Smala serpentinvägar leder oss från hamnstaden Skala norrut och till en dal som heter Vagia. Där mitt på vischan, i ett spatiöst två- och ett halvvåningshus och med bönder till grannar, har Ebba Rhodin slagit ner sina bopålar.
– Du måste se mina olivträd! Och så har jag just färdigställt en pétanque-bana, berättar hon entusiastiskt när GP knackar på.
Vi bjuds på kaffe och något så ogrekiskt som kanelbullar i den prunkande trädgården. Ebba Rhodin berättar att pappan var kirurg, mamman hemmafru och att familjen flyttade ofta.
– En bit in på 70-talet började jag läsa psykologi i Göteborg. Jag skrev min examensuppsats om kvinnor med bröstcancer och hann sedan under en tid undervisa bland andra medicinstudenter.
Så lockade äventyret utomlands.
– Jag och en väninna hade läst i en guidebok att ”Samos är en grön ö känd för sitt goda vin”. Det lät ju avsevärt bättre än Patmos, som enligt samma bok hade 365 kapell...
Men ödet ville annorlunda och de hoppade alltså av i fel hamn. Så satt de där flera timmar i beckmörkret på en bänk, tills det började dofta gott från ett närbeläget bageri.
– Min väninna Monica gick för att köpa bröd och kom tillbaka och utbrast; ”Vet du vad, det här är Patmos!”.
En livslång kärleksrelation med ön inleddes, väninnorna hyrde ett hus för 300 kronor i månaden och satte igång att...sticka.
– Min skalle är som den är och kanske är jag något slags födgeni. Jag såg mig omkring och insåg att ö-borna saknade mössor för vintern. Så vi for till Aten och inhandlade färggranna garn.
– Vår försäljningsteknik var litet speciell. Vi inriktade oss främst på unga killar med moped och stickade mössor i färger som matchade varje enskild moped (skratt).
På Patmos blev Ebba Rhodin kär i en engelsk fotograf, stickade en väst till honom och sommaren därpå flyttade väninnorna till England och försörjde sig ett par år genom att sticka färggranna västar till britter.
– Sommaren 1986 flyttade jag tillbaka hem till Sverige. Jag fick inget arbetstillstånd i England och i samma veva blev ett värdshus i Mollösund på Orust till salu.
– Jag tog ett banklån, köpte värdshuset och öppnade våren 1987 med hundra matplatser och fem gästrum. Senare köpte jag till en villa i hamnen för att få fler rum.
– Jobbet var roligt men stentufft. Jag sov sällan mer än fyra timmar och efter var säsong hade jag gått ner tio till tolv kilo.
Bästa minnet?
– När elektriciteten gick en sommarkväll då krogen var fullsatt. Vi tände levande ljus, någon hämtade en gitarr i båten och en annan gäst satte sig vid krogens piano. Den kvällen var helt magisk!
År 2001 sålde Ebba Rhodin värdshuset, men fortsatte en tid att driva villan i hamnen, benämnd Hotell Utsikten.
– Pengarna från försäljningen gick till att köpa mitt hus här i Vagia-dalen. Och nu i år packade jag mina pinaler och flyttade permanent ner hit.
Det gamla vitkalkade huset hon bor i är inrett med minutiös precision och stilkänsla.
– Jag är självförsörjande med grönsaker. Du måste se mer av trädgården! säger Ebba Rhodin och visar stolt sina olivträd.
– Vi är ett gäng från tiotalet länder som om hösten samlas här hos mig, skördar oliverna och sedan gemensamt kör dem till en press.
Svenskkolonin på Patmos, med runt 3 000 invånare, kan nästan räknas på en hands fingrar. ”En otroligt social kvinna”, lyder ett omdöme om vårt intervjuobjekt.
– Jag skulle inte kunna ha samma rika sociala liv i Sverige, fastslår hon själv och tillägger;
– Grekerna lever i dag med kniven mot strupen på grund av den ekonomiska krisen, men här finns ändå en sådan otrolig vänlighet. Vart du går möts du av ett ”Kalimera”, det vill säga ”Goddag”, och ett varmt leende.
Även om hon talar grekiska, består Ebba Rhodins umgänge främst av andra utlänningar.
– Alla frågar vad jag gör hela tiden, men jag har faktiskt aldrig tråkigt här. Jag har en roddbåt och varje morgon när det inte blåser ror jag ut i viken med en amerikansk vän.
– Jag dekorerar keramik, går på pilates och promenerar mycket i bergen.
Patmos kallas ibland ”Egeiska Havets Jerusalem” och enligt traditionen var det här Den Helige Johannes i en grotta skrev bibelns sista bok, Uppenbarelseboken eller Apokalypsen.
Blir man ”from” av att bo här?
– Kanske blir man mer ödmjuk och tillägnar sig konsten att leva här och nu, man kommer nära det som känns viktigt i livet.
Vi bjuds som avslutning på en guidad biltur genom delar av ön och så fort vi möter ett fordon eller någon som promenerar, vinkar de glatt åt vår ciceron.
– Sverige är ganska kyligt, tycker jag, vad gäller mänskliga relationer. Här känner jag mig inte ensam en enda stund och kan jag röra mig fritt överallt och när som utan att vara rädd, förklarar hon.
Men något saknar du väl hemifrån Sverige?
– Nja, jo...det skulle väl i så fall vara havskräftor.
Ebba Rhodin
Ålder: 68 år.
Yrke: Psykolog samt entreprenör inom hotell och restaurang.
Familj: Singel.
Bor: På Patmos.
Vackraste grekiska ordet: Mazi (Tillsammans).
