Utanför Centralstationen i Göteborg. Året är 1935. Fotografen är den flitige Göteborgsskildraren Thure Christiansson.
Utanför Centralstationen i Göteborg. Året är 1935. Fotografen är den flitige Göteborgsskildraren Thure Christiansson. Bild: KAMERAREPORTAGE

160 års historia lämnar sina spår

Göteborgs Centralstation fyller 160 år i år.

ANNONS

Det finns inga fotografier från invigningsdagen. Man får själv i fantasin frammana de inre bilderna från den premiärtur som gick mot Jonsered: kol, ånga, trängsel, rök! Järnvägsresor var inga renliga expeditioner på 1850-talet. I början var Centralen – som då inte var en centralstation, utan blott en station – i princip ett välvt tak där tågen körde in. Det är numera den del som ligger i spårens färdriktning, med kompassros i golvet och butiker.

Men numera får man titta ganska noga för att ana hur ångloken en gång bröt fram under de tak som i dag skyddar resenärer, krögare och blomsterhandlare mot regn. Centralen har vuxit och byggts ut i omgångar – och därtill brunnit ganska grundligt åtminstone en gång.

ANNONS

Den har vuxit med Göteborg.

En mycket tidig bild - från 1860.
En mycket tidig bild - från 1860. Bild: Järnvägsmuseet

När den första turen gick hade Göteborg lite under 40 000 invånare. När järnvägsarkitekten Ehrensvärd börjat skissa på en station på platsen för det gamla länshäktet fick han på fullt allvar ta spjärn för att inte bygga för stort. Det var ju en så liten stad. Stationen byggdes i utkanten av allting med utsikt mot det ödsliga vasslandskapet ner mot älven, med Skansen Lejonet synligt bakom sommarens illavarslande moln av myggor.

Det nya tiden kom snabbt till Göteborg. Man kan, åtminstone teoretiskt, räkna med att några av de göteborgare som såg de nygotiska tinnarna muras upp som barn också hade sett Gustav III föras i kortege genom Göteborg 70 år tidigare. Den gången hade kungen anlänt genom Drottningporten på Drottningtorget. Ibland är perspektiven inte längre än så i den göteborgska historien.

Kö till kiosken en septemberdag 1937.
Kö till kiosken en septemberdag 1937. Bild: KAMERAREPORTAGE

Och det är ingen tillfällighet att järnvägens ankomst sammanfaller med Göteborgs med explosionsartade utveckling. Man kan säga att svenska städer under andra halvan av 1800-talet kan delas upp i två kategorier – å ena sidan de som med skepsis och rynkad panna helst ville slippa järnvägsstation eftersom järnvägen kunde antas medföra så mycket dåligheter - till exempel den sol-och-vårar-figur i rutig kostym som gick under beteckningen industrirddare. (Det handlade alltså om bedragare som med nejlika i knapphålet nalkades förmögna arvtagerskor i krinolin och utvecklade sin charm i den mån det var lönsamt; de var ridderliga i så att säga industriell skala, därav namnet. )

ANNONS

Barn på väg till sommarlovsaktiviteter i juni 1939.
Barn på väg till sommarlovsaktiviteter i juni 1939. Bild: KAMERAREPORTAGE

Å andra sidan fanns den kategori stadsbor förstod att järnvägen var vägen till framtiden.

Handelsstaden Göteborg präglades av den goda kategori två. Man kan rentav säga att järnvägens successiva utbyggnad äntligen förvandlade Göteborg till det som göteborgarna alltid hade ansett staden skulle vara – den självklara och magnifika centralpunkten för för västsvensk handel.

Järnvägens betydelse kan illustreras av ett litet tankeexperiment. Den göteborgske grosshandlare som år 1855 behövde åka till Stockholm fick räkna med en nervslitande upplevelse av diligenser eller fartygsresor. Eventuellt kunde han utnyttja Göta Kanal. Det pålitligaste som fanns var hjulångare. En Stockholmsresa var en strapatsrik expedition.

Han bör ha varit utpumpad när han kom fram.

Den grosshandlare som tio år senare – i mitten av 1860-talet – ville ta sig till Stockholm klev bara på tåget under Edelsvärds vackra valv och kunde dagen därpå dricka grogg med affärsbekanta på Berns salong.

Med ens hade Sverige blivit oändligt mycket mindre.

En dag vid buffén.
En dag vid buffén. Bild: Järnvägsmuseet

Faktum är att de göteborgska köpmannen älskade järnvägen så mycket att de snart i ren otålighet byggde en egen järnväg – Bergslagsbanan – när de tyckte att Statens järnvägar såsade. Det var på 1870-talet – ett enormt privat och kommunalt projekt med 50 mil räls, stationer, restauranger, stinsar, pigor och flässkotletter. Därtill några magnifika konkurser med bankirer som sköt sig och liknande obligatoriska inslag.

ANNONS

I dag kan den resenär som har en halvtimme tillgodo göra en promenad under de välvda taken och utan svårigheter skönja spår (!) från alla Centralens epoker. Byggnaden är som ett planschverk i 160 års stationshistoria. Eller man numera bör använda den lite torrare beteckningen resecentrumhistoria.

Freden 1945. Norrmän på väg hem vinkas av.
Freden 1945. Norrmän på väg hem vinkas av. Bild: THURE CHRISTIANSSON

Roligast är kanske Filip Månssons väggmålningar. De målades vid den stora ombyggnaden i slutet av 1920-talet. Månsson var en i alla avseenden färgstark figur som umgicks med Evert Taube och siktades som allmän centralgestalt i glada middagssällskap. Målningarna – tryfferad av mystiska vidunder och odalmän med spade i hand jämte förgyllda järnvägslinjer – är ensamma värda ett stopp på Göteborgs centralstation. Och därtill finns ju mycket annat att se. Göteborgs centralstation är en ovanlig rolig 160-åring.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS