Elisabeths lycka har blivit att hjälpa andra

Som sjukhusdiakon har hon mött många svåra ögonblick – möten med sjuka och döende människor och chockade anhöriga. Elisabeth Svenning-Johnsson tycker själv att hon hamnat på rätt plats i livet.

ANNONS
|

– Mina gåvor har kommit till nytta, säger hon.

Vi sitter i sjukhuskyrkans lokaler på Sahlgrenska för ett samtal om livet som diakon. Anledningen är att Elisabeth nu går i pension.

Hon tycker det är bra att diakoners arbete uppmärksammas - ”vi verkar ofta i det tysta och det är många som inte vet att vi finns.”

Formellt utbildad och anställd i yrket blev hon först vid 43 års ålder. Men man kan lugnt säga att Elisabeth verkat diakonalt långt tidigare.

Vi tar det från början.

Född i ett kristet hem, i en prästgård i Harplinge, Halland. Det var ett öppet hem i ordets bästa bemärkelse, alla olika slags människor var välkomna där.

ANNONS

Detta tog Elisabeth till sig och det föddes redan i unga år ett intresse för andra människor och vad som finns bortom synfältet. Redan då tyckte hon om att hjälpa andra i svåra situationer. Kanske för att jag hade sett så fina möten hemma, säger hon. På lördagarna kunde hon sjunga för de gamla på sjukhemmen.

Sedan följde en äventyrlig ungdom.

– Jag reste och liftade ibland ensam runt i Europa i slutet på 60-talet, bland annat bakom järnridån. Ett år bodde jag i London och jobbade på mentalsjukhus.

Under de här åren funderade hon mycket över livsfrågor, men hade ingen tanke på att jobba inom kyrkan. Elisabeth beskriver att hon gillade att vara ensam och fundera men att hon samtidigt ville vara med andra.


    Bild: Anders Hofgren
Bild: Anders Hofgren

Så landade hon i Lund som 19-åring. Hon läste religionsvetenskap, pedagogik, psykologi – men visste fortfarande inte vad hon ”skulle bli”. Hon funderade ett tag på guide, språkintresset fanns där.

I Lund mötte hon Lennart som studerade teologi. Då tog livet en annan vändning. Det blev giftermål och flytt till Mölndal när Lennart var färdig präst 1975. I dag har de varit gifta i 42 år.

Sedan kom de tre barnen och Elisabeth var hemma under alla år barnen var små.

ANNONS

– Jag ville det och jag har inte ångrat det en sekund.

Under den här tiden bodde de i Sjövik och Lennart var präst där och i Gråbo. Hela tiden var hon aktiv i församlingsarbetet, hon gick på hembesök till nyinflyttade och bjöd in församlingsborna i hemmet. Det var en form av diakonalt arbete, hon ville skapa en bra miljö för människor.

Så, när Elisabeth var 40, kände hon att tiden var mogen - ”jag ska nog bli diakon”. Då gick hon utbildningen på Bräcke. I bagaget fanns de gamla studierna som passade in bra.

Hela livet har hon burits av sin Gudstro. Den har gett en drivkraft.

– Den gör att jag orkat med detta arbete, jag är buren av någon som är starkare än jag. Jag känner en inre glädje av att vara till hjälp. Bönen betyder också mycket.

Sjukhuskyrkan kan vara med och stötta sjukhusets personal när de behöver prata om jobbets svåra etiska frågor. Samtal med patienter och närstående är det som är sjukhuskyrkans vanligaste arbete. Elisabeth har huvudsakligen haft hand om Jubileumskliniken där cancersjuka behandlas.

– Människor vill ofta att nån bara ska lyssna på hur livet blev, kanske berätta om nån viktig insikt. Relationerna är också viktiga för människor att prata om – allt viktigare när slutet närmar sig.

ANNONS

Och så får hon frågorna ”varför jag” och ”hur är det att dö?”

– Frågor som kanske inte går att svara på. Det viktigaste är att lyssna och vara närvarande. Man får så klart vana också och blir trygg i de här situationerna.

Diakonerna får själva handledning var fjortonde dag och har också möjlighet att prata med en egen själasörjare, allt inom tystnadspliktens ram.

När jag frågar Elisabeth om hon bär med sig nåt särskilt minne från de här åren berättar hon.

– Det var en mamma och hennes dotter som försonades efter lång osämja strax innan mamman dog.

Elisabeth kände att hon var med och gjorde detta möjligt och satt i rummet och hörde orden ”förlåt” uttalas. Mamman dog dagen efter i harmoni och dottern klarade av att leva vidare.

– Det var starkt. Jag kan när som helst frammana den bilden och höra rösterna.

Elisabeth har sett att behovet av diakonalt arbete är oändligt, ”men man måste ha en balans i livet.” Nu väntar en ny fas som pensionär.

– Jag har alltid tyckt om att vandra i skogen, långt och länge. Naturen är min bästa återhämtning.

ANNONS

När maken Lennart gick i pension flyttade de till hans barndomshem i Ljungskile.

Här kommer trädgården att få sitt – ”att odla och se något växa är viktigt. Jag tycker om att få jord på händerna.” Så blir det förstås mer tid för familjen, vännerna, musiken och hobbyn att måla med äggoljetempera.

Samtidigt är Elisabeth medveten om att livet är skört och att döden kan komma när som helst. Hennes tro på Gud ger henne på samma gång ett annat perspektiv.

– Jag tänker på döden varje dag, men jag kan inte säga att jag är rädd. Jag tänker ju också på att jag lever.

Elisabeth har varit nära döden själv - hon hade ett pulsåderbråck i hjärnan som brast för tio år sedan. Då var det nära. Likaså den gången hon krockade med en älg.

– Jag vet att jag kan dö i morgon men då dör jag i tron på Jesus och litar på löftet att jag får vara hos honom för alltid.

– Fast jag är förstås rädd ibland ändå, säger Elisabeth med ett skratt.

Fakta: Elisabeth Svenning-Johnsson

Ålder: 66 år.

Yrke: Sjukhusdiakon, Sahlgrenska.

Familj: Maken Lennart, pensionerad kyrkoherde, barnen Hanna, 40, Martin, 37 och Magnus, 34. Två barnbarn.

Bor: Villa i Ljungskile.

Intressen: Vandra i skog och mark, trädgård, musik, läsa.

Aktuell: Gör sin sista arbetsdag i dag.

ANNONS