör så är det att leva arkitektdrömmen. Den där gammalt möter nytt, sträva råa ytor möter enorma blanka glas. Och vilken vanlig människa har egentligen ett uterum stort nog att husera den största midsommarbjudning, eller ett badkar i sovrummet? Med sina patenterade kindpussar och bara fötter i svarta Birkenstock-sandaler, marskylan till trots, visar han med värme upp sitt lilla paradis.

Gert och Karin Wingårdh bor mitt i sin husdröm. Men så är de ju också båda arkitekter. Till vardags får dock andra människors projekt spela huvudrollen – för Gert inte minst i programledarrollen för SVT:s Husdrömmar. Här följer han och Pernilla Månsson Colt familjer som drömmer stort eller litet. Någon bygger sin bostad inuti ett växthus, en annan ställer sin villa på pålar i skogen.

– Människor drömmer olika och det är viktigt att vara ödmjuk inför det i de här mötena. Det är väldigt kul och nyttigt för mig att kliva över på kundsidan för en gångs skull.

Gert är ingen arg snickare eller galen kock – inte på tv i alla fall – tvärtom är tonen snäll och han utgår ifrån att det som är fel för honom kan vara rätt för någon annan. Men att ge råd utan att vara den som bestämmer är egentligen ovant: Som ensam ägare till arkitektbyrån som bär hans namn är han van att ha sista ordet.

– Jag förbehåller mig den rätten. Men påfallande ofta finns det faktiskt ett rätt och fel inom arkitektur.

Det handlar om att hitta rätt svar på en frågeställning, förklarar han. Om målet är att se så mycket som möjligt av en utsikt, är rätt lösning att ha en så stor ruta som möjligt. Han nickar mot glasväggen intill oss. Rutan går från golv till tak och skapar en synvilla, det ser ut som att man kan kliva rakt ut till ekarna utanför. Vid frukosten brukar rävar och mårdar stryka omkring och leta småfåglar som till äventyrs flugit in i glaset. Det är ett spektakulärt rum. Glasväggen är otvivelaktigt ett bra svar på frågan om hur man bäst väver samman boendemiljö och natur. Men nog måste det finnas frågeställningar med subjektiva svar även inom arkitekturen, en bransch som ju också handlar om stil och smak?

Hur är det att vara ensam i toppen i ett företag?

– Jättelätt. Man får alltid som man vill, vad är problemet?

Gert ler. Han skojar, har fått frågan förut, som ensam chef över de nästan 200 anställda på byrån sitter han på en ganska ovanlig stol. Med passion för varje uppdrag sätter han alltid projekten först. Det andra blir sekundärt, och hans ord väger tyngst. Karin, som själv är anställd på byrån, ser flera fördelar med systemet. Beslutsgångarna blir effektiva. Men det finns också nackdelar.

– Det händer ju att du sårar folk när du går runt med rödpennan, så är det ju, säger hon till Gert och han håller med.

En gång frågade en journalist om han har någon dålig egenskap. Han svarade att han kanske inte har så mycket empati alla gånger.

– Men det är ju inget jag kämpar med dagligen precis.

För Karins del har det inte bara varit lätt att ha sin make som chef. Sedan två år är hon tjänstledig från kontoret och ägnar i stället alltmer tid åt sitt konstnärskap.

– Jag blev rättså trött på jobbet. Gert äger kontoret, och jag kan ta mycket men till slut blev det för mycket när han kom och chefade. Det är inte heller ultimat för relationen.

Byrån är en av landets mest välrenommerade, med många prestigeprojekt på meritlistan. Gert Wingårdh har fått fem Kasper Salin-pris, branschens största pris, fler än någon annan svensk arkitekt. I Göteborg ligger han bland annat bakom Universeum, vilket gör honom stolt även om han ett tag undvek Korsvägen: Det var jobbigt att se detaljer som hade kunnat göras annorlunda. En pedants förbannelse, kanske. Men viljan att bli allra bäst, nå allra längst, har drivit honom ända sedan han startade eget 1977.

Ibland funderar Gert på om det är revansch som drivit honom till framgångarna. Han kan tycka att det känns som en lite banal analys, men samtidigt ser han hur det som är en av hans främsta egenskaper i dag – förmågan att snacka för sin sak – från början snarare var en svag sida.

– När jag flyttade till Göteborg från Skövde som nioåring hade jag inte alls lätt att prata inför andra. Jag hade en pälsmössa och blev kallad ’kosackfiaskot’ av klasskamraterna.

De retade också Gert för att han smackade med munnen (”och det gör jag fortfarande, min son blir galen och sätter sig i ett annat rum när vi äter”). Pappa Bo var en ingenjör som gillade konst, mer intresserad av känslor än av matematik. Han försåg sin son med kritor och konstnärsdrömmar.

– Som gymnasist började jag få klart för mig vad bra konst är och kände att jag nog inte skulle lyckas som konstnär ändå. Bra sådana är ofta drivna av ett trauma eller svår barndom och där passade inte en medelklasstillvaro i Påvelund in.

I stället blev det konstvetenskap och ekonomi på Handels. Gert festade mycket och gifte sig senare ”med den tjej som sjöng i det band som spelade oftast på Handels fester”. När han förstod att arkitektur kunde ses som konst sade det klick, och han sökte in till Chalmers arkitekturprogram.

Får det konstnärliga fortfarande spela huvudrollen i ditt jobb?

– Det är som med kärlek: det börjar med passion men sen kommer det en vardag där man måste förhålla sig till praktiska realiteter. Och det är hur man navigerar i det som är det intressanta. Då djupnar relationen och intresset för allt det där andra, som samhällsbyggande och teknik. Sen kan det finnas en passionerad låga kvar någonstans, även om det inte är som att ha himlastormande sex varje dag.

Gert pratar med sin karakteristiska lite gnissliga röst och rynkad panna som säger "eller hur?". Karin skrattar åt hans liknelse. När de träffades 1990 hade båda familjer, två barn var, och ett par kvarglömda nycklar i en bil blev starten på två uppbrott och en ny familjs gryning.

– Det tar tid att organisera ett nytt liv. När vi till slut skulle flytta ihop promenerade vi mycket för att känna in var vi ville bo. Om man bott på Marstrand åker man alltid utåt, aldrig inåt, och jag undrade vad det här kunde vara för sunkiga malariavikar, säger Gert och skrattar.

Men så såg de ett rött torp bara en liten bit från strandkanten, med långt till närmaste granne.

– Vi tänkte att vi borde lägga en lapp i brevlådan, men kom oss inte för. Sen såg Karin en annons i GP, och så var det det huset! Det var verkligen wow.

På valborgsmässoafton 1992 flyttade de in, och började direkt rita på en plan som skapade plats för alla barn. Sommaren därpå föddes deras son, mitt i bygget. Att riva och bygga nytt hade kanske varit naturligt för två arkitekter med fäbless för moderna hus, men till det fanns inga pengar. Det är de dock glada för i dag. Huset är unikt och har fått omformas i takt med att behoven skiftat. Och att få ihop visionerna var inte svårt.

– Vi grälade om ett strömuttag men var överens om resten.

I köket hos Wingårdhs har bänkskivorna en böljande, organisk form. Ett långt svart matbord rymmer alla fem barn med familjer. Men även om bilden av en lycklig storfamilj vid ett stimmigt långbord är lätt att frammana här, finns också en annan sida av myntet. Lika öppenhjärtigt som Gert visar upp sitt spektakulära hem, lika generöst delar han med sig av sådant som inte varit lika lätt. Som att skiljas, vara den som rycker barnen ur deras tillvaro. Att det är just de två barn som var i nio-tio-års-åldern vid skilsmässorna, som haft svårast för den nya familjekonstallationen, tycker han inte är konstigt. Han vet ju själv hur tufft det var att som bryta upp i den åldern.

– Det är en känslig ålder och jag tror att lite av det där finns kvar än i dag. Alla barnen är inte bara glada över hur det blev, och skulle inte bara bli ledsna om vi skilde oss. Det får man ju lära sig att leva med.

Torpet var länge fullt av möss och efter att en av dem bitit Karin i överläppen en natt 2007 tillkom den sista utbyggnaden. Då lyftes taket och övervåningen blev till ett enda stort sov-rum, en minimalistisk dröm helt i vitt med en öppen spis i mitten. Tolv meter långa golvbrädor och bakom de två designfåtöljerna skymtar skogen mellan glesa väggplank. Åt andra hållet: öppen glasvägg mot havet.

Gert har idéerna och Karin har ritat ”varenda pinne”. En av de mer okonventionella lösningarna är badkaret som står fritt i sovrummet, bakom sänggaveln. Här badar paret skavfötters varje morgon. Och även om de är nöjda med huset finns det rum för nya projekt, som det senaste: att bygga hönsgård.

Betyder det att du ska tagga ner på tempot på jobbet?

– Nej. Men jag inser ju att jag kommer att dö en dag, en trist och jobbig insikt. Jag hoppas att jag har några år på mig att realisera en bra framtidsplan för företaget.

TEXT

Johanna Lagerfors

tvadagar@gp.se