Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Det blev många träningspass i Delsjöterrängen innan Elisabeth, Maurice och William Westerlund var redo att klättra upp till toppen på Kilimanjaro, Afrikas högsta berg.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    De kämpade sig upp till toppen

    Läkaren Maurice Westerlund utforskar vad människokroppen tål i ovanliga och lite tuffa miljöer. Ett led i detta arbete var att bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg.

    Han tog med sig en del av familjen på expeditionen, hustrun och kollegan Elisabeth och yngste sonen William. Deltagarna var redan under planeringen på det klara med att det inte handlade om en söndagsutflykt utan inledde därför förberedelserna inför uppgiften åtta månader innan avfärden.
    – Vi hade fyra riktmärken under uppbyggnaden inför besöket på Kilimanjaros topp som vi alla måste leva upp till: motivation, envishet, fokusering och disciplin. Med de målen framför oss tränade vi fem dagar i veckan varje måndag till fredag i kängor utrustade med tio kilos viktväst, hantlar som vägde fyra kilo runt handlederna och sex kilos pumpstavar. De två helgdagarna körde vi crossfit, det vill säga styrketräning och kondition, berättar Maurice. 

    Det var inte alltid roligt att en mörk novembermorgon ge sig ut i regn och rusk i Delsjöområdet i Örgryte, men det var ändå inget mot det som väntade nere på den afrikanska kontinenten. Parallellt med den tuffa träningen bedrevs också den ordinarie verksamheten på läkarmottagningen. 
    Träningen liksom väderleken blev allt bättre ju närmare avresedagen familjen Westerlund kom. Den 14 juli landade expeditionsmedlemmarna i Tanzania. En fyra timmars lång bussresa tog de tre till Kilimanjaros fot. Berget, som sträcker sig 5 895 meter över havet, är en slocknad vulkan och ligger i Mount Kilimanjaro National Park i Tanzania. Här mötte de två personliga bergsguiderna Ernest och Justin upp, båda födda i närbelägna staden Arusha och vana vid sådana här expeditioner. De hälsade på de 22 bärarna som hela vägen upp skulle bära nödvändig utrustning som tält, tältsängar, mat, syrgas, syrgaskammare och sist men inte minst en liten tälttoalett. 
    – Själva bar vi var och en på en dagpackning som vägde runt åtta kilo och dessutom följde tre av bärarna med oss hela tiden. De hade en dagsutrustning på 18 kilo på sina ryggar.  

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Pappa Maurice, sonen William och mamma Elisabeth laddar inför bergsbestigningen. Bild: Privat


    Under den nio dagar långa rutten upp till toppen Uhuru Peak gick de varje dag mellan fyra och åtta timmar. Redan andra dagen, på omkring 3 500 meters höjd, försvann den bitvis täta vegetationen. I stället väntade kala stenbäddar och lavafält med sträckor av lös sand. Det låga lufttrycket ökade risken för höjdsjuka. Den sista biten upp till toppen tog sex och en halv timma. 
    – Det var då vi mötte flera från andra expeditioner som tvingats avbryta sin klättring. De satt på bergssluttningarna och vissa mådde extremt dåligt, dock ingen så att de behövde medicinsk hjälp av oss. 
    Många gör den sista delen av bergsklättringen på natten för att nå toppen vid soluppgången. Sedan vänder de snabbt för att undvika höjdsjuka. Men Westerlunds expedition valde i stället att gå upp på dagen och sova i vulkanens krater så att de i lugn och ro kunde se soluppgången dagen därpå. 
    – Vi var hela tiden medvetna om faran för den hotande höjdsjukan. Vi hade tagit förebyggande medicin (Diamox) och dagligen försökt dricka rikligt med vatten. De vanligaste svårigheterna man kan råka ut för på en sådan här höjd är vatten i lungorna, hjärnsvullnad med yrsel, balanssvårigheter, illamående och huvudvärk. 

    Det var kallt sista natten innan resans höjdpunkt. I tältet visade termometern nedåt minus 15 grader, pulsen steg till 120, syreupptagningsförmågan gick ner till 62 procent och en lätt huvudvärk infann sig. Dessutom ville kroppen tömma ut allt vattendrickande under dagen.
    – Vi hade förstås inga traditionella sovdräkter på oss. I ullunderställ, täckjackor och mössa låg vi nere i våra sovsäckar, säger Maurice. Då trängde det på och jag behövde gå på vår specialtoalett utanför. Bara konsten att ta sig ut ur sovsäcken var en prestation samtidigt som det var bråttom. Att sedan i kylan ta sig ner till toaletten och uträtta sitt behov var jobbigt. Vi har lärt oss en läxa till eventuella nya klättringar: att ta med oss en "kissflaska". 

    Uppe på Kilimanjaros topp kunde familjen Westerlund äntligen göra segergesterna efter att ha bestigit Afrikas högsta berg. Bild: Privat


    Klockan fem på morgonen steg Maurice, Elisabeth och William upp för att se soluppgången. Ovanför vulkanens krater seglade molnen och mellan dem steg solen upp. 
    – Fullständigt magnifikt. Värt allt slit och hårda förberedelser. Det var en mäktig belöning vi fick här uppe på Kilimanjaros topp.
    Nedfärden till civilisationen gick på två dagar. Den var lättare och ibland kanade de ner på lavasanden, men även nu blev de vittnen till flera olyckstillbud. Många hade tagit alltför lättvindigt på att ta sig upp till Klimanjaros topp. Därför kan inte Maurice Westerlund nog betona vikten att vara väl förberedd om man ska ge sig ut på den här typen av strapatser. 
    – Vi råkade ut för aptitlöshet. Det är inget ovanligt att man förlorar aptit och smak när man kommer upp på hög höjd. Vi kompenserade detta med att äta popcorn och choklad men givetvis åt vi också det som serverades; frukt, ris och kyckling, bröd, te och kaffe. Vi var givetvis noga med regelbunden handtvätt och dess emellan använde vi våtservetter.  
    Nere på fast mark igen väntade sedan avsked och diplomutdelning. 
    – Människan är nyfiken på nya utmaningar och resor utanför de vanliga turistmålen, säger han. Men det kräver att de är rätt fysiskt förbereda.

    Nu planeras nya utmaningar för Westerlunds. 20 maj nästa år är det dags för Kinesiska Murens Marathon. Ett vanligt maratonlopp på 42 195 meter är alltid en prövning. Men det här loppet i Kina, med 2 800 löpare från 60 nationer, är ett snäpp tuffare. Loppet inleds med 5 164 trappsteg som i stort sett går rakt upp. Sedan följer sju kilometers löpning på själva muren nedför. Under slutfasen av tävlingen ska 562 halvmeterhöga trappsteg besegras – uppför.
    Som om inte detta skulle vara nog förbereder Maurice och Elisabeth sig också för att ta sig upp för Stok Kangri i idylliska Leh i indiska Himalaya i slutet av juli samma år. Bergstoppen här är 6 153 meter över havet. Och här krävs både stegjärn och isyxa för vissa passager. En kall vinter med snö och is önskas för bra träningstillfällen senare i år…

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.