Cecilia Forss: "Fisa bör man, annars dör man"

Blicken är lekfull och leendet brett. En tilltagande blåst viner i knutarna. ­Cecilia Forss sitter på en obekväm barstol i kallt stål på den trendiga saluhallen Urban Deli vid Nytorget i Stockholm. Hon ­lutar sig fram över bordsskivan.

– Den blev klar i natt, den förlösande fislåtsången!

Ett roat ansikte

Det roade ansiktet är en bekant syn. De allra flesta ­förknippar nog Cecilia Forss med karaktären Cindy i ICA:s omtyckta reklamföljetång, andra känner igen henne från ­spelfilmer som I rymden finns inga känslor eller den färska TV3-serien Black Widows.

Just nu är hon framförallt – rent visuellt – det frekvent förekommande ansiktet i Gina Tricos senaste reklam­kampanj. Men bakom kulisserna är trettiotvååringen helt ­absorberad av en sak: Fislandet. Det är titeln på hennes barnboksdebut som natten till i dag även fick en tillhörande sång.

Boken är starkt förankrad hos henne själv och hon är mycket dedikerad sin skapelse. Det märks inte minst när hon tar fram sagorösten och presenterar huvudkaraktären med dennes kanske lite udda intresse.

– Märta. Hon älskar att prutta och fisa, ja det är hennes stora intresse. Hon samlar på fisarna i små burkar som hon märker med etiketter, spagetti och köttfärssås till exempel, hon har till och med ett fiskontor på sitt rum och antecknar allt väldigt noggrant i sina block. Det är ett superstort intresse, inte på skoj, utan helt på allvar. När hon blir äldre ska hon starta väldens största fismuseum i staden med gula taxibilar, berättar Cissi Forss.

Men så händer något som gör att hon känner skam för sina fisar. Den här romantiska slöjan rycks bort och hon tänker att det hon gör kanske inte är så normalt. Är det alls någon annan som har det intresset?

– Så hon bestämmer sig för att sluta samla på fisar. Hon ­slutar att fisa helt och hållet, avslöjar författaren.

Går igång på tabu

Utanför svajar lampslingorna vilt. Regn tilltar och vinden är så stark att uteserveringens gula parasoll håller på att stryka med. Cecilia Forss, som bor bara tvärs över gatan, ser ­intresserat ut genom fönstret och fortsätter.

– Jag går igång på tabubelagda ämnen och sprickor i fasaden, ungefär som vädret i dag. Det är när det blir lite kaos som något nytt kan uppstå. Vi tvingas att tänka om, vilket jag tror är nyttigt. Jag fascineras av sådant man inte får ­prata om och gränslandet för vad som anses fint och fult. Det finns så många regler för vad man ska göra och hur man ska välja. Poängen med boken är att man ska våga ­följa sin inre röst. Om du drivs av en lust till att göra något, så är det viktigt att lyssna på det oavsett om det ligger inom reglernas ramar eller inte.

För om man inte gör det så mår man inte bra. Det får åtminstone karaktären Märta erfara, för efter beslutet att sluta fisa drabbas hon av förstoppning och blir retad i skolan.

– Fisa bör man, annars dör man, konstaterar Cecilia Forss.

Vågar du vara dig själv till fullo?

– Jag önskar jag kunde det, och jag jobbar på det, men det kräver mycket mod. Meningen med mitt liv är nog att ­lyckas med det till hundra procent.

Hur är du då – om du lyckas nå hundra procent?

– Då är jag fri. Allt flödar fritt och man tänker inte på vad man säger, är inte rädd för att bli bedömd.

Annorlunda som barn

Uppväxten i Falun var på många sätt motsatsen till hennes utopi. Det var tryggt men för henne trångt och instängt, ­ramarna kändes snäva för hur man fick vara. ­Cecilia Forss gick mot strömmen, vägrade tala dalmål och skissade tidigt på planen att lämna orten. ”Hur fasen gick det till att jag föddes här, av alla ­ställen på jorden?”, tänkte hon.

– Jag kände mig ganska annorlunda och ­tyckte inte att jag passade in. Jag behövde mer luft mellan öronen. Jag gillade att busa, ta plats och spela teater. Jag identifierade mig med killarna i berättelserna, såg filmen om Karlsson på taket om och om igen. Han var det bästa som fanns.

Cecilia Forss var lång och smal och förvän­tades ha en personlighet därefter. Men att forma sin person på sådana grunder gick redan då emot hennes natur. I hennes huvud var hon kort och tjock som Karlsson, bar därför symboliska hängslen precis som karaktären i ett helt år.

– Jag var Karlsson!

Inte ensam med lusten

Om Märta samlade på fisar så spelade ­Cecilia Forss teater. Inspirerad av gamla filmer med Hasse och Tage utsedde hon sig själv till en sorts teaterchef som tog sig själv på mycket stort allvar, planerade uppsättningar in i minsta detalj och försedde vännerna med karaktärer. Lyckligtvis stod hon inte helt ensam med sin lust, utan hade en lågstadielärare som var både uppmun­trande och tillåtande. Cecilia Forss är genuint tacksam.

– Jag har henne att tacka för mycket. Hon lät mig ­känna att jag var rolig och bra, närde min kärlek till teatern. Utan henne hade nog mycket blivit annorlunda.

Hon hade även pappa ­Tommy, som var något av en lokalkändis och chef för gruv­museet. Han var ständigt kreativ, och när han inte skrev eller lyssnade på musik, så läste han allt han kom åt eller spelade in betraktelser på bandaren. Ibland små ­radiosketcher tillsammans med dottern.

Men han gick bort tidigt, 59 år gammal. Cecilia Forss var 17 år, men fick beskedet om cancerns definitiva konse­kvenser redan två år ­tidigare. Hon hade haft siktet inställt på gymnasieskolan Södra latin i Stockholm, men ändrade sig för att vara med pappa den ­sista tiden.

– Jag skrev mig igenom den perioden, dikter var min tröst. Pappa hade lärt mig att ”du ska alltid ha ett block med dig och alltid skriva”. Han gav mig mina första sidor och sedan dess har det blivit hur många utskrivna dagböcker som helst.

Han betydde mycket för henne.

– Jag har lite samma skapande livsstil som honom: Aldrig rastlös eller uttråkad, alltid något nytt projekt, alltid på väg. Häromdagen kom jag på mig själv att gå omkring på stan och läsa en bok, precis som pappa.

Trots Cecilia Forss motstånd mot Falun som liten, är hon i dag tacksam för den snäva småstadsuppväxten.

– Det är när man tvingas göra förändringar som man växer. Det kan vara svårt att fatta, men alla motgångar i livet är på sätt och vis presenter som vi ska vara glada för.

Knasig karaktär

Ibland när Cecilia Forss talar vidrör hon en sorts ”knasig” karaktär. Som när hon dök upp på Urban Deli, omgående böjde sig ner och tog till en tjockare, något släpigare röst.

– Jag har fått något i skooon, sa hon medan hon tömde den balanserandes på högerbenet.

En vanlig missuppfattning är att Cecilia Forss är komiker, menar hon själv.

– Jag är mer en skådespelare som kan gest­alta mina karaktärer med en komisk ådra, förtyd­ligar hon.

– Det har aldrig tilltalat mig att stå på en scen och dra skämt, men jag är otroligt imponerad över de som kan det.

Som hennes forne vapendragare Nour El Refai till exempel. Deras många gemensamma humorproduktioner lär ha bidragit till missuppfattningen ­ifråga, men var även en av de bärande delarna i karriärstarten i Stockholm. De gjorde upp­märksammade ­dolda kameran-program och en egenskriven humorföreställning för riks­teatern som turne­rande landet runt. Det ena ledde till det andra och med tiden fann Cecilia Forss att hon deltog i reklamfilmer, pjäser, ­radioteater, tv-serier och spelfilmer.

Du sa att det är viktigt att lyssna på sin lust. Har lusten varit drivande i valen av uppdrag?

– Ja, och det är en otroligt befriande naivitet. När jag kom till Stockholm så hade jag ingen koll på hur saker gick till, vilket i sig skapar en sorts lust och renhet i skapandeprocessen. ­Precis som med illustratören i barnboken. Jag hade haft berättelsen i huvudet i flera år, men för att skicka den till förlaget så behövdes fina illustrationer. Då såg jag Anna Ileby i mitt ­Instagramflöde, hennes illustrationer tilltalade mig otroligt ­mycket. Jag frågade om hon var ­intresserad och hon gick igång på det direkt, trots att hon aldrig hade illustrerat en bok tidigare. Efter hennes första bild insåg jag att hon fattade precis. Så ­boken kommer verkligen från hjärtat på flera plan.

Skriven i USA

Stora delar av debuten har skrivits i Los ­Ang­eles, mellan projekt och provfilmningar. Staden är något av Cecilia Forss tillflyktsort och där bor även hennes utländska agent och manager.

Det känns logiskt att hon dras till ännu en större stad. Hon lämnade Falun på ­grund av dess många likriktade invånare – ett drag hon knappast är ensam om. När alla avvikare ­sedan samlas i Stockholm så dröjer det inte länge förrän de finner sig själva i väl så likrikt­ade sammanhang.

– De bildar en egen liten grupp här i stället. Det blir för snävt igen. Ju större städer desto större chans att någon är mer galen än en själv. Jag tycker mycket om LA och har varit mycket där de senaste åren. Ingen vet vem man är och man känner sig fri igen.

Men man får passa sig för att vara där för länge, invänder hon.

– För då kommer Näcken och tar en. Där ­spelas ljuv musik med vackert väder och ­många frestelser. Det är lätt att fastna, utan karriär, ­relation och barn – men med en jävligt fin lite lagom solbränna. Jag skulle nog aldrig flytta dit permanent, men gärna några ­månader om året.

Är du på väg till Hollywood?

– Många svenska skådisar provfilmar utomlands och försöker rida på den nordiska vågen. Det känns spännande, men det är otroligt svårt och konkurrensen är tuff. Jag är nöjd med livet just nu, allt annat är en bonus.

Mårten Färlin