Sedan 1950-talet har det bedrivits mycket forskning kring hur människor beter sig i krissituationer. Forskare har åkt ut till krisområdenoch bland annat intervjuat räddningspersonal om deras upplevelser. Engenomgående slutsatshar varit att människors beteende i den typen av situationer skiljer sig kraftigt från hur vi tror att det ska vara. Framförallt hur vi tror att andra människor än vi själva agerar.
– Vi tror att andra ska göra saker som är kontraproduktivt, dumt eller till och med elakt. Samtidigt har vi svårt att tro att vi själva skulleråna någon eller klättra över lik under en katastrof, säger forskaren Misse Wester.
Hon har forskat om krishantering i 20 år och är just nugästprofessor på Lunds universitet vid avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet.
Bilder från amerikanska katastroffilmer
Eftersom visällan upplever riktiga kriser och nödsituationer i vardagen tror Misse Wester att vår bild av sådana händelser till stor del formas av amerikanska katastroffilmer. Anledningen till att vi tror att andra kommer reagera sämre än vi själva beror i sin tur mycket på att vi känner att vi har kontroll över vårt eget beteendemen inte över andras.
Även om det kan hända att vissa grips av panik när det krisar händer det långt ifrån så ofta som vi tror.
– Det beror på vad du lägger i begreppet panik. Men från ett psykologiskt perspektiv är det extremt få gånger folk får panik. Man kan bli arg eller rädd, men just panik får man väldigt sällan, säger Misse Wester.
Exempel från World trade center
Hon berättar om ett exempel från terrordådet mot World trade center i New York, den 11:e september2001. Det första flygplanet hade precis kraschat in i ett av tornen och en man sågsspringa från sitt skrivbord och sen tillbaka igen. Sedan sprang han därifrån igen för att genast återvända en andra gång. Folk runtomkring tolkade hans beteende som panik, men i själva verkade rusade han först tillbaka för att hämta sin plånbok. Sedan kom han på att han kunde behöva sin mobiltelefon och hämtade den med.
– Det är väldigt sällan man själv säger att man fick panik. Man tror att andra får det när de springer och kastar sig undan. Men det är ju inte panik, utan väldigt rationellt beteende i en sådan situation.
Ruben Östlunds film inte realistisk
I Ruben Östlunds film Turistfrån 2014 skildras en familj på skidsemester i Alperna som tror att de är på väg att slukas av en lavin. Medan mamman i familjen instinktivt stannar kvar och skyddar barnen reagerar pappan genom att fly och lämna kvar resten av familjen. Ett händelseförlopp med väldigt låg sannolikhet enligt Misse Wester.
– Jag har inte sett just den filmen. Men de allra flesta katastroffilmer är orealistiska. Det är svårt att tro att pappan skulle springa frånsin familj. För det är helt enkelt inte vad vi ser i statistiken.
I själva verket utrymmer människor ofta i grupp och lämnar väldigt sällan medmänniskor i sticketför att rädda sitt eget skinn. Trots att risken att dö i en katastrof ökar med gruppens storlek.
– Även om vi tror att vi är superindividualister är vi människor i grunden flockdjur.
Myndigheterna mer öppna medinformation
Uppfattningen att folk agerar egoistiskt vid kriser har gjortattmyndigheter valt att inte informeraallmänheten. Syftet har varit att försöka undvika panik, trots att forskningen länge har talat emot det. Snarare är det större risk för panik när allmänheten får informationen för sent och alla tvingas evakuera samtidigt.På senare tid har dock beslutsfattarnas attityd börjat förändras.
– De har börjat lära sig att informera. Man måste tro på att människor är kapabla att fatta rätta beslut och inte anta att folk är dumma i huvudet, säger Misse Wester.
Varje förvaltning hos svenska myndigheter ansvarar för sin egen kriskommunikation. Maria Wernstål ärenhetschef för varumärke och media hos Västra Götalandsregionen, som ansvarar för att samordna kriskommunikationen inom hela regionen.
– Vår inställning är att ge så mycket information som vi kan, så länge vi vet att den är sann och korrekt. Ibland kandet vara svårt att få fram den så fort som media kräver. Men vår ambition är att kunna vara öppna och gå ut med informationen så tidigt som möjligt, säger Mara Wernstål.
