Alldeles invid landsvägen mellan Stora Höga och Jörlanda ligger de faluröda byggnaderna som rymmer det blomstrande trädgårdsföretaget. Bakom växter, odlingar och trädgårdstillbehör skymtar huset med grånade okantade brädor från träd ur skogen tätt intill. Hit återvände Carina Hartill 1996 tillsammans med sin dåvarande man, efter att som ung lämnat sin barndoms Jörlanda för jobb och liv i USA, Nya Zeeland, England och Norge innan hon utbildade till trädgårdsmästare i Skåne. Paret startade trädgårds- och arboristföretaget som med åren vuxit sig starkt och livskraftigt. När paret gick skilda vägar delades firman och i elva år har Carina drivit vidare den på egen hand. Hon utstrålar energi, envishet och vänlighet i de klarblå ögonen.
– Det är fullt upp och långa arbetsdagar. Jag har länge velat bli familjehem, men tvekat för att jag jobbar så mycket. Men i vintras ringde en lärare på gymnasiet och undrade om jag kunde vara frivillighem åt en kille som nyss fyllt 18 och förflyttats till Mariestad.
Carina minns första mötet med Omar Ali Alikozay.
– Han visade bilder på sitt boende vid flyktingförläggningen han skickats till. Det såg ut som ett fängelse, sex personer i ett rum, folk sov på golvet, nationaliteter och åldrar blandade hursomhelst.
Hennes upprördhet genomfar rösten. Omar dyker upp från sitt rum, hittar lätt rätt i svenskan och berättar om sina tre månader förra hösten och tvångsflytten som innebar att han fick avbryta sina gymnasiestudier i Stenungsund.
– Jag kunde inte sova, det var alltid någon som pratade eller spelade musik. Jag har svårt att slappna av bland främmande människor i samma rum, så jag satt mest i dagrummet om nätterna.
Då tvekade inte Carina, även om hennes barn var lite skeptiska först.
– Ibland är det bra att vara naiv, säger hon med ett skratt och tillägger att alla trivs fint ihop.
Omar kommer från en by utanför Herat, där talibanerna kom till hemmet upprepande gånger för att rekrytera honom till sina trupper. De ville ha pengar och hotade familjen om han inte följde med.
– Jag vill inte döda någon annan människa eller dö själv, säger han med en allvarsam blick som inte viker.
Till slut såg han ingen annan utväg än att fly och tog sig till Sverige hösten 2015.
– Men jag skulle aldrig lämna mitt hemland och min familj om jag inte var tvungen.
Och så den där blicken som säger mer än alla ord. I februari fick han sitt första avslag som är överklagat. Nu återstår ännu mera väntan och ovissheten gnager, även för Carina.
Omar har under sommaren arbetat i Carinas trädgårdsföretag, där han träffat folk, tränat språket och samarbetat.
– Genom att bo i samma hus och även jobba ihop lär vi oss olika sidor av varandra, säger Carina, som ser sig mer som en god vän än ställföreträdande mamma.
– Han är ju över arton, sköter sig själv, tjänar sina pengar och har sin vardag.
Under sommaren har Carina haft tretton säsongsanställda, däribland ungdomar från Nigeria, Marocko och Afghanistan, och hon ser mångfalden som en styrka.
– Vi måste ta vara på kraften de besitter. Alla borde få samma chans till ett tryggt liv med likvärdiga möjligheter. Jag önskar att de får uppehållstillstånd, kanske temporärt till en början, så de kommer in i samhället, skaffar sig utbildning och jobb.
Risken som hon ser med de utvisningshotade ungdomarna, är att alltfler går under jorden. Och hamnar i en tillvaro i utanförskap, utsatthet och kriminalitet utan tillgång till bostad, trygghet och försörjning.
Innan Omar skyndar iväg för att ta bussen till träningen, hinner jag fråga om drömyrket. Han ler och svarar sjuksköterska innan dörren far igen.
– Jag får ingen ersättning för att han bor här, men det spelar absolut ingen roll. När Sverige beter sig så här mot de här ungdomarna skäms jag. Först tar man emot dem med öppna armar, sen dra man undan mattan, säger Carina med en kännbar suck av frustration.
– Det går inte att skicka tillbaka dem till Kabul och talibanerna där. Och så tänker jag på Omars dröm att få stanna här i Sverige. Att få jobba, ta körkort, ha ett liv.
Vanmakten över att inte kunna ordna så att den drömmen går i lås tär. Men mitt i allt en självklar glädje över Omars närvaro i hemmet.
– Han vidgar världen för oss alla.
Fakta: Carina Hartill
Ålder: 58 år.
Bor: Kyrkeby, Jörlanda.
Familj: Skild med tre barn 25, 22 och 15 år.
Gör: Trädgårdsmästare.
Intressen: Trädgård! Växter, segling, resor, kultur.
Om att vara frivillighem: "Intressant, lärorikt och givande på många plan. Inte så komplicerat, men kräver tid för eftertanke".
Nyckeln till integration: "Nykomna och svenskar måste göra saker ihop, jobba ihop, träffas på middagar, fester och ha roligt ihop, se film ihop och begrunda olikheter och likheter".
Drömmer om: "En mer tolerant värld, med mindre girighet och mer närhet till enkla värden".
Fakta: Omar Ali Alikozay
Ålder: 18 år.
Bor: Kyrkeby, Jörlanda.
Familj: Mamma, pappa, en storasyster, två småbröder och två småsystrar.
Gör: Jobbar med trädgårdar och vill bli sjuksköterska, flygvärdinna eller modell.
Intressen: Boxning, gym, mode (kläder).
Kom till Sverige: Hösten 2015 från byn Gim utanför Herat, Afghanistan.
Om att bo i en svensk familj: "Det är mycket bättre än storboende, det senare är katastrof".
Nyckeln till integration: "Respektera alla människors värde, landets lagar, regler och religion".
Drömmer om: "Uppehållstillstånd och en framtid i Sverige. Att få sätta upp svenska flaggan på en boxningsmatch".
