Josef Herrira tittar storögt upp när det knackar på dörren till sjukrummet. Han och mamma Malika har väntat länge på att Josefs bror ska bli klar med sin undersökning och tiden har gått väldigt långsamt. När Josef öppnar dörren står två clowner utanför, och bara en liten stund senare är stämningen i rummet förändrad.
– Nu är vi glada igen, säger Malika.
Vi befinner oss på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och clownerna Jojo och Zindy har precis haft en idoljury-uttagning med Josef och hans mamma. Omröstningen har skett genom handuppräckning. Clownen Zindy går vidare till final i Globen.
På himlen vilar molnen tungt. Nattens regn ska snart sluta falla och Johannes Fuchs och Anna Engberg, som de två clownerna heter till vardags, går runt mellan sjukhusrummen. Med sig har de en droppställning där det hänger en liten cymbal, en ukulele och en mörk läderväska med olika attiraljer i.
Personalen på sjukhuset ler glatt och skojar när de möter clownerna i korridoren.
– Även personalen skrattar mycket. Det är viktigt att barnen har glada sköterskor runt sig, säger Johannes Fuchs.
I ett annat rum är det skolundervisning som gäller. Systrarna Frida och Tilda Trollenvik studerar matematik och svenska och så fort clownerna kommer dit tar de sig an leken.
– Du måste öppna dörren åt andra hållet fattar du väl! säger Tilda när clownerna har svårt att få igenom sig själva och droppställningen genom den lilla springan som öppnats.
Hon rullar med ögonen när clownerna inte förstår hur de ska göra, trots hennes instruktioner.
Anna Engberg och Johannes Fuchs har jobbat tillsammans på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i ungefär tre år och det märks att de har roligt tillsammans. De är en del av Clownkliniken som driver clownverksamhet på sjukhus i västra Sverige och även på seniorboende. När chefen kommer förbi och behöver prata om en planeringsdag som ska hållas längre fram tar Anna av sig clownnäsan för att kunna vara seriös.
När näsan väl är på igen är Zindy med den nasala rösten tillbaka.
Clownklinikens syfte är att höja livskvalitén för barn och andra som befinner sig på sjukhus och i liknande vårdsituationer. Målet är att skapa kravlösa möten med plats för fantasi och humor, känslor, dramatik och glädje. Kliniken har bedrivit clownbesök på Östra sjukhuset i mer än 20 år och projektet finansieras till största delen av insamlade pengar. Just nu sysselsätter den tio clowner.
– Ibland träffar vi väldigt traumatiserade familjer, som kanske just har fått ett jättetungt besked. Ändå släpper de in oss i sin värsta stund. Det är otroligt, säger Johannes Fuchs.
I clownernas loge en trappa ner på sjukhuset ligger ett tackbrev skickat av en tioårig kille. ”Det sken alltid i rummet när ni kom in. Ni var alltid där och muntrade upp oss när det var som jobbigast.”
6 836 km söder om Östra sjukhuset håller ett annat regn på att sluta falla. Rwandas huvudstad Kigali välkomnar med hektisk trafik och en tung historia. En taxichaufför berättar om folkmordet som hade sin kulmen 1994 och hur han själv klättrat upp ur en massgrav med en elvaårings envishet.
Regnsäsongen håller på att ta slut och ett gäng svenska clowner gör sitt bästa för att skingra tankarna hos dem som mest av alla behöver en paus från verkligheten.
Karin Melin, Elsa Näslund, Axel Immler och australiensaren David Braunstahl är i Rwanda för organisationen Clowner utan gränser.
Längs bergen klättrar platåer med majs- och bönodlingar. Några vita plåttak med tillhörande hyddor glimmar till i dalarna. Den som tittar noga ser människor som jobbar med sina hackor i den bördiga jorden. Landskapet är bländande grönt. I bilens baksäte sitter några av akrobaterna i Gisenyi acrobats och spelar r’n’b-musik från telefonen. Akrobaterna är en samling killar som levde på gatan i staden Gisenyi i västra Rwanda, och som Clowner utan gränser började samarbeta med för tio år sedan. Tillsammans har de satt ihop föreställningen som ska turnera landet runt. Vi är på väg till Gihembe Camp, ett flyktingläger som rymmer runt 14 000 människor på flykt, huvudsakligen från grannlandet Kongo.
David Braunstahl lånar ut sitt smink till de andra clownerna när de förbereder sig inför kvällen.
– Vår föreställning skulle liksom börja nu. Har alla passen med sig? säger Karin Melin och tittar på klockan.
På andra sidan dalen ligger nästa anhalt. Små hus med glänsande tak. För första gången på länge är alla sju som trängs i bilen helt tysta. Framme vid lägret möts de av hundratals barn, och får sitta kvar i bilarna i säkert tjugo minuter. Barnen trycker sig mot rutorna och clownen David Braunstahl i baksätet gör sitt bästa för att underhålla dem från andra sidan glaset.
Jag ser en t-shirt jag känner igen hemifrån, med Blixten McQueen från filmen Bilar på.
En Star Wars-tröja. En annan med Angry Birds. Barnen som bär dem är mellan fyra och tolv år, alla på flykt från sina hemländer. Alla med nyfiken blick.
– Jag försöker se så många som möjligt i ögonen. Så att de känner att de har blivit sedda, säger David Braunstahl och fortsätter fejka att han drar fingret ur led. Till barnens stora förtjusning. ”Gör det igen!” ropar de på engelska.
Föreställningen ska hållas på en gammal basketplan vid en sluttning. Basketplankorna saknar både korgar och nät. Vakterna gör sitt bästa för att försöka få barnen att hålla sig bakom en imaginär linje. Ibland ger de barnen ett lätt rapp med en träpinne.
I drygt 45 minuter pågår föreställningen och de 2 000 barnen tittar storögt på de mänskliga pyramiderna och cirkusartisterna när de jonglerar. Ett mindre kaos utbryter när showen är över och alla vill hälsa på clownerna som skyndar tillbaka till bilarna.
Vid debriefingen senare på kvällen förklarar David Braunstahl för de andra att han har svårt att hantera hur de vuxna försöker kontrollera publiken.
– Det är svårt att inte reagera när man ser det. Det är lite av en kulturkrock. Samtidigt måste man ha förståelse och inte agera instinktivt. Vi är inte här för att döma, utan för att mötas och vi vill hålla dörren öppen för nästa grupp clowner som kommer. Det betyder så mycket för barnen, säger han.
Att göra avtryck hos barnen är organisationens mål. Clowner utan gränsers Sverigegren grundades 1996 och fokuserar på att möta barn i leken för att skapa hopp och livsvilja.
I dag finns organisationen i 13 länder. Sverigegrenen bedriver projekt i tolv länder över hela världen. Bland annat i Libanon, Grekland, Burma och Rumänien. Här i Sverige är ungefär 300 artister engagerade.
I Göteborg har Clowner utan gränser haft föreställningar för gömda flyktingbarn en gång i veckan, i en källare på hemlig plats. Skratturnén, som drivs av organisationen, har också besökt skolklasser här för att genom cirkuskonst diskutera mänskliga rättigheter. Projektet Cirkushoppet besöker asylboenden och håller workshops för människor på flykt.
I onsdags hölls också årets version av Skoljoggen och från och med i år går föräldrarnas donerade pengar till just Clowner utan gränser.
I Rwanda har organisationen verkat sedan 2008. Karin Melin sitter i baksätet och försöker sminka sig på väg till nästa föreställning. Groparna i vägen gör det svårt även om hon är van: hon har hållit på med cirkus i hela sitt liv.
– Jag stod på händer på köksbordet och sjöng sånger när jag var fyra år.
Vi börjar närma oss Nyabihekes flyktingläger och längs vägen bär barn stora rishögar på sina huvuden. Jag tänker att kropparna ser små ut därunder.
Plötsligt står David Braunstahl och drar en orange ballong in i näsan och ut genom munnen. Solen ligger på och svetten rinner längs clownernas sminkade kinder.
– Vi dricker inte vatten under föreställningen. På många av platserna som vi uppträder på råder det vattenbrist. Det skulle kännas respektlöst, säger Axel Immler.
På kullen i publiken sitter 16-åriga Nyirandagijimana, hon har en dotter som är fem månader. De kommer från norra Kongo och flydde från sin by när rebellerna kom. Nyirandagijimana har svårt att minnas när hon skrattade så här mycket senast.
– När jag blir äldre vill jag lära mig att jonglera, säger hon där hon står iklädd en tjock mössa i den 25-gradiga värmen.
Hon fortsätter med att berätta hur hon vill samla de andra tjejerna i lägret och träna tillsammans.
– Att se tjejerna uppträdda förut gav mig inspiration.
På väg därifrån står det en liten kille på en kulle och vinkar glatt. I handen håller han den ballong som David Braunstahl drog genom näsan och gav till publiken.
Clowner tros ha figurerat som underhållning i tusentals år. Den första kända moderna clownen, Joseph Grimaldi som verkade i början av 1800-talet, skapade den typiska sminkningen med vit bas som dagens clowner fortfarande använder, även om det förstås finns många lokala variationer i utseenden världen över.
Även själva humorn går att härleda långt bak i historien. Galenskap som sker i vardagliga situationer som alla känner igen sig i är ett tacksamt tema, och den typen av komedi har följaktligen förekommit i många länder och kulturer. Kanske är det därför den här typen av humoristiskt uttryck är så lätt att exportera och översätta till olika sammanhang.
När vi närmar oss Mahama flyktingläger i östra Rwanda blir det tydligt att humorns språk är globalt. Lägret rymmer runt 53 000 människor på flykt, de flesta från grannlandet Burundi, och breder ut sig mellan kullarna. Barn springer bredvid bilen. Jag ser en Milan-tröja, en Real Madrid-tröja och en Chelsea-tröja. På ryggen på en av tröjorna står det Ronaldo.
Axel Immler jonglerar med hattar, Karin Melin och Elsa Näslund står på händer, på huvud och på varandra, David Braunstahl trollar och killarna i Gisenyi acrobats slår volter och bygger gigantiska, mänskliga pyramider.
Efter föreställningen är tio dagar av föreställningar och repetitioner slut. Det sätter sig på kroppen.
– Vi orkar göra detta för att vi får så otroligt mycket energi av alla barn. Vi får vara med och inspirera, kan du tänka dig? Imorgon kommer de vi har träffat i dag att ha helt nya sätt att leka på, säger Karin Melin.
Och på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus vid Östra Sjukhuset i Göteborg berättar Johannes Fuchs i sin tur att han brukar vara helt slut efter en arbetsdag. Att vara rolig är tydligen jobbigare än vad man kan tro. Oavsett var i världen man försöker.
