Det är den första dagen på semestern, vilket sammanfaller med Skadevi fotbollscup i Skövde. Regnet öser ner, men det är sommarvarmt i luften. Jag kör bilen från Mölnlycke österut över öppna landskap med ovärderlig last i form av två nyblivna, långsmala tonåringar, som inte säger ett ljud; de slumrar i den (för dem) tidiga morgonen. Jag har försiktigt skruvat på Klassisk morgon i P2. Förväntade protester uteblir. Jag kan inget om klassisk musik, men allt som spelas är fantastiskt. Vi susar fram över slätten till tonerna av Peter Tjajkovskijs Orkester-svit nr 1 i d-moll, enligt presentatören. Jag kan inget om fotboll heller.
Jag blir nostalgisk. I Skaraborg har jag mina rötter på mammas sida och vid Simsjön, denna klara, kalla bergsjö på Billingens topp, full av hungriga tusenbröder och vaktad av knott, tillbringade jag mina somrar som barn. I Skaraborg hade jag mina första läkarvikariat, inom psykiatrin förstås, där det alltid fattas folk. På kirurgakuten var jag nervös extrajour på Kräftans dag i Tidaholm, men nervositeten var onödig – in kom småblessyrer och patienterna var redan bedövade. En tjurstångad bonde från Axvall utlöste traumalarm. I Fagersanna gjorde jag hembesök hos en urgammal klockare med sjukhusskräck och på Tidans vårdcentral genomgick jag mitt praktiska prov med en fördragsam patient med glimten i ögat, ett otal diagnoser och ett spännande liv vid järnvägen bakom sig. Vad längesedan det var. De är naturligtvis inte längre i livet.
Jag lämnar över ungdomarna till deras fotbollslag. En tanke har slagit rot och spirar i mitt huvud. Vad skulle vara mer exotiskt än att inleda semestern i en urskog? Jag äter lunch med mina föräldrar på Pizzeria Benidorm i centrala Skövde. Sedan smiter jag iväg. Det bär ut på 49:an, turbon på fulbilen vrålar som ett lejon och vänster stänkskärms plastlist flyger av, utan märkbar funktionsnedsättning som följd.
Färden går igenom Tibro, denna möbeltillverkningsstad där 10-fingrade människor över 50 är en sällsynthet, in mot Karlsborg, där Idol-Martin skall leda allsång, över kanalen och förbi OKQ8-macken med världens vackraste utsikt över Vättern, när man tankar. Där någonstans drunknade den lysande skalden och konstnären Folke Dahlberg (bortglömd av många, ihågkommen av ännu färre; inte ens på Karlsborgs turistkontor vet man vem han var) år 1966, efter en blöt kväll på Kanalhotellet.
Jag svänger in på en grusparkeringsplats vid Tivedens nationalpark, där det står 15 bilar (13 tyska och 2 holländska), och går in på Stenkällerundan. Efter en halvtimmes vandring i kuperad terräng sätter jag mig ned på en mossbeklädd sten vid en skägglavsprydd jättegran. Jag andas in, lyssnar och andas ut. Jag tänker på Wales och Belgien, Island och Frankrike, Mölnlyckes P03-or, ledare och matlagare, föräldrar och syskon. Jag känner mig ung, lycklig och stark under den gamla granen. En stund senare bryter jag upp, pånyttfödd. Nu väntar fotboll, fotboll, fotboll, diskmedelskaffe i plastmuggar, kokt korv i blött bröd, tidiga morgnar och sena kvällar, "i silvergrått regn och flammande solljus", som Folke skulle ha formulerat det.
