Monsieur Champagne

Allvarligt talat, vilken champagneälskare skulle motstå den här inbjudan, som rann in i mejlboxen i höstas:

CHAMPAGNEMIDDAG HOS RICHARD JUHLIN

Välkommen att hjälpa Richard prova champagner till hans nya bok 8000 Champagner.

Du är en av få utvalda att tillfrågas om du vill närvara och avnjuta 30 olika champagner helt privat hemma hos Richard Juhlin på Lidingö. Vinerna avnjuts till en sexrätters champagne­meny komponerad och tillagad av Mattias Larsson, en av landets främsta på området.

Det finns endast 11 platser så det är först till kvarn som gäller.

Om det fanns någon hake? Jovars, den stod på sista raden och förvandlade inbjudan till en ”inbjudan”: Pris 3000 kronor per kuvert.

Just den typen av text brukar vara mycket finstilt, men inte här. I sin yrkesutövning som Världens Främste Champagneexpert har Richard Juhlin sedan länge råd att avstå såväl falsk som äkta blygsamhet. Han livnär sig på bubblor och behöver inte sticka under stol med det. Varhelst en extraordinär champagnebegivenhet äger rum, är Skumpa-Julle antagligen där. Hans taxa för att närvara och presentera flaskorna inför en auktion vid Christie’s i New York – ett tvåtimmars­jobb – är 10000 dollar. Resorna i första klass över Atlanten och nätterna på femstjärnigt hotell är förstås självklara i den här miljön.

Om idén att bjuda invänner, bekanta och kolleger för att låta dem hjälpa till att prova champagne till den nya boken – och som tack för hjälpen rycka tre papp från vars och ens plånbok, säger han:

– Jag tänkte nu ska jag slå mynt av det här. Så jag gick till datorn och tryckte på en bokstav.

En sändlista med 90 namn dök upp. 32 tackade ja, 15 fick komma till slut.

– Jag hade ju kunnat sitta ensam och prova 500 flaskor på egen hand, men det här är mycket roligare.

500 flaskor är vad somåterstår till nästa bokmål: 8 000 Champagner. Redan när Richard Juhlins första utgåva – 2 000 Champagner – lanserades, tyckte man väl att det var en förfärligt massa bubblor att recensera. Sedan kom 3000 Champagner ut och därpå 4000 och nästa jul ska nördarna alltså kunna sitta och bläddra i ett praktverk, där dubbelt så många olika cuvéer, årgångar, blanc de blancser och roséer beskrivs och poängsätts.

Att Juhlins betyg har betydelse vet alla som rest i Champagne och sett hans böcker ligga på borden i snart sagt varenda odlares reception.

Och nu skulle vi få hjälpa till att minska gapet till färdig bok med 30 champagner under en lördagskväll.

Om bara taxin hittar rättgatstump nästan längst bort på Lidingö, krävs ingen Sherlock Holmes för att lista ut i vilket hus Richard Juhlin bor. Det avslöjas av traven med champagnekartonger vid entrén och lappen på ytterdörren som förkunnar att alla bud har fullmakt att lämna sitt gods utanför dörren, ifall ingen är hemma och kan ta emot leveransen.

– Det kommer ungefär trettio sändningar om dagen nu, säger Richard.

Han befinner sig i den unika situationen att kunna skriva en rad till vilken champagne­producent som helst och bara be dem skicka det han vill prova.

Ingen säger nej, påstår han. Inte ens de som sågats jäms med fotknölarna i tidigare publikationer.

– De vill gärna ha en ny chans, ler han.

Kvällens kock dundrar in med famnen full av råvaror och i släptåg två assistenter. Att Mattias Larsson, som ska laga champagnemenyn, beskrivs som en av landets mest framstående på området har säkert att göra med att han är bror till Andreas Larsson, världsmästarsommelieren.

Strax därpå anländer de 15 champagnetörstande­ gästerna. Huvudsakligen män; flera härifrån ön (Juhlins ord), minst en som är kock, en som handlar med vin, en som kallas Salon-Johan på grund av sin faiblesse för just detta exklusiva märke – och så Stenungsundsparet Anette och Tommy Lundmark, som lärde känna Skumpa-Julle på en provning i Göteborg för åtta år sedan. När Juhlin drar agendan för aftonens evenemang är det den stränge gymnastikdirektören som talar:

– Vi ska prova fem viner i taget. Vi börjar med fem minuters helt tyst provning. Sedan berättar jag om mina intryck… och därefter är ordet fritt.

Såpass! Inget flams och trams, alltså. Om någon så här långt har missat syftet med den här middagen så lär det framgå nu.

Den första rundan består av fem viner från den inte alltför meriterade firman Canard-­Duchene. Det provas under disciplinerad tystnad. Gott, men ingen stor upplevelse, tänker jag. Inget vin sticker ut och magister Juhlin bryter tystnaden efter 4:45 med att säga att det var väl ungefär som väntat. Ska man prova 30 champagner (som till slut visar sig bli 35!) bygger man förstås upp provningen med det som förväntas vara lättast, minst exklusivt.

Men när Mattias Larsson serverar en konstfärdig tallrik med tunna skivor av salmalax med blomkålscrème, forellrom och mild senapssås växer den här förment enkla champagnen inte oväntat. Vilken skillnad det är att dricka champagne med och utan mat!

Nästa omgång är en femling Duval-­Leroy, en producent där man alltid kan förvänta sig mycket brödighet. Klart högre klass än förra vändan. Mattias surf’n’turf på gös och oxbringa är fenomenal till de kraftigare champagnerna och nu befinner vi oss mitt en praktisk lektion om vilken skillnad det kan vara på olika stilar av den här sägenomspunna drycken.

Tredje flighten champagne kommer från det gigantiska huset Nicolas Feuillatte. Mitt favorithus, säger Juhlin och alla fnissar, för egentligen säger han Mitt favorithus, blink-blink med drypande ironi, eftersom den här bjässen är känd för ett rätt sopigt utbud.

Och när lejonhannen Juhlin tagit första tuggan av huset Feuillatte är det fritt fram för oss andra hyenor att häckla, håna och slita firman i stycken – framför allt pulvriseras den vulgära, knottriga flaskan 2004 Nicolas Feuillatte Palmes d’Or Rosé, som är ett slags officiell dryck under filmfestivalen i Cannes.

Men den är verkligen riktigt dålig, trots att den kostar 1299 kronor på Systemet (vad kan den då kosta i baren på Hotel Carlton i Cannes?).

Sedan stegras kvalitén på vinet för varje runda. Vi får bekräftat att kooperativet i Mailly gör strålande bubbel och får smaka på en helt okänd och lysande producent vid namn Gonet-Médeville.

– Den bara dök upp, säger den lika förvånade Richard Juhlin.

Han har alltså inte koll på precis hela champagnevärlden.

De två sista flighterna innehåller vin från Larmandier-Bernier, från lagringsfenomenet José Michel och några riktigt gamla ruggugglor, där moussen och frukten håller på att ge vika, men som är intressanta ändå. Och hela tiden langas det fram förstklassig mat från Mattias Larsson.

Jo, det hade varit förfärligt om Juhlin suttit ensam och gurglat sig igenom det här i kväll – och hällt ut det han inte hade spottat.

Klart att det var värt 3000 för nördarna att få delta i den här, låt var något bisarra, middagen.

Förutom nästa bok har Champagneexperten fler projekt i pipeline. Bland annat håller han på att lära kineserna att dricka vin.

– Har gjort tre program i en tv-serie och det blir fler. Det finns en potentiell marknad på 200 miljoner tittare, men nivån är så låg, så låg. De kan absolut ingenting och jag får ta det nästan från nivån det finns rött och det finns vitt vin.

Han berättar om hur han – mot sin vilja – fått ett slags stjärnstatus i Asien.

– En gång blev jag körd i en vit Rolls-Royce till en plats där det stod 150 människor väntande med plakat och ville ha autografer. Det finns de som säger att jag börjar bli som J-O Waldner borta i Kina, skrattar Richard och skakar på huvudet.

Då trivs han bättre med tv-jobbet i Norge, som håller på att bli en serie om sinnena.

– Namnet på serien är Näsevist, den ska sändas på primetime, fredagar klockan 20 i NRK. Ett fun & fact-program som ska handla om doft och smak.

Inte bara champagne. Richard Juhlin har näsa för att dra in pengar på annat än vin.

– Mitt jobb har breddats. Vatten, kaffe, öl, parfym… vi gör en resa i Norge där vi doftar och smakar på allt. Till och med luktar på människor. Visste du att norrmän doftar mjölk?

Nej, det hade jag ingen aning om. Brukar ju inte gå och lukta på folk …

– Men det var precis vad vi gjorde. Ett ganska delikat ämne, förresten. Vi stoppade tre svarta män från Elfenbenskusten i Vigelandsparken, band för deras ögon och frågade vad de kände för doft. Vit man! sa en av dem direkt.

Så långt kanske inga problem.

– Sen fick jag dofta med bindel för ögonen, fortsätter Richard. Jo då, jag gissade rätt.

Det var i det läget det kunde bli lite jobbigt. Tveksamt om det går att sända det i norsk tv.

Att Juhlins stolthet och födkrok är väl tilltagen – dock utan att vara missprydande, bör väl tilläggas – tror Richard Juhlin är en förutsättning för att lyckas i hans extremt smala bransch. Man bör vara misstänksam mot vinexperter med liten näsa.

– Det mesta finns här, där doftplattorna sitter, säger han och sätter fingrarna mot kinderna. Men en stor näsa hjälper förstås till att ta in dofterna. Se på djuren. Vissa har utrustats med extremt stora öron, för att kunna lyssna efter faror. Utan dem skulle de gå under.

Jo, näsan är högt försäkrad. För hur mycket vet inte Richard, men skulle han tappa luktsinnet försvinner utkomsten.

– En gång för fyra år sen höll det på att gå illa. Jag spelade fotboll med Lidingöpojkarna och en motståndare satte upp en armbåge i ansiktet på mig. Näsan knäcktes och jag blev alldeles iskall för ett tag. Men det gick bra.

I september nästa år fyller Richard 50 och sinnena åldras. Hur länge kan man hålla på som expert i doft- och smakbranschen?

– Vet inte. Jag lägger rätt mycket kraft på att hålla mig i trim, jag tror det har betydelse. Jag dricker till exempel inte sprit, effekten sitter iflera veckor.

Richard berättar om ett möte han hade med den legendariske brittiske vinkritikern ­Michael Broadbent i Barcelona 2006. De båda skulle få ta emot en utmärkelse för sina gärningar.

– Broadbent var nästan 80 år och avslöjade för mig att han numera körde på rutin. Han hade tappat förmågan att känna de mest finstämda övertonerna.

När Richard Juhlin hamnar i samma läge lovar han att pensionera sig.

– Jag tänker inte fortsätta som bluff.

Thomaz Grehn