Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Gammal revy blir som ny

Anders Jansson och Robert Gustafsson – en lomhörd skåning och en hypokondrisk pedant skaraborgare. Två av landets ­största ­komiker ställer sig för första gången på scen tillsammans när ­Oscarsrevyn gästar Göteborg. Men är de lika roliga som förr?

”Om jag ser undrande ut kan det vara för att jag har lite nedsatt hörsel just nu", säger Anders Jansson som ser ut som ett 194 cm långt frågetecken när ­Robert Gustafsson ­pratar om alla mc-tidningar han läser ner till minsta radannons.
– Vadå, just nu? undrar Robert.
– Ja. Alltså, dels har jag precis lyssnat på musik på tåget, högt som fan …
– Varför då?
– Varför inte? Haha. Det är trevligt.
– Så du hör sämre när du kommer fram?
– Ja men typ.
– Men då lyssnar du ju för högt!
– Kanske. Men framför allt har jag lätt för att få vaxproppar. Det är väl för att kroppen vill försöka skydda huvudet från Metallica. Det kan vara så illa att … vi har sommarhus utanför Falkenberg och när vi kommer fram säger min ­hustru att ’Gud vad härligt det är med fåglarna …’
Anders ser spelat nollställd ut och Robert gapskrattar.
– ’Ja visst är det’ ljuger jag. Jag menar, kråkor och örnar och sånt hör jag, men fåglar under hundra gram hör jag inte.
Robert börjar härma en trana och det är svårt att veta vad som är trams, intervju eller bara två av landets största ­komiker som håller på att lära känna varandra.

Robert Gustafsson, av svenska folket en gång utsedd till Sveriges roligaste man med ett cv långt som säg eftertexterna till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, och lundapågen Anders Jansson, som tillsammans med skolkamraten Johan Wester skapade tv-serien Hipp Hipp!, håller låda i ett litet rum på Lorensbergsteatern. I september ska de ställa sig på scenen tillsammans en trappa ner när ridån går upp för Oscarsrevyn. Trots att de länge velat göra något ihop har de aldrig fått till det. Förrän nu.
– Jag har beundrat Robert på avstånd. Jag tittar framför allt på amerikansk och engelsk humor men Killinggänget, och i synnerhet Robert, är den svenska humor som fått mig att skratta mest. Verkligen. Outstanding. Vi hade helt olika uttryck men det har alltid funnits en respekt för ambitionen.
– Jag har alltid haft koll på Anders. Det är något som slår an. Melodikrysset i Hipp Hipp! till exempel, när man är så där seriös i ansiktsuttrycket och ambitiös, det tycker jag är vansinnigt roligt.

När Oscarsrevyn, som med Robert gått för fulla hus på Oscarsteatern i Stockholm, flyttar till Göteborg och Lorensbergsteatern går Anders Jansson in i teamet som en revy-rookie.
– Alltså, Johan och jag har ju gjort massa karaktärer på löpande band för publik och varvat med musik så i princip är väl det revyer också fast vi har kallat det för show. Och jag är uppvuxen med Hasse och Tage och den traditionen. Men någon regelrätt revy har jag inte varit med i tidigare.
För Robert är revyformatet hemtamt som en bakgata i Skövde och han såg Sten-Åke ­Cederhök på Liseberg som sjuåring.
– Jag är uppvuxen med revy, det första jag gjorde efter scenskolan var faktiskt två revyer – den första med Stig Grybe som ju gick bort ­tidigare i år och den andra med Monica ­Zetterlund och Bosse Parnevik på Cirkus.
Revyn behåller namnet Oscarsrevyn trots att den byter lokaler men publiken blir en annan, menar Robert.
– Man kan vara rakare här, man behöver inte vara så pretentiös och duktig som i Stockholm. Där vet de inte ens vad revy är. Göteborg har den bästa publiken i Sverige tycker jag, och jag har spelat i de flesta städer. Sämst kanske man inte ska utse men Sundsvall och Kristianstad ligger väl bra till.

Nu ska föreställningen sättas för ny-pre­miären. 60 procent är färdigt, 20 procent ska göras nytt eller om – resten ska plocka upp sådant som kommer vara här och nu under hösten. En och annan figur från förr kan dyka upp, Robert har ju skapat karaktärer genom åren som skulle fylla de första två bänkraderna och Anders skulle nog kunna addera ytterli­gare en halv med sina.
Det är således två humorveteraner som ska underhålla göteborgarna i höst. Är de lika ­roliga som förr?
– Oj, det där är svårt, svarar Robert. Jag hatar att titta på mig själv, att titta bakåt över huvud taget … jag kanske gör saker bättre i dag men är det roligare? Kanske inte. Det är ungefär som det där unga arga bandet som var så radikala och ville så mycket och nu är de så himla duktiga musiker men de är inte arga längre.
– Nä, det där är nog både och. Om Robert ställer sig på en scen börjar ju publiken små­skratta bara därför. Och lite är det väl så för mig också, man går in med lite plus. Det innebär att jag kanske vågar göra saker för att jag vet att publiken hänger med mig. Samtidigt kanske man saknar det där adrenalinet som kommer av att inte veta om om skämten funkar.

För ett par år sedan satt Robert Gustafsson hos Skavlan och ondgjorde sig över åsiktskorridorer och pk-fascism, något som väckte viss uppmärksamhet i spalterna. Men frågan kvarstår – är det svårare att vara komiker i dag än när Killinggänget levererade bögskämt på 90-talet?
– Jag tror att frågan ligger mer hos publiken, säger Robert. Vill folk skratta eller inte? Alltså, det får man nästan bestämma sig för. Hasse ­Alfredson fick frågan en gång om man kan skämta om allt och han svarade att ’ja det kan man, problemet är att det ska vara roligt också.’
– Ja men verkligen, ju känsligare ämne desto roligare måste det vara, inflikar Anders.
– Samtidigt kan jag sakna ironin väldigt ­mycket från 90-talet, fortsätter Robert.
– För att folk är så snabba att bli kränkta i dag …?
– Ja, kränkta, och det ska bestämmas också vad som är svart och vitt. Gråskalan har försvunnit. Jag älskade ironin, jag tyckte det var väldigt roligt med tvärtomspråk. Man ­känner sig lite smart som tittare och publik, man förstår. Det där spelet har försvunnit.
– Jo, man måste förklara allting i dag så att inte någonting missuppfattas, i stället för att vara lite subtil, lite Oscar Wilde- eller Bernard Shaw-snygg i formuleringen, eller för den ­delen Hasse och Tage.
– På det ironiska 90-talet kom ingen undan, man drev med allt och alla och det fanns något demokratiskt i det som jag tyckte väldigt ­mycket om. I dag kan man inte göra en karaktär som är taxichaufför och rasist utan att folk tror att man själv är rasist eller att man tycker att rasister borde skjutas medan man själv bara gjort en rolig gubbe.
– Sedan tror jag att tillgängligheten hör ihop med detta också, säger Anders. Jag svarar folk på Twitter så mycket jag kan men det inbjuder ju också till att man måste diskutera allting, ’varför gjorde ni det eller varför tycker ni det är roligt?’.

Robert har imiterat människor sedan barnsben, mer eller mindre omedvetet. 
– Jag vill kliva in, veta hur det känns. Jag var stridspitt i lumpen och låg inne alldeles för länge. De sista två månaderna tröttnade jag och då började jag bara imitera folk. Alla befäl blev vansinniga och jag tappade alla betyg och allt gick åt helvete. Och i skolan imiterade jag också. Det var ett vapen väldigt mycket, ett sätt att klara sig och slippa hamna i bråk.
Var humor ett vapen även för Anders?
– Vi har alltid haft en sarkastisk underton i vår familj, lite så där brittiskt. Vi är fem syskon och det har gjort att man hela tiden är ’on your feet’, man vill vara snabbast i rummet. Att säga ’vet du vad jag skulle ha sagt’, det är ju väldigt svenskt. Man har tagit parkeringsboten från lapplisan, ’du, vet du vad jag skulle ha sagt till henne?’. Men jag säger det i stället. Jag fasar för när jag blir 70, 80, jag kommer vara så ärlig att jag blir ett svart hål av social inkompetens.

Robert har gått in i väggen tre gånger, ­missbrukat tabletter och kallar sig själv för en hypokondrisk pedant arbetsnarkoman. Lika fullt står han på scen kväll efter kväll, spelar in film, driver sommarteater i Kalmar och producerar vin.
– Det är väl entreprenörsandan i en, att man tycker om att se saker växa fram. Det är det som är det roliga, att man får en idé och så plötsligt ligger den här.
Greger Hawkwind, Tiffany Persson, Rolandz, Morgan Pålsson, hundraåringar och hundra skåningar – vad finns kvar att göra?
– Jag har nästan slutat tänka så för det man vill kommer alltid, säger Robert. Alltså inte att det bara händer, men själva idén till att nu vill jag göra det där eller det där. Förr hade jag planeringar på fem år när det var som värst men det har jag släppt, nu är det som mest ett år.
– Varför hade du det så? undrar Anders.
– Jag ville veta vad som händer så att jag ­hinner göra allt det här innan jag dör typ.
– Vi pratar kontrollbehov eller?
– Så in i helvete.
För Anders handlar det inte så mycket om vad han vill göra eller uppnå utan mer om att ha kul på jobbet.
– Jag är en orolig själ men målet är väl att ­jobba med roliga och trevliga människor.
Och apropå roliga människor – Killinggänget lever och frodas och de hörs av då och då säger Robert. Men ingen ny produktion i sikte.
– Nej men vi har börjat träffas igen så det kan nog bli någonting så småningom. Vi har gått igenom våra livskriser var och en på sitt håll, haha. Men nu tror jag det börjar bli moget igen kanske. Hoppas det.
Och Hipp Hipp då, Anders?
– Ja alltså, Johan kör lite konferencier- och moderatorgrejer. Men vi har en podd som ­heter Nyfikat som är väldigt kul att göra. Så vi får se, man ska aldrig säga aldrig.

Lars Anders Jansson
Ålder: 49 år.
Bor: Lund.
Familj: Fru, tre barn, hund.

Carl Robert Olof Gustafsson
Ålder: 52 år.
Bor: Stockholm, Kalmar, Öland.
Familj: Fru, två barn, katt.

Robert om Anders:
”Anders är ju anarkistisk, akademisk, teoretisk och fullständigt galen. Det är en ­jättekonstig kombination hör jag nu. Och med pornografisk glädje i ­gestaltandet, alltså man ser att han njuter så av att vara i det. Förmodligen som en transvestit är nattetid. Och sen lever han på det till nästa vecka. Jag älskar Anders präst i ­Halvvägs till himlen, hela den serien var väldigt bra. Jag gillar karaktärer som det är lite synd om, lite svärta. Otillräckliga men ändå godhjärtade någonstans. Och då vill man gärna skratta åt, med och för en sådan karaktär.”

Anders om Robert: 
”Musikalisk, ­detaljrik och träffsäker. Alltså vi pratar Robin Hood klyver ­pilen med en annan pil från trehun­dra meter. Ibland kan man ju känna att nja, det där fixar jag, det där skulle jag kunna göra min version av. Men så känner jag inte med Robert. Det går inte att göra det bättre, det är bara att ge upp. Alltså Veiron i ottan … det var något trevligt med hela förfilmen också, när han kom till jobbet. Eller när han kör yoghurtracet i frysskåpet, det är så många av de ­rollerna som är fullständigt knäppa. Annars är ­Killinggängets Torsk på ­Tallinn ­troligtvis den svenska ­humorgrejen som jag skrattat mest åt. Det är så fruktansvärt roligt. Världsklass, ­humor på Zlatannivå.”

 

Mest läst