Andi Röder paddlar lugnt och metodiskt. Han sitter i en öppen träkanot med linoljefärgad, roströd duk. Bromsar mer än han paddlar framåt och ställer sig upp för att få överblick innan han kastar sig ut bland stenbumlingar och kaskader av vatten i den övre delen av Röa älv. I sin renskinnsanorak och sydväst uppfälld fram, i sitt långa blondlockiga hår, ser han ut som från en helt annan tid, en annan epok.
Ren vildmark
Vi färdas i två handgjorda kanoter i Femundmarka nationalpark i gränslandet mellan Sverige och Norge. Ett säreget och ödsligt landskap omger oss, fyllt med stenblock, så kallad Rogenmorän, som Gud sägs ha skapat i vrede. Vattnet färdas i sig självt och har så gjort sen urminnes tider. Ständigt samma och ändå hela tiden nytt.
Om drygt 70 mil och några veckor ska vattnet landa längst ner i Göta älv, sugas in i vattenverket i Alelyckan i Göteborg och bli en del av de 174 000 kubikmeter vatten göteborgarna gör av med per dag. Det är till synes oändliga mängder vatten som forsar fram i Röa älv, men vattennivåerna är lägre än normalt. Torkan slår allt oftare och hårdare också i vår del av världen, i vårt vattenrike. Vad är det vi gör med vårt vatten?
Vi började paddla dagen innan i Rogens naturreservat i Härjedalen. Där någonstans ligger Göta älvs källa – eller snarare källor. En skylt i vindpinat trä intill ett litet vattendrag som rinner ut i Kärringsjön förkunnar dock att källan är just där. Ett snäpp längre bort visar en vägskylt att det är 731 kilometer till Göteborg. Ändå har vi, åtminstone några mil framför oss, väglöst land, ren vildmark.
Vi är fyra personer som vill försöka ta oss längs hela älven, Skandinaviens längsta vattendrag, från källa till hav. Förutom Andi Röder är det marinbiologen Andrea Johansson från Göteborg och fotografen Anna Öhlund från Kurravaara utanför Kiruna. Och så jag. Det handlar inte bara om ett stort äventyr, det är också som en gammaldags, vetenskaplig expedition. Vi vill se vad som händer med vattnet längs vägen – vårt dricksvatten. Från början är det en liten källa i vildmarken. Till slut är det en bred älv som passerar industrier och övertrafikerade motorleder.
Vi tänker då och då ta vattenprover för att se om det finns giftiga högflourerande ämnen, så kallade PFAS, och mikroplaster i vattnet. Ämnen som är en del av vår vardag i alltifrån vatten- och smutsavvisande textilier till teflonpannor, bildäck och fleecetröjor. Mikroplaster som främst tycks invadera våra hav, och högfluorerande ämnen som via dricksvattnet förgiftat folk på många platser. I Ronneby har 170 drabbade personer stämt sitt lokala vattenverksbolag; i USA har kemijätten Dupont dömts att betala rekordskadeståndet sex miljarder kronor till de tusentals personer som drabbats av utsläpp från en teflonfabrik.
Men hur ser det ut här hos oss? Vi tog våra första prover vid Göta älvs källa i Kärringsjön och i sjön Rogen. Är den orörda vildmarken orörd?
Naturen slogs
Forsen dånar och regnet faller. Vi bär ner packning och kanoter, lägger i dem just nedanför de sista virvlarna. Att vattnet ändå så fort blir stilla. Från brutal kraft, ren energi, till en svartblänkande spegel där regndropparna skapar små, små cirklar när de träffar ytan. Vi har drygt två mil framför oss ner till en av Norges största sjöar, Femunden.
Fem dagar senare når vi den. De gånger det var omöjligt att paddla på grund av lågt vatten snubblade vi fram mellan pöl och tuva med 35-kilos ryggsäckar och kanoter på ryggarna. Kylan högg i oss. Naturen slogs och regnet piskade. Framme vid Femunden tar dock solen över, temperaturen stiger. Vi binder ihop kanoterna med slanor, bygger en rigg och hissar vindskyddet som segel. I nordvästlig vind, 6–7 meter i sekunden, surfar vi ner över denna stora fjällsjö i upp till fem knop; känner oss som Thor Heyerdahl i någon expedition på helt andra breddgrader.
Civilisationen tilltar efter hand. Byar och vägar, bilar och båtar. Till synes ingen annan mänsklig aktivitet som skulle kunna påverka sjön. Ändå har öringen här för ett par år sedan visat sig innehålla oförklarligt höga halter av PFAS. Vi tar våra vattenprover med marinbiologen Andreas egenkonstruerade mantatrålar på släp bakom kanoten.
– Finns det nån mikroplast gömmer den sig bland naturliga avlagringar, alger och bös. När jag kommer hem får jag leta med pincetter och lupp, säger hon.
Jag fyller en provflaska med en liter till synes kristallklart vatten. När ett postkontor dyker upp ska vi skicka den till Örebro universitet, som ska analysera vattnet gällande högflourerande ämnen.
Bäverhyddor
Vi paddlar ner genom Trysilelva, i forsar och lugnvatten. Det låga vattenståndet ställer allt som oftast till det. Vi får då och då fira ner kanoterna med rep, halka omkring bland sten och vattenkaskader. Eller vandra med dem på vagnar längs trafikerade asfaltsvägar och ödsliga grusvägar – en dag nästan två mil upp och ner längs skogbeklädda berg med fötter som skaver, ryggar som värker och lungor som skriker. Vi passerar olika klimatzoner, temperaturen stiger från 8 till 28 grader, gran och björk börjar ersätta tallen. Byar och samhällen blir fler.
Så passerar vi åter riksgränsen till Sverige. Vackra värmländska skogshöjder avbrutna av skalperade åsar; enstaka träd som små oaser av liv i en öken. Älven allt oftare stoppad av kraftverksvallar med sprängsten. Däremellan väller den fram, Klarälven, till synes orörd och oberörd.
Sent en kväll binder vi ihop kanoterna till en katamaran igen. Vi vill ta oss långt nu när vi slipper lyfta och bära. Njuta av den stilla färden i skymningsljuset. Älven breder ut sig i slingrande flodfåror så stora att de leder oss nästan lika mycket bakåt som framåt. Sandbankar som bryts av ned mot vattnet och visar det låga vattenståndet. Bäverhyddorna avlöser varandra – kraftfulla slag i vattnet intill stranden.
Den mer eller mindre naturliga naturen varar i drygt tio mil. Sen tar kraftstationerna och industrisamhällena vid: Hagfors, Munkfors och Forshaga. Energi, järn och timmer. Grundbultarna i den civilisation som gjort Sverige rikt. Och som förorenat vatten och bottensediment. Men det var väl då det, eller?
Nedanför Forshaga, där Stora Enso polyetenbelägger kartong med olika sorters plast, tar vi på nytt våra vattenprover. Här är vattnet brunaktigt och grumligt. Vi har för länge sen slutat dricka det direkt ur älven.
Ventiler som frustar
Vänern närmar sig. Vinden omöjliggör paddling över den stora sjön; vi blir skjutsade med bil och släp ner till sydspetsen på Värmlandsnäs. Nästa morgon med kanoterna fastsurrade på däck vidare med reguljär båt ner till Läckö slott. Paddlar så, när vinden bedarrat och vågorna lagt sig, mot Vänersborg och älven.
I Trollhättan sträcker sig slussväggarna brutalt tio meter rakt upp ovanför våra huvuden. Fukt rinner längs de algbeklädda cementväggarna, vatten sprutar ut mellan slussdörrarna. De öppnas och vi paddlar framåt, tar våra vattenprover just bortanför slussen och fortsätter ner längs älven.
Just när den delat sig i två dyker Akzo Nobel upp på den södra sidan om Göta älv. På den andra står och ligger kor och idisslar. Den stora kemifabriken vilar inte, inte ens på en söndag. Det frustar och bullrar bland rör och ventiler – som en gigantisk Baltazar-mackapär.
En fiskande man
En skylt förkunnar att nu och sju kilometer framåt är det vattenskyddsområde. Vattnet har liksom vi färdats hit ända från Kärringsjön och Rogen. Från början en liten bäck i orörd vildmark; nu Sveriges vattenrikaste älv med 565 kubikmeter vatten per sekund, och en vattenkvalitet som sedan bottennoteringarna på 70-talet starkt förbättrats, men som av myndigheterna ändå är klassificerad som ”kraftigt modifierad”.
Efter skandalen i Ronneby begärde Livsmedelsverket att kommunerna skulle kontrollera sitt dricksvatten på sju högfluorerade föreningar. Analysen av göteborgarnas dricksvatten visade på höjda halter av några av dessa. Men värdena låg ändå en bra bit under Livsmedelsverkets riktvärden. Resultaten vi får fram från olika platser längs älven visar samma sak: ämnen som inte borde finnas i vattnet finns där, men i mängder långt under den rekommenderade säkerhetsgränsen. (Värdena varierar mellan 6 och 12 nanogram per liter vatten, medan gränsvärdet ligger på 90 ng/l ). Både Livsmedelsverket och flera forskare anser dock att nivån av dessa ämnen på grund av sin farlighet borde ligga på noll.
Andrea gör sin sista provtagning av mikroplaster just innan Alelyckans vattenverk. Även de mätningarna kommer att visa att det definitivt finns mikroplaster i vattnet på flera platser. Men det handlar om betydligt mindre mängder än man uppmätt ute till havs.
Intill vattenverket står en man och fiskar. Jag frågar om han litar på att vattnet är rent. Han ser helt frågande ut, men svarar till slut ja.
Så glider vi fram genom Gamlestaden och ut i Göteborgs hamn. Den nedåtgående solen får staden att glittra. Vi lägger till med kanoterna intill en brygga vid Göteborgsoperan och går bort till en uteservering. Beställer inte in göteborgskt kranvatten. Med glas fyllda med öl eller cider skålar vi för vår färd.
Fler äventyr på älven
Det är inte lätt att ta sig längs hela Göta älv, men det finns många äventyr längs vägen:
Vid Kärringsjön finns stugor att hyra, och möjligheter till fint fiske och paddling. Det går att hyra kanoter på plats. Här finns också många vandringsleder i Rogenområdets säregna, karga landskap.
På Femund Canoe camp i byn Sorken kan du hyra kanoter för att ta sig ut på den mäktiga fjällsjön Femunden, stor som ett innanhav. Annars kan du under sommar och höst åka med den klassiska båten M/S Faemund II längs sjön.
På en egenbyggd flotte kan du meditativt flyta fram längs Klarälven i upp till tio mil – av National Geographic utnämnt till ett av världens häftigaste äventyr! Hos Vildmark i Värmland bygger du flotten från början till slut med stockar och rep. Hos Sverigeflotten kan du hyra färdigbyggda flottar. Vill du komma fram snabbare än älvens 1–3 km/h kan du också hyra kanot.
Friluftsfrämjandet i Vänersborg erbjuder hyrkajaker att paddla i Vänern med – lämpligare än öppna kanoter. Men det är också en häftig upplevelse att paddla kanot eller kajak hela vägen ner till Göteborg (eller delsträckor). Slussarna är dessutom gratis för kanotister. Tänk på att det är en smula besvärligt att hitta bra tältplatser längs älven.
