Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    När Carl drabbades av en psykos blev hans verklighet en skrämmande plats. Vanföreställningarna ändrades hela tiden – han trodde bland annat att tredje världskriget brutit ut och att hans mamma gav honom droger. Bild: Lina Norman

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Carl har fått perspektiv på sin svåra psykos

    Han trodde att folk kunde läsa hans tankar och att övriga människor på avdelningen där han låg inlagd var skådespelare. Förra året gick Carl Engström, som länge tampats med ätstörningar, in i en psykos. Under flera månader levde han i en förvrängd verklighet.

    Allt handlade om honom. På tv och i radio – alla pratade om Carl. Det var åtminstone så han själv uppfattade det.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Jag minns att jag var på konsert med Peter Jöback. Utanför arenan undrade jag varför ingen tittade på mig. Jag trodde att jag var känd.

    Det har gått lite mer än ett år sedan psykosen han drabbades av sommaren 2017 började avta.

    – Jag minns allt ganska väl, men jag har fått rätt mycket distans till det. Det är fascinerande hur det kan bli. Allt du tänker blir verkligt. Det är lite som att drömma hela tiden, fast du är vaken. I mitt fall var det en mardröm.

    Bild: Lina Norman

    Under senvåren förra året bodde Carl i Stockholm. Han hade då under en tid levt med en svår ätstörning.

    – Jag fastade och överåt – och fastade, berättar Carl. En bekant tyckte att jag verkade må dåligt och sa att jag borde åka till sjukhuset, vilket jag gjorde.

    Remiss till psykakuten

    På grund av obalans i kroppens salthalter fick Carl dropp och dagen därpå remiss till psykakuten. Han fick träffa en psykolog och en psykologstudent. Carl upplevde dem som väldigt allvarsamma.

    – Då hände något. Jag började skratta. Samtidigt blev jag rädd för mig själv och frågade ”vad händer?”. Sedan skrattade jag igen. Jag kunde inte stoppa det. Allt kändes surrealistiskt.

    Carl flyttades därefter till en psykiatrisk avdelning. Han beskriver den långa korridoren, de låsta rummen och hur fel allt kändes. När natten kom sov han ingenting. På morgonen skulle han äta en äggmacka med salt.

    – Då hände något igen, i min hjärna, säger Carl. En annan patient, som gick fram och tillbaka i korridoren och lyssnade på musik, sa ”äter du den där mackan blir det inte bra”.

    "Jag var jättedeprimerad"

    Det är vad Carl minns. I dag vet han inte om det var en hallucination eller om det verkligen inträffade, men han blev efter det väldigt orolig.

    – Jag gick in på Facebook och trodde att allt som skrevs där handlade om mig.

    Samma dag beslutades det att Carl skulle få följa med sina föräldrar, som kommit till Stockholm, hem till Göteborg för fortsatt behandling på Östra sjukhuset.

    – Jag var jättedeprimerad då. Jag trodde att min hjärna var paj. Jag hade inget att leva för kändes det som.

    Bild: Lina Norman

    De följande veckorna på sjukhuset har Carl bara vaga minnen av. Vissa sekvenser är dock tydligare än andra.

    – Jag kommer ihåg att jag tittade ut genom fönstret… det regnade och jag undrade ”hur gör de för att få det att regna?”.

    Som i en film

    Han förklarar att han trodde att allt som hände var iscensatt för honom. Att människorna på avdelningen var skådespelare och att det hela var ett socialt experiment.

    – Som i filmen Truman Show ungefär. Men mina vanföreställningar ändrades hela tiden.

    Efter ett par månader fick dock Carl komma hem. Han skulle då ha kontakt med öppenvården men var dålig på att ta sina mediciner.

    – Jag trodde att medicinerna gjorde att folk kunde läsa mina tankar, så jag tog dem bara sporadiskt. Var jag än var så var jag livrädd, men mest ångest hade jag hemma. Jag trodde att det skulle hända min familj något. Jag hade en känsla av att jag inte borde vara där. Allt jag gjorde skulle få konsekvenser för andra, trodde jag.

    En kort tid senare blev Carl inlagd på sluten avdelning. Han hade rispat sig på handlederna och en läkare såg det.

    – Ibland gör man så för att lindra ångest, sa läkaren. När jag svarade att det inte var därför, utan för att jag ville dö, bestämdes det att jag skulle tvångsvårdas. Då ville jag inte heller äta. Jag trodde att något skulle hända min familj om jag åt.

    Bild: Lina Norman

    Successivt blev dock allt bättre. När sommaren övergick i höst upplevde Carl det som att han var tillbaka i verkligheten, men med en fot kvar i psykosen.

    – I oktober månad hade jag permission och var med pappa och vår hund Molly vid havet. Då frågade jag pappa om vissa saker, om de hade hänt.

    Carls syster Lisa var vid tillfället på Bali. I Carls värld hade hon blivit kidnappad. Men Lisa mådde bra, berättade Carls pappa.

    – Jag frågade också om jag var känd. Det var jag inte, svarade pappa. Jag trodde honom och det kändes skönt.

    Går fortfarande hos psykolog

    I dag mår Carl bra. Men han är vaksam på om han skulle få paranoida tankar igen. Han går till en psykolog och är inte rädd för att ta mediciner om han skulle behöva det.

    – Jag har klarat tre tentor, det är jag stolt över. Och jag går en kurs i improvisationsteater.

    Carl gör en kort paus innan han lägger till:

    – När du drömt en mardröm vill du berätta om det – men du vill inte tillbaka dit.

    Carl Engström

    Ålder: 26 år.

    Familj: Mamma Christine, pappa Johan och systern Lisa.

    Bor: Toltorpsdalen.

    Gör: Studerar miljö och utveckling.

    Intressen: Vara ute i naturen, träna.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.