Claes Ivarson skrev boken ”Hjärnblödning – från mörker till ljus” för att inspirera andra strokedrabbade.
Claes Ivarson skrev boken ”Hjärnblödning – från mörker till ljus” för att inspirera andra strokedrabbade. Bild: Anna Edlund

Claes skrev en bok om sin stroke

58 år gammal insjuknade Claes Ivarson i stroke och blev halvsidigt förlamad. För att bearbeta sorgen, och för att inspirera andra drabbade att kämpa sig tillbaka, har han skrivit boken ”Hjärnblödning – från mörker till ljus”. Ett av de egna målen är att en dag åka skidor igen.

ANNONS
|

Han minns att han låg på golvet, att han hörde sirener i fjärran.

– Jag pendlade mellan medvetande och medvetslöshet. Jag såg mig själv sänkas ner i en svart grop som rörde sig i kanterna. Det var så skönt. När de drog upp mig ville jag inte upp.

Claes Ivarson har just berättat om dagen då han drabbades av en stroke, det var 2007 och Claes var 58 år.

– Som tur var satt jag i sammanträde när det hände. Jag kom snabbt till Sahlgrenska sjukhuset. Annars hade jag nog inte överlevt.

Han beskriver hur det sprängde kolossalt i huvudet när han vaknade på neurointensivvårdsavdelningen.

ANNONS

– Min dotter satt där rödgråten, hon hade fått beskedet att pappa var på sjukhus och att utgången var oviss.

Halvsidigt förlamad

Stroken hade gjort Claes halvsidigt förlamad och han skulle bli kvar i en månad på Sahlgrenska.

– Arbetsterapeuten kom en dag och sa ”nu ska du börja träna”. Jag skulle ta på mig en t-shirt, men det gick inte. Jag är inte rädd för svåra saker, men det var totalt omöjligt.

Dvärgschnauzern Vivi, som Claes skaffade efter stroken – ”det blev lite ensamt, min sambo var inte pensionär än då”, tar plats i sin korg. På bordet vi sitter vid ligger en hög med små träklossar.

– Jag tränar finmotoriken varje dag för att kunna räta ut vänster hands fingrar, förklarar Claes. Jag har fått tillbaka en del funktioner. En hand är ett fantastiskt redskap. Det tänker man inte på när man har en fungerande kropp.

Han gör en kort paus och funderar lite.

– Jag har vild fantasi. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli strokepatient.

Tvingades börja om från början

Claes lutat sig tillbaka och berättar därefter att han efter månaden på Sahlgrenska fick frågan om han ville komma till neurorehab på Högsbo sjukhus.

– Så klart ville jag det. Då kunde jag inte gå alls. Det var helt overkligt. Jag stod i en gåstol och kände mig som en spårvagnsförare, i de riktigt gamla vagnarna.

ANNONS

Han beskriver hur man hade markerat ut en meter, två meter, och så vidare på golvet.

– Jag grät när jag passerade fem meter och tänkte ”ska jag inte kunna gå mer än fem meter?”. Men jag kallar det styrketårar. När man lipat en stund blir man stark igen.

När Claes så småningom flyttade tillbaka hem, till huset som då anpassats med hiss och borttagna trösklar, satt han i rullstol. Nu går han för det mesta med käpp – ibland fräser han iväg med permobilen, som han själv uttrycker det, så att Vivi får lite omväxling.

– Det går att bli bättre. Och man får glädjas åt det lilla. I början tog det 55 minuter med gåbock att gå min runda här i kvarteret, nu kan jag gå den biten med käpp på en kvart. Man får vara glad över det, och inte blir sur för att det inte tar tio minuter.

Claes berättar att han gillar att tävla med sig själv.

– Jag brukar kolla hur lång tid det tar att gå till bussen. I början tog det 15 minuter, nu tar det 7.46.

Träffar andra strokedrabbade

Under sjukhusvistelsen i Högsbo lärde han även känna flera andra strokedrabbade. De återses regelbundet.

– Vi är ett gäng som träffas var tredje månad och peppar varandra. Den dagen ser jag fram emot.

ANNONS

Claes, som skrivit hela sitt liv – bland annat en novellsamling, bestämde sig under resans gång för att skriva en bok om sjukdomstiden. Resultatet blev Hjärnblödning – från mörker till ljus.

– Kan jag hjälpa andra så gör jag gärna det. När jag fick veta att så många drabbas började jag tänka på att skriva en bok för att inspirera andra att träna och kämpa – men också för att bearbeta min egen sorg. Från att ha varit en rörlig person som slog handvolt i trädgården när jag köpte det här huset, till att bli en orörlig människa.

Är beroende av hjälp

Claes tystnar återigen men fortsätter snart:

– Jag åkte skidor, jag seglade... Om jag så ska börja i barnbacken så ska jag åka skidor igen. Jag vill kunna busa med barnbarnen också, på deras villkor – inte bara på mina. Och så ska jag försöka cykla, det är så skönt. Men bara nöjescykla.

Vivi, som Claes beskriver som en glädjespridare, traskar ut i köket samtidigt som Claes konstaterar att han efter omständigheterna lever ett bra liv.

– Fast man ska inte förneka att jag är beroende av hjälp till viss del, jag får inte upp vänster arm ordentligt. Och jag vet ju vilket liv jag hade innan. Det här får vara en parentes. En Ivarson ger aldrig upp, det är en devis jag har.

ANNONS

Claes Ivarson

Ålder: 69 år.

Bor: Kannebäck, Göteborg.

Familj: Sambo.

Gör: Pensionär.

Intressen: Klassisk musik, litteratur, konst.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS