Grattis på hundraårsdagen, Göteborgsalliansen!

Den 13 januari 1921 inledde den tidens tre stora Göteborgsklubbar - Örgryte IS, Gais och IFK Göteborg - ett unikt samarbete som kom att sätta guldkant på Göteborgsfotbollen under många decennier.

ANNONS
|
”Fölet” Berndtsson i målfarligt läge.
”Fölet” Berndtsson i målfarligt läge. Bild: Idrottsmuseet

Men vem minns Göteborgsalliansen på hundraårsdagen?

– Klart att man ställde upp om man fick chansen.

– Att få representera Göteborg; det var en stor ära vet du, säger 85-årige Lennart Wing en vinterdag när de stor internationella matcherna med utsålda läktare känns oändligt avlägsna.

Grabben från den trångbodda hyreskasernen i Gamlestan, som via kvartersklubben René tog en plats i Örgrytes namnkunniga lag, blev både landslagsman och utlandsproffs - men att få dra på sig Göteborgsalliansens tröja, det var något alldeles speciellt.

Örgryte IS var först, Gais god tvåa, men det dröjde ända till hösten 1904 innan IFK Göteborg stiftades över en kopp fika på café Olivedal. Och när den 17-årige Carl Linde tre år senare dök upp på klubbens årsmöte skulle det komma att bli början på något stort. Linde hade redan 1905 varit med och stiftat IFK Uddevalla, nu var den handlingskraftige ynglingen återbördad till Göteborg och efter ett första uppdrag som revisor valdes han 1910 in i IFK Göteborgs styrelse.

ANNONS

Medan Örgryte hade sina rötter på Balders hage (där Liseberg ligger idag) och Gais formats i Gårdas arbetarkvarter, föddes IFK ur den allt ivrigare bolleken på Karlsrofältet i Annedal. Geografisk spridning och skilda sociala förutsättningar till trots - redan 1910 insåg föreningarna värdet av samarbete och bjöd in brittiska lag för matcher mot Göteborgs bästa spelare, oavsett klubbtillhörighet.

Allvaret tilltog. Ambitionerna ökade. Inte minst tack vare Lindes driv och engagemang, och när han torsdagen den 13 januari 1921 kallade representanter från Örgryte, Gais och IFK till ett möte var det hans övertygelse att en gemensam front skulle gynna dem alla.

Den kvällen föddes Göteborgs-Alliansen. Låt vara att det dröjde ännu ett år innan begreppet användes officiellt.

Det var tveklöst samarbetet kring de populära matcherna mot internationella storlag som initialt fört klubbarna närmare varandra, men Linde såg fler fördelar, ytterligare utvecklingsmöjligheter:

# Tillsammans skulle de bättre kunna hävda sig mot det centralstyrda Fotbollförbundet. Linde hade tidigt hamnat i onåd hos förbundets starke man, Anton Johansson - och under en kort tid till och med drabbats av diskvalificering.

# Alliansens klubbar skulle i fortsättningen inte värva spelare av varandra. Det skapade bara oro i leden, menade Linde som hade landslagsstjärnan Erik Börjessons vandringar mellan IFK och ÖIS i färskt minne.

ANNONS

# Med gemensamma krafter trodde man sig också kunna förbättra förutsättningarna för rationell träning. Walhalla Idrottsplats (där Svenska mässan ligger idag) dagar var redan räknade.

I Stockholm och Malmö följde man förundrat det som utspelade sig i rikets andra stad. Samarbete med rivaliserande klubbar - hur var det möjligt?

Malmö FF:s legendariske ordförande Eric Persson var för sin del så avogt inställd till det gultröjade IFK Malmö att han inte ens var beredd att sätta sig i en gul taxi. Om samarbetet i Göteborg lär han tvivlande undrat:

– Är det alltså ett slags gentlemans agreement?

– Jaha, ja - då går det aldrig i Malmö. Ett sådant förutsätter ju närvaron av gentlemän.

I början av 1920-talet mådde Göteborgsfotbollen prima. Den nystartade allsvenskans serietabeller gav klara besked. Gais och Örgryte delade broderligt på seriesegrarna de fyra första säsongerna från och med premiäråret 1924/1925.

Redbergslids IK dansade en allsvensk säsong 1930/1931 och blev efter degraderingen genast av med sina tre bästa spelare till Örgryte. Men snart väntade en betydligt svårare allians-utmanare bakom knuten.

Gårda BK, som bildats så sent som i november 1919, var redan hösten 1935 klara för allsvenskt spel.

Halva laget utgjordes av spelare som hämtats från alliansklubbarna. Gårdaledarna John Johansson och Robert ”Tjobet” Gustafsson backades upp av Buss-Oscar Johansson som kunde locka Gårdas förstärkningar med jobb i en tid när arbetslösheten plågade många familjer.

ANNONS

Alliansen var inte imponerad. Snarare oroad.

Säsongen 1937/1938 blev Gårda BK, mindre än 20 år efter att föreningen grundats, femma i allsvenskan och kunde stolt konstatera att man nu var bäst i stan.

På Regionarkivet i Göteborg finns handlingarna som visar hur Alliansen den 13 maj 1938 bjöd in Gårda BK att bli gemenskapens fjärde förening. Gårdas svar dröjde, men den 4 juli skriev Alliansens sekreterare:

”Meddelade Gårda BK att dess styrelse icke ansåg någon anslutning till Göteborgsalliansen för närvarande aktuell…”

Frågan aktualiserades på nytt sommaren 1939, men ett Gårda som var fyllt av självförtroende efter ytterligare en allsvensk femteplats, avböjde ännu en gång.

Nu härsknade Alliansen till, och den 10 juli 1939 berättar protokollet:

”De närvarande beslöto enhälligt att avbryta allt samarbete med Gårda BK.”

De vinröda från Gårda skulle klara sig kvar i högsta serien ytterligare fyra säsonger men framförallt IFK Göteborg såg till att desarmera uppstickarna. Efter att först ha värvat Folke Larsson, och sedan följt upp med Holger Bengtsson, lyckades man 1941 övertyga den största av dem alla, Gunnar Gren, att hans framtid fanns hos de blåvita Kamraterna.

I sin debut för IFK sommaren 1941 ställdes den ännu blott 20-årige Gren mot sin gamla klubb. IFK vann med 6-1 och Gren gjorde ett av målen.

ANNONS

Dom hade nog räknat att sopa banan med oss, men vi bet ifrån bra.

Vid den här tiden manifesterade Alliansen ytterligare en framgång när den gemensamma idrottsplatsen i Sävedalen togs i bruk. I första hand tänkt att bredda träningsmöjligheterna.

Redan 2-1 segern mot Aston Villa 1926 väckte stor uppmärksamhet, och när Alliansen anförda av Sven Rydell sommaren 1931 slog tillbaka italienska Milan med 3-2 stärktes lagets renommé ytterligare.

Göteborgspubliken skämdes nu bort med besök av Europas främsta klubbar. Storlag från Ungern och Österrike varvades med besök av populära britter och nordiska grannar.

Under 30-talet blev arrangemangen allt fler. Biljetterna sålde snart sagt sig själva, och alliansklubbarnas kassörer log hela vägen till banken.

När andra världskriget var över och det svenska landslaget vunnit OS-guld i London 1948 började - framför allt italienska klubbar - köpa svenska spelare.

AC Milan med Nils Liedholm, Gunnar Nordahl och Gunnar Gren fyllde Ullevis läktare 1950, 1952 och en tredje gång den 15 juli 1955. Trots att Alliansen förstärkt sin elva med utlandsproffsen Dan Ekner och Hasse Jeppsson blev det en uppvisning utöver det vanliga. Milan vann med hela 9-2 och de 28 732 som löst biljett kunde inte annat än applådera.

Den 29 maj 1958 invigdes Nya Ullevi med match mellan Alliansen och det svenska landslaget. Gunnar Gren gjorde det historiska första målet på straffretur – i landslagets tröja.

ANNONS

Samma arena välkomnade Real Madrid i augusti 1960. Storpubliken trodde inte sina ögon när Alliansen tog ledningen med 3-0, men innan matchen var över hade spanjorerna med världsstjärnor som di Stefano och Puskas vänt och vunnit med 5-4.

– Dom hade nog räknat att sopa banan med oss, men vi bet ifrån bra.

– Och minns jag inte helt fel var det efter den matchen de köpte Agne Simonsson, säger Lennart Wing som fick se sin lagkamrat i Örgryte flytta ner till Spanien mitt under slutspurten av den allsvenska säsongen.

Alliansen kunde nu välja och vraka bland erbjudanden från olika håll.

Klubbar och diverse agenter hörde av sig med förlsag om datum och ekonomisk uppgörelse.

1964 tackade Alliansen till exempel ja till en match mot Nacional FC från Uruguay till ett pris av 6000 dollar. Sommaren därpå tecknades avtal med Chelsea FC om en match - pris: 20 000 kronor.

1966 presenterades erbjudanden från de engelska ligaklubbarna Aston Villa, Sunderland och Everton, men också Werder Bremen, två österrikiska klubblag, Makkabi från Israel och det ryska landslaget.

Ryssarna kom, sågs och segrade med 4-0. Övriga fick jaga vidare.

När Göteborgsalliansen den 13 januari 1971 firade 50 år på restaurang Henriksberg var alla överens om att Carl Lindes framsynthet gjort mycket gott för Göteborgsfotbollen. Men insåg man den kvällen också att Alliansens bäst-före-datum passerats?

ANNONS

Några strömatcher arrangerades under 1970-talet. New Yorks Cosmos besök 1975 med Pelé i laget kunde fortfarande locka hyfsat med folk, men i övrigt blev det allt svårare.

Av allt att döma kom Alliansens sista match att spelas i samband med återinvigningen av Gamla Ullevi den 31 mars 1992. Ett svenskt landslag dominerat av spelare hemmahörande IFK Göteborg stod för motståndet.

Sannolikt bidrog IFK:s stora internationella framgångar under 1980- och 1990-talen till att Alliansen föll i glömska. Europas största klubbar kom ju till Göteborg ändå.

Formellt förefaller Göteborgsallliansen idag vara vilande, och frågan är om någon har intresse av att väcka det unika samarbetet ur sin Törnrosasömn.

I ett kedjehus på Norra Fiskebäcksvägen i Västra Frölunda minns Lennart Wing några av sin fina karriärs roligaste matcher:

– Det var en ära för en göteborgare att få spela för Alliansen. Och det händer faktiskt fortfarande ibland att det kommer fram någon och frågar om det möjligen är jag som är Lennart Wing.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS