"SENSATIONEN I HAMNEN". Det är i dagarna hundra år sedan Göteborgs-Postens typografer tog fram versalerna och gjorde rubriken. Artikeln publicerades på sidan 6 fredagen den 23 november år 1917. Men det tar en god stund för en nutida läsare att begripa vari sensationen egentligen bestod. Nedom rubriken syns ett tvåspaltigt fotografri i grov punktrepro. Det säger något om magnituden. Få andra nyheter i november 1917 illustrerades med tvåspaltiga fotografier i Göteborgs-Posten. Inte ens rapporterna om hundratusentals döda i Flandern fick motsvarande uppmärksamhet.
Men överlag är det naturligtvis världskriget som präglar Göteborgs-Posten i november 1917. Jag har suttit i tidningshusets källare och bläddrat i de inbundna tidningsläggen. Den stora världsbranden som hade pågått sedan 1914 hade nu på allvar börjat påverka vardagen för göteborgarna, trots att Sverige inte befann sig i krig.
Sensationen i hamnen beskriver hur den holländska motorskonerten "Thalatta I" gått på en flytbomb eller en mina (1917 års reporter svävar på målet). Rodret hade slitits bort.
På fotot syns en kraftigt intryckt akterspegel.
I en notis – införd dagen före, det vill säga den 22 november – lämnas en del detaljer. "Thalatta I" hade med aktern törnat mot en mina klockan ett på natten någonstans mellan Vinga och Skagen. Några Vingalotsar hade observerat fartyget och kontaktat Röda Bolaget. Fartyget drev då söderut i rum sjö och fick så småningom bogsering av både Vinga motorlotskutter och bogserångaren Harald in till Göteborg.
"Thalatta 1" förde en last av äpplen och lök.
GP:s reporter skrev också:
Vid minexplosionen träffades en passagerare ombord av en häftig nervschock samt insjuknade så svårt att han efter ett par timmar avled. Den avlidnes namn var van der Roemer och hans hemort Amsterdam.
Ett dödsoffer krävdes alltså.
Men minolyckor var nu ingen ovanlig händelse hösten 1917.
Det fanns rapporter om minor och flytbomber nästan dagligen i GP. I en typisk sådan notis kunde exempelvis bevakningschefen i Göteborg meddela att fiskare sett sammanlagt ett trettiotal minor. Dessa observationer meddelades med trött rutin: 20 drivminor utanför Träslövsläge, 4 eller 5 utanför Rödskär, 1 vid Rossholmen, 1 ilandfluten på Hornö, 2 vid Valö huvud ...
De återkommande notiserna om minor kan sägas ha varit en del av krigsrapporteringen, vid sidan av de kaotiska rena krigstelegram och slagfältsrapporter som dagligen publicerades i GP. Krigstelegrammen redigerades ofta som rader av kommunikéer från de krigförande ländernas regeringar eller generalstaber. Det var olika händelsekedjor och perspektiv i olika länder. Alltihop bakades av redaktionen vanligen samman till en gemensam rubrik med underrubrik som för 1917 års tidningsläsande göteborgare måste ha tett sig nästan lika förvirrande som för eftervärlden. Sålunda löd samlingsrubriken i GP denna dag, den 23 november 1917, så här i sin helhet.
Betydande nya engelska framsteg väster om Cambrai.
En rad byar erövrade. 8 000 fångar tagna. Starka franska framstötar norr om Aisne. En kupp mot Nationalbanken i Petrograd. Åbo drätselkammare tvingas utdela 1/2 miljon mark till strejkkomitén.
Det är inte lätt att få grepp om en sådan rubrik.
Men minorna vid den svenska västkusten brukade alltså få en egen liten notis. Göteborg var en sjöfartsstad. Havet var fullt av minor. Detta faktum gör egentligen GP:s rubrik denna novemberfredag ännu mer gåtfull. Varför var den holländska motorskonerten sensationen i hamnen?
För 1917 års läsare i sjöfartsstaden Göteborg var det antagligen alldeles uppenbart.
"Thalatta I" var inte en sensation för att hon hade minsprängts. Hon var en sensation för att hon inte hade minsprängts. Rodret hade slitits bort, akterspegeln var intryckt. Men "Thalatta 1" hade inte sprungit läck. "Thalatta 1" låg inte på Kattegatts botten, utan vid Packhuskajen i Göteborg.
Det finns skäl att anta att det har funnits åtskilliga fartyg med namnet "Thalatta". Helt säker kan man inte vara på att de uppgifter som flyter upp i internationella register verkligen gäller rätt fartyg. Men troligen handlar det om lastfartygetet "m/s Thalatta 1" som byggdes på Bodewes varv i Martenshoek år 1917. Thalatta I hade ett tonnage på 358 bruttoregisterton och var utrustad med dieselmotor. Hon hade stålskrov. Dimensionerna 43 x 7,7 meter är lätta att förstå för en nutida göteborgare – "m/s Thalatta 1" hade nästan exakt samma mått som ångaren Bohuslän.
Möjligen kan det lite säregna tilltaget att redan vid namngivningen antyda att världen så småningom skulle få se en "Thalatta II" tolkas som en aning om att fartyg inte förväntas få någon längre livslängd under världskrigets tredje år.
En hundra år gammal dagstidning tecknar ett intressant blixporträtt av världen och det finns skäl att lyfta blicken och lite närmare betrakta det Göteborg som framträder i spalterna år 1917. Det är en stad som är både urban och provinsiell, både nödställd och expansivt.
År 1917 var Göteborg på god väg mot 200 000 invånare. Vi hade pigga fotbollslag, skeppsbyggare och kullagertillverkare. Vi hade grosshandlare som hade läst i Strix att göteborgska grosshandlare förväntades berätta vitsar; och följaktligen berättade grosshandlarna dåliga vitsar över exportkontrakten.
Hos Stadsmuseet och bildbyrån Kamerareportage – de två arkiv som levererar de flesta bilderna till GP:s Göteborgianaredaktion – går det att närstudera 1910-talets göteborgare via fotografier. Det är omöjligt att tröttna på dessa arkivtrålningar.
När det gäller 1910-talet kan man till exempel observera att kvinnorna gick nästan helt utan make-up. De hade håret uppsatt i nacken eller i uppnålad fläta. Utomhus gick ingen barhuvad: det var kepsar, halmhattar, kepsar, filthybrider med varierande grad av rundkullighet, polismän med spetsiga pickelhuvor, chaufförer med blanka skärmar, landstormsmän med kålbladshattar.
Huvudbonaderna var ett finkalibrigt socialt signalsystem – ogenomträngligt i sina nyanser för 2017 års betraktare.
Cylinderhatten tycktes förresten vara på väg ut år 1917.
Hamnen var full av skorstenar, Kungstorget fullt av hästar, Ullevi (invigd 1916) fullt av gyttja, Långedragsregattan full av bermudasegel och rösträttsmötena fulla av kvinnor med uppsatt hår.
Överhuvudtaget var 1910-talet en omtumlande tid för Göteborg. Utan att töja alltför hårt i sanningen kan man säga att det Göteborg vi nutida göteborgare älskar att betrakta som den gamla goda tiden skapades på 1910-talet. Det var ingalunda alltid en god tid - snarare tvärtom. I maj 1917 hade Göteborg skakats av hungerkravaller.
Likväl var det en göteborgsk guldålder på många sätt.
1910-talet var tiden då varven gick för högtryck, då SKF var nytt och fräscht, då de göteborgska fotbollsklubbarna kändes oslagbara, då Dan Broström promenerade mellan stapelavlöpningarna. Göteborgs folkmängd fördubblades mellan 1890 och 1920 – inte genom inflyttning utan genom ett enormt födelseöverskott. Gatorna var fulla av barn. Det var en ny urban värld. Skyltfönster slogs upp i bottenvåningarna i Haga och Landala. Göteborgarna började gå i butiker. Handlarna började annonsera. Ibland kom en mister Swanson hem från Chicago och lärde hatthandlarna lite nya tag.
När de göteborgska industrierna – som sackat efter i slutet av 1800-talet – slutligen började växa gick det snabbare än någon annanstans. I höjd med första världskrigets utbrott var plötsligt drygt 40 procent av de svenska industriarbetarna verksamma i den gamla tröga sjöfartsstaden.
De gamla internationella kontaktnäten gjorde SKF och Götaverken världsledande.
Och med den lite sällsamma dynamik som alltid präglar stora krig var den stora världsbranden på kontinenten inledningsvis en ganska fin affär för handelsstaden Göteborg. Men 1917 hade det börjat bli besvärligt. De kärvare tiderna anas i GP:s annonsspalter. Så sent som våren 1916 hade det kryllat av annonser för speglar, promenadkjolar och tennisskor. I annonsspalterna den 23 november 1917 framträder en mörkare verklighet: kopparskrot, begagnade barnkläder och pantkvitton.
En återkommande annonskategori gäller uppköp av ekollon och kastanjer.
Samtidigt – som i alla krig, i alla tider – går allt sin gilla gång. Brottningssäsongen har börjat. En stor brottargala ska arrangeras på Lorensberg och GP:s sportskribent spekulerar i den underbara möjligheten att kanske äntligen få se en holmgång mellan Fältström och den göteborgske olympiske guldmedaljören Claes Johansson.
Och i Biodlarnes länsförbund har det varit en dramatisk årsstämma. Lantbrukaren Josef Berntsson, Tjörn, har undanbett sig omval, men blev invald mot sin vilja. I GP av den 22 november 1917 utreddes turerna i Biodlarens länsförbund med en häpnadsväckande grundlighet.
Det fanns ett slags närsynt sorglöshet som vi lika självklart inte ska förhåna – för det finns inga skäl att tro att vi är bättre i dag på att uppfatta världshistoriens tröga ödesrörelser. Även vi har våra fotbollsmatcher, vårkåserier, kyrkosångskonferenser, spårvägsmannaträffar och landstormsmöten.
Hur gick det förresten för "Thalatta 1" - sensationen i hamnen denna novembervecka 1917, detta nya stål- och dieselfartyg som motstått en mina och lyckats föra äpplen och lök till Göteborg?
Jo, turen stod fartyget bi i nästan två år till. Men den 2 november år 1919 fraktade hon en saltlast mellan London och Viborg och förliste i Nordsjön. Kriget var slut, men minorna fanns kvar. Det var en fullständigt vardaglig händelse. Sånt hände hela tiden. GP skrev inte ett ord.
Text: Kristian Wedel
Arkivfoto: Kamerareportage
Samtliga tidningsfaksimiler från Göteborgs-Posten fredagen den 23 november 1917
