Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

De tvingades adoptera sina egna barn

För Emma och Therese Jällbrink var de tre barnen en livsomvälvande eufori som slår allt. Medan omgivningen alltid stöttat och aldrig ifrågasatt deras livsval, gör lagen något annat.

– Som samkönade föräldrar var vi tvungna att adoptera våra egna barn, trots att vi är gifta och skaffat dem gemensamt. Det är djupt orättvist. 

Det är ombonat värme, smulor, strödda leksaker och nära till skratt kring köksbordet där i lägenheten. Alfons, familjens tre och ett halvt-åring försvinner in i sitt rum för att leka, medan tvillingarna Iris och Vera, 16 månader, nyfiket och lite skeptiskt plirar på mig från barnstolarna vid bordsgaveln. Det börjar bli kväll och Therese och Emma Jällbrink turas vant om att bära, lyfta, prata och underhålla de små energiknippena, medan de berättar om familjeliv, kärlek, juridik och omgivningens bemötande av dem som samkönade föräldrar.
Deras kärlekshistoria började på nätet för sju år sedan. De ser på varandra, glittrar till och turas om att fylla i där den ene lämnar luckor. 
– Jag tyckte utbudet i Göteborg var torftigt, så jag spanade uppåt Norrland och fann Emma, ler Therese, som efter tio dagars telefonprat tog tåget upp till Umeå där Emma bodde.
– Det gick ju bra, sen dess har det varit vi, säger Emma som flyttade ner till Göteborg 2011 och fick jobb. 

Snart kom längtan efter barn och paret åkte till Danmark för insemination. 
– Först skulle vi välja donator. Det var helt abstrakt, man sitter där och bläddrar bland excel-filer där donatorerna står beskrivna med utseende och yrke, minns Emma. 
De valde en så kallad öppen donator, så att barnen kan få mer information om donatorn när de fyllt arton år. 
Therese blev gravid och de skyndade sig med giftermål.
– För närstående adoption krävs att man är gift och vi ville få igång processen så fort som möjligt.
Emmas röst mörknar och allvaret smyger in när hon förklarar om luckan i juridiken. 
– Jag skulle inte ha juridisk rätt till Alfons som mitt barn om jag inte adopterat honom, trots att vi var gifta och skaffade honom gemensamt. 

När homosexuella fick rätt att gifta sig, skrevs det in i Föräldrabalken att vid utlandsassisterad befruktning skulle faderskapspresumtion endast omfatta heterosexuella föräldrar. För samkönade föräldrar skulle endast den bärande föräldern bli vårdnadshavare medan den ickebärande behöver genomföra en närstående adoption av sitt barn för att bli juridisk förälder och vice versa. 
– Detta trots att jag som ickebärande mamma har lika lite genetiskt ursprung till barnet som en pappa har när hans hustru blivit befruktad med donerade könsceller, säger Emma. 
– Det är sjukt att man fortfarande 2017 ska behöva adoptera sina egna barn. Det drabbar ju också barnen som inte ges juridisk rätt till sin ena förälder. 
Upprördheten känns genom orden och det märks att detta gjort ont, trots all föräldralycka.
– Vi har aldrig känt oss utpekade eller blivit illa behandlade för våra livsval, där är vi trygga, enda gången vi känt oss diskriminerade eller utsatta är i denna juridiska orättvisa. 

Efter Alfons födelse fick Therese jobb i Köpenhamn och den lilla familjen flyttade dit och bodde där i ett och ett halvt år. 
– Det var skönt, där finns en annan tolerans och öppenhet, och ingen frågade vem som var den ”riktiga” mamman eller vem som fött barnet. 
Under Danmarkstiden beslutade de sig för att skaffa syskon till Alfons och återvände till Storklinikken i Köpenhamn. Emma blev inte gravid och de valde IVF-behandling. Två ägg befruktades lyckosamt med spermier från samma donator som till Alfons.
– Vi chansade, tänkte att oddsen att få ett barn ökade om vi satte tillbaks båda äggen. Men så tog sig båda, ler de i kapp. 
De flyttade hem till Göteborg och tvillingarna Vera och Iris kom till världen. 
Genom åren har de märkt hur många är fokuserade på genetiken, det där att man inte är riktig mamma om man inte burit barnet. 
– När jag blev gravid med tvillingarna kunde man få kommentaren, va' roligt att du nu ska bli mamma på riktigt. Sånt gör mig ledsen, tillägger Emma.
– För mig är det ingen skillnad på våra barn, jag är inte mindre förälder till Alfons för att jag inte burit honom och vice versa. 
– Ofta glömmer vi vem som burit vem, tillägger Therese med ett skratt. 

En familj med två mammor väcker nyfikenhet.
– Många har mycket frågor och liten kunskap. Ibland är frågorna så privata att man häpnar. Det kan vara kring sex eller hur barnen blivit till. 
Men Emma menar att det gäller att vara förlåtande och öppen. För att skapa normalitet kring dem som familj och på sikt kanske andra föräldrar slipper de där närgångna frågorna. 
– Folk har behov av att veta, och jag svarar alltid. Vi har ett ansvar för att det ska bli lättare för andra. Samtidigt är vi tacksamma mot de som kom före oss, som gett oss möjligheten att gifta oss. 
– Fast ibland orkar man inte vara ambassadör, suckar Therese, som i sitt arbete möter människor från världens alla hörn och ibland undviker samtalsämnet.
– Men jag skulle aldrig säga att jag är gift med en man, jag väljer bara att ligga lågt. 

Normen för en familj cementerar ofta könsroller. Skapar ramar som inte alltid sätts under lupp. 
– Många tror att det behövs en mamma- och en pappa-identitet i en familj. Som liksom är knutet till kön, det är underligt, säger Emma. 
Som det där att de under adoptionsprocessen fick frågor om deras barn skulle få några manliga förebilder.
– Män finns bland släkt och vänner, men som vi ser det har inte förebilder med kön att göra, barn behöver trygga vuxna oavsett kön.
I deras umgängeskrets finns flest heterosexuella par, så för att visa sina barn att det finns fler som dem, har de via sociala medier lärt känna andra samkönade föräldrapar. 
– Det är viktigt att våra barn ser att fler har två mammor. Så de inte känner sig annorlunda. 

Även om oron gnager ibland. Att de ska få höra saker som att man inte kan ha två mammor eller vem är din riktiga mamma. 
Trots en del knepiga frågor från utomstående, byråkrati och diskriminerande lagar står de sig starka. De utstrålar kärlek, omtanke och ödmjukhet som gör denna familj till en varm plats. 
– Jag lever min dröm, säger Emma med ett stort leende och Therese blickar varmt tillbaka.
– Det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli, men det mesta brukar ordna sig. Med barn krävs det lite mer planering, men de är aldrig något hinder. Vi är lyckliga och ger varandra mycket tid.

Fakta: Emma Jällbrink
Ålder:
33 år.
Familj: Therese, Alfons, Iris och Vera.
Bor: Eriksberg. 
Intressen: Sommarstugan utanför Vänersborg, umgås med vänner äta och må gott.
Yrke: Behandlingsassistent.
Framtidsförhoppning: Att vi skall finna tid till att renovera stugan i sommar och därefter njuta av semester med familj och vänner i den.

Fakta: Therese Jällbrink
Ålder:
33 år.
Familj: Emma, Alfons, Iris och Vera.
Bor: Eriksberg.
Intressen: Mat & vin, sommarstugan, träning.  
Yrke: Operations manager.
Framtidsförhoppning: Att jag ska köpa en Harley Davidson när jag blir 40, men till dess; att renovera stugan lite mer organiserat till sommaren än i fjol då vi målade knutarna i regnet i oktober. 

Mest läst