IFK Göteborgs stjärnforward Erik Börjesson svarade för fyra av sex mål mot Sirius.
IFK Göteborgs stjärnforward Erik Börjesson svarade för fyra av sex mål mot Sirius. Bild: KAMERAREPORTAGE

För hundra år sedan var SM-guldet blåvitt

Det är inte lätt att vara Blåvittsupporter hösten 2018. Blåvittexperten Lars O. Carlsson har för GP Göteborgianas räkning nosat upp de avslutande matcherna från en betydligt gladare säsong - guldåret för exakt hundra år sedan.

ANNONS
|

IFK Göteborg hade inför 1918 faktiskt tre spelare som hade varit med redan under guldåren 1908 och 1910. Erik Börjesson och Konrad Törnqvist hade två SM-guld. Henning Svensson, debutant i truppen 1908, spelade inte finalen 1908, men väl 1910. Han skulle för övrigt vara klubben trogen till säsongen 1924/1925, då han avslutade sin aktiva allsvenska spelarkarriär med ett SM-silver. Han kom senare att fungera som tränare i klubben.

Svenska Mästerskapet i äldre tider startade med kvalificerande omgångar. Lottningen genomfördes på Svenska Fotbollsförbundets styrelsemöte. Ingen klubb från Göteborg var med i den första omgången. Det var däremot klubbar som Malmö FF, Hammarby och Elfsborg.

ANNONS

I den andra omgången kom Gais med i spelet. De fick möta Jönköping som överlägset slagit ut IFK Uddevalla. Gais vann med 6-1 (3-0). I den därpå följande omgången kom flera stora klubbar in i turneringen, exempelvis Örgryte, AIK, Djurgården, Norrköping, Helsingborg, IFK Malmö – och IFK Göteborg.

En lagbild lånad ur Stefan Thylins bok ”Guldåren”. Stående från vänster Vilgot Peterson, Gustaf Magnusson, Rolf Borssén, Erik Hjelm, Konrad Törnqvist, Erik Börjesson, Erik Eiserman, Henry Almén och Kaleb Schylander. Knästående Henning Svensson, John Karlsson samt Valdus Lund.
En lagbild lånad ur Stefan Thylins bok ”Guldåren”. Stående från vänster Vilgot Peterson, Gustaf Magnusson, Rolf Borssén, Erik Hjelm, Konrad Törnqvist, Erik Börjesson, Erik Eiserman, Henry Almén och Kaleb Schylander. Knästående Henning Svensson, John Karlsson samt Valdus Lund.

Kamraterna fick den 21 augusti, i en hård och oberäknelig vind, på Walhalla IP ta sig an Gais inför 2 519 personer. IFK satte full fart från början och efter fyra minuter hade Erik Börjesson skjutit bollen i mål. Tio minuter senare kvitterade dock Gais, genom en straffspark och nästa mål i matchen gav Gais ledningen. IFK lyckades dock, genom Herbert Carlsson, kvittera i första halvlekens slutminuter – ett psykologiskt viktigt mål.

Av oklara skäl tilläts ingen halvtidspaus. Andra halvlek inleddes direkt och efter tre minuter hade Herbert Carlsson gjort sitt andra mål för dagen. Gais kämpade heroiskt för att kvittera, men i stället lyckades IFK sätta sitt fjärde mål och matchen tycktes vara avgjord. Det var spännande i slutminuterna då Gais reducerade till 4-3. Men sedan satte Erik Börjesson 5-3, vilket också blev matchens slutresultat. Det som avgjorde drabbningen var Kamraternas betydligt effektivare forwards.

I nästa omgång var det dags för ännu ett Göteborgsderby för IFK, denna gång mot Örgryte IS. Matchen spelades den 1 september på Walhalla IP inför närmare 8 000 åskådare, vilket enligt en tidningskälla var ett nytt publikrekord för den arenan. I Göteborgskamraternas medlemsblad kan vi bland annat läsa följande efter matchen, som slutade 2-0 (1-0) till IFK:

ANNONS

”Icke utan orsak fruktade vi Örgrytelaget, ty ehuru vi som regel besegra våra konkurrenter från Walhalla, har erfarenheten visat, att Örgrytarne under de senare åren varit bättre cupfighters än vi. Men Kamratlaget spelade med sådan kläm och med ett sådant temperament, att utgången egentligen aldrig behövde betvivlas. Vår överlägsenhet var stor: Rylander hade icke ett enda målskott att klara på hela matchen.”

I Medlemsbladets återfinns också några rader som man önskar att alla fotbollssupporters – även år 2018 – läste och tog sig tid att reflektera kring:

”Vi – Kamrater – hysa inget hat till Örgrytarne. Det finns fantaster bland oss och bland våra anhängare. Liksom det finns sådana i alla klubbar. Icke minst i Örgryte. Men ingen av oss vill Örgryte något ont.

Vi glädja oss av hjärtat när vi lyckas slå våra gamla konkurrenter. Vi fröjda oss åt våra pojkars triumf. Vi hurra och väsnas och skrika: ”Brassa på!” Vi jubla när det går framåt.”

Dessa kloka ord från 1918 står i stark kontrast till dagens supporterskarors uppmaningar från läktare om att ”Hata, Hata…..”.

I och med vinsten över Örgryte IS var IFK Göteborg klart för semifinal. Den spelades mot IK Sirius den 22 september på Ullervi. Kamraterna vann, men vissa sportjournalister valde att inte vara imponerade:

ANNONS

”Bättre få dock Göteborgs-Kamraterna spela den 6 Oktober, om de skola vinna över det tydligen i god form varande Helsingborgslaget. Det spel de presterade i dag mot Sirius gjorde ingen glad. Visserligen placerades 6 bollar i Sirius mål, men spelet var icke på långt håll så gott man kan begära av ett lag som Göteborgs-Kamraterna. Naturligtvis inverkade den genomvåta planen och de tre reserverna för Lund, Herb. Karlson och Almén i viss mån på lagets spel, men ändå!”

En drabbning mellan Örgryte IS och IFK Göteborg hösten 1918 slutade med seger för Göteborgs-Kamraterna.
En drabbning mellan Örgryte IS och IFK Göteborg hösten 1918 slutade med seger för Göteborgs-Kamraterna. Bild: Idrottsmuseet

Kamraterna fick alltså stor kritik, men i samma tidning hittar vi även följande:

”Sirius gjorde nätt och jämnt skäl för resultatet 6-1. Målen borde ha varit många fler och de kunna tacka sin målvakt och turen för att siffran stannade vid 6. Ingen av lagets spelare, med undantag för målvakten, kan få något högre betyg, men några utav dem, t. ex. vänsterytter, vänsterinner, högerinner och högerhalv, kunna med tiden bli av klass. Det är blott förvånansvärt att ett lag som Sirius två år i följd kan nå så långt i tävlingen som semifinalen. Ännu mindre berättigat är att laget skall lika dela de inkomster, som inflyta vid matcherna mellan de bättre lagen.”

Vi lider med skribenten som denna dag tycks ha haft en riktigt tråkig dag på jobbet!

ANNONS

Inför finalen mot Helsingborg hade Göteborgs-Kamraterna protesterat mot att matchen skulle avgöras i Stockholm, men Fotbollsförbundet vidhöll sitt beslut. IFK Göteborg hade tidigare varit i två finaler, 1908 och 1910, och vunnit båda, vilka hade spelats i Göteborg. Så det hade självfallet varit trevligt med en hemmaplan även denna gång.

Söndagen den 6 oktober klockan 13.30 var det dags att avgöra SM-finalen och på Nordiskt Idrottslifs förstasida dagen efter hittar vi bland annat följande:

”Fotbollsmästerskapet till Göteborg

Kamraterna spelade med blixtrande humör och vunno en stor seger på 5-0.”

”Finalmatchen blev vacker, mycket vacker första halvtid till och med. Det myckna regnandet föreföll inte ha inverkat så fasligt som man – på Uppsala-håll särskilt – skulle kunna tro. Det vackra vädret, den under lång tid osedda solen m.m. skapade goda förutsättningar för en härlig finalmatch. Publiken, som nästan vore värd ett eget kapitel, uppgick till – noga räknat – 6.009 personer.

Göteborg spelade utan Börjesson och Karl Johansson, som voro sjuka. Publiken fann detta vara mycket tråkigt.”

Referatet ger intrycket att IFK Göteborg hade spelet redan från början, varför publiken i Stadion fattade sympatier för skåningarna, eller som tidningen skrev:

”Och det är ju ett svenskt drag att aldrig hylla det överlägsna, utan ”hålla med” de underlägsna.”

ANNONS

Inne i tidningens långa referat hittar vi en del kritik:

”Försvaret var inte fullt first class. Lund började dåligt, men spelade upp sig så småningom. Den gamle Lund var han dock aldrig. Henning Svensson synes inte heller vara riktigt så bra som tidigare och hade liksom Lund inte alltid rena sparkar. I den form detta par för närvarande befinner sig är det väl frågan om, ifall man kan vara fullt belåten med det för landskampen. Rylander klarade hyskan, d.v.s. nollan, och hade god hjälp av turen några gånger, men det bör ju en målvakt alltid ha! ”

När man läser texten ovan kan det tyckas vara svårt att förstå att matchen slutade 5-0 till fördel för Lunds, Svenssons och Rylanders lag. Men det finns mer som är svårt att förstå, ty i samma tidning tycks dessa tre spelare vara värda lovord, eller hur tolkar man följande:

”Laget som helhet gjorde intryck av att vara särdeles väl tränat och hade Schylander inte uppträtt så som han gjorde, skulle man ha idel lovord för elvan. Denne spelare är ju sedan gammalt synnerligen opopulär i Stockholm och i går gjorde han sannerligen ingenting för att förvärva ett bättre rykte. Tvärt om. Han spelade flera gånger hänsynslöst och det var inte underligt, att publiken mer än en gång begärde hans utvisande. Blir han uttagen till federationsmatchen, så är det inte säkert, att den fungerande domaren då låter honom gå på på detta sätt. Ett utvisande vid ett sådant tillfälle kan betyda nederlag för de blågula färgerna. Tänk på det mr Schylander! Friskt humör är bra, ja nödvändigt att ha, men inte ett rått och otrevligt spelsätt.”

ANNONS

I samma spalt, ett stycke längre ner, är tonen plötsligt en helt annan:

”Schylander var också mycket effektiv och hans blixtrande humör syntes smitta omkring sig. Hans passningar och dribblingar vore ofta idealiska och han var därtill mycket pigg på att skjuta, men inte så särdeles lycklig i detta stycke.”

Hur det än var med Schylanders humör och försvarets kvalitet – IFK segrade med 5-0 och klubben vann sitt tredje SM-guld!

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS