Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Freddy Mravec har slitit på många hallgolv, både som idrottslärare, spelare och tränare. Nu tillsammans med deltagarna på Idrottsplatsen. "Det här är det roligaste jag vet, jag älskar att jobba med människor", säger han. Bild: Lisbeth Hedberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Freddy har aldrig ångrat att han lämnade allt

Nästa år är det 50 år sedan Freddy Mravec och två andra basketspelare hoppade av i Sverige under ett utbyte mellan deras lag Inter Bratislava och Huskvarna BK. Nu fyller han 70.
– Mitt avhopp var inte planerat och det var ett känslomässigt väldigt tufft beslut som jag förstod skulle få konsekvenser, både för mig själv och för min familj. Men jag har ändå aldrig ångrat mig.

Freddy Mravec växte upp industristaden Svit vid foten av Tatrabergen i det som då var Tjeckoslovakien. Efter Berlinmurens fall 1989 delades landet och Tjeckien och Slovakien (där Svit ligger) blev självständiga stater.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vid avhoppet i augusti 1969 höll Freddy på att utbilda sig till civilingenjör inom väg och vatten. Han var också framgångsrik både inom basket och volleyboll.

– Det var nästan enbart vi idrottsmän på elitnivå och kulturutövare av olika slag, som tilläts resa utomlands, säger Freddy, som tidigare besökt Västtyskland, Schweiz, Frankrike och Belgien.

– Jag har alltid haft en stor längtan efter frihet, och alla förhoppningar som väckts under Pragvåren 1968 grusades när Warszawapakten invaderade landet 21 augusti 1968, säger Freddy som alltid reagerat känslomässigt starkt på alla former av orättvisa.

– Min fru Nina reagerar fortfarande efter alla åt när jag pratar för högt och tar plats med mina åsikter, säger han och skrattar.

När Freddy Mravec och två av hans lagkamrater från Inter Bratislava hoppade av under ett utbyte i Huskvarna i augusti 1969, väckte det stor uppmärksamhet. Tidningsklippet är hämtat från Smålands Folkblad..

Under den avslutande banketten i Huskvarna lämnade Freddy och de två andra spelarna festen tidigt. Det var först vid frukosten dagen efter när laget skulle återvända till Bratislava som de saknades.

Kvällen innan hade de fått hjälp av några få invigda och körts till en stuga några mil därifrån. Där väntade de på att spelarbussen var ombord på båten i Trelleborg och kommit ut på internationellt vatten. Först då kunde spelarna ge sig iväg till polisstationen för att söka politisk asyl.

– Allt gick ganska fort och det dröjde inte länge innan jag hade både uppehålls- och arbetstillstånd, säger Freddy som ogärna ser sig som politiskt flykting, utan mer som en ung man med stor längtan efter frihet. (Svensk medborgare blev han fem år senare, 1974).

Svetsade handgräsklippare

Freddy fick ganska omgående arbete på Husqvarnafabriken.

– Jag skulle jobba som svetsare och började på gräsklipparavdelningen. Jag kunde varken svenska eller engelska och på tre dagar skulle jag lära mig enklare svetsning. Efter det svetsade jag cirka 600 handgräsklippare om dagen.

Huskvarna Basketbollklubbs A-lag från 1970. Freddy Mravec, som då var klubbens stjärna, i tröja nummer 10, trea från höger i främre raden. Längst till vänster i översta raden klubbordförande och lagledare Björn Johansson Elmervik, bredvid honom i tröja nummer 14 Bruno Chmel, också han från Inter Bratislava. Den tredje avhopparen Marian Benek hade då återvänt till hemlandet. . Bild: Privat

De tre avhoppade spelarna fick direkt plats i Huskvarna BK och Freddy blev snabbt stjärna i laget. Och han blev som en son i familjen Ödman, som hade sin son Gunnar i laget.

– Än i dag tänker jag på Huskvarna som ”hemma”.

Konsekvenser för familjen

Precis som väntat fick Freddys avhopp konsekvenser för familjen hemma i Svit.

– Familjen blev svartlistad och mina bröder fick inte studera på högskola. Och själv blev jag i min frånvaro dömd till elva månaders fängelse.

– Tanken på att jag aldrig mer skulle få se min familj var hemsk. Men 1977, när min mamma pensionerats, fick hon visum för att resa ut och besöka mig och min familj. Det kändes fantastiskt. Några år senare, efter pappas pensionering, fick också han åka hit, men de fick aldrig komma samtidigt.

Freddy har också, efter att restriktionerna lättat i landet, kunnat ta med sin familj på besök i Svit flera gånger.

Värvades till Högsbo Basket

Efter två år i Huskvarna värvades Freddy till Högsbo Basket i Göteborg som då spelade i basketens högsta liga. Där blev han tränare för damlaget, samtidigt som han också spelade allsvensk volleyboll i Tapper, vilket ibland innebar träningar och matcher samma dag.

I Göteborg fick Freddy tidigt kontakt med Bengt Magnusson, basketklubbens grundare och rektor på Kungsladugårdsskolan. Där fick han jobb som vikarierande gymnastiklärare och ganska snart sökte han och kom in på GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro.

Bästa coacherna! Så skrev förra långdistansstjärnan Midde Hamrin (som också var en framgångsrik basketspelare) i sitt fotoalbum med bilder från träningslägret i Vejle i Danmark 1973. De som fick det goda omdömet var Thomas Fredriksson, Bengt Magnusson, Högsbo Baskets grundare, och Freddy Mravec. . Bild: Midde Hamrin

Första året under utbildningen spelade han både basket och volleyboll på högsta nivå.

– Då hade jag hållit på så i fyra år och det blev för mycket för mig med utbildning, familj och barn. Jag var tvungen att välja och valde då basketen.

SM-guld som coach för 22 år sedan

Inom basketen har han haft uppdrag som coach i flera basketlag i västra Sverige. Coachkarriären kröntes 1996 med ett SM-guld med Göteborgslaget New Wave (tidigare Högsbo basket).

Efter utbildningen 1976 fick Freddy jobb som gymnastiklärare på gymnasiesärskolan i Göteborg. Där stannade han i alla år fram tills han gick i pension när han skulle fylla 66.

– Då skrev jag mitt första CV och var på min första anställningsintervju, skrattar han.

Jobbet han sökte var på Idrottsplatsen, en daglig verksamhet för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Det kan verka som en motsättning att arbeta med personer med olika former av funktionsnedsättningar och själv utöva idrott på elitnivå. Men det är det inte, man kan i stället säga att det ena varit en förutsättning för det andra, och vice versa.

– Tränar man eliten måste man lära sig att hantera individuella egon, och för att göra det måste man bemöta var och en på ett bra sätt. Eliten hjälpte mig så att jag kunde fokusera på individer och inte generalisera. Det har jag haft god nytta av i särskolan, säger Freddy som nu arbetar tre dagar i veckan på Idrottsplatsen.

Hur länge han fortsätter vet han inte, men just nu känns det avlägset att sluta.

– Jag har älskat mitt jobb i alla år, och jag älskar att jobba med människor.

Frantisek "Freddy" Mravec

Ålder: Fyller 70 år den 4 oktober.

Bor: I Partille sedan 45 år.

Familj: Hustru Nina, döttrarna Anouschka, Emilia och Marcella, fyra barnbarn och ett på väg, två bröder i Slovakien.

Gör: Arbetar på Idrottsplatsen, daglig verksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning, deltidspensionär efter många år som idrottslärare.

Intressen: Matlagning och att umgås kring god mat, samhällsfrågor, klassisk musik/opera, vara ute i skogen, svampplockning.

Läs mer: Facebook Idrottsplatsen daglig verksamhet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.