Cancerbeskedet förlöste Suzannes kreativitet

Skära, hugga, slipa, fila. I italiensk marmor, eller den ljusare mjukare kalkstenen, och ibland i diabas, ”det svarta guldet”.

Suzannes skickliga och starka händer skapar magiska och dubbelbottnade figurer, ofta huvuden, ur det som nyligen var ett stycke tung och tyst sten. Och se där: en orm, och är det inte en fågel på baksidan? Och är det där måhända lustigkurren Kurt Olsson?

När hon håller på i ateljén finns inte cancern längre – hjärnan är inställd på skapande i stället för grubblande.

– Det fungerar som terapi. Att syssla med något kreativt och så påtagligt konstruktivt som skulpterandet är ju själva motsatsen till den destruktiva sjukdomen.

Kultur och fritid hela livet

Suzanne Raneke har jobbat med andras kulturutövande och fritid inom föreningslivet i Göteborg i hela sitt yrkesliv. På fritidsgård i Hammarkullen, i vuxenutbildningen och inom kommunal förvaltning. Hon har undervisat andra i video, foto och silversmide.

Så det konstnärliga uttrycket har absolut funnits där ända sedan hon var utbytesstudent i USA på 1970-talet.

– Jag hade en underbar och inspirerande lärare på high school som jag lärde mig massor av och jag fick jobba med både skulptur och smycken. Jag minns att jag hade med mig ett trähuvud som handbagage på hemresan, ler hon.

Att kunna försörja sig på sin kreativitet var inget som hon tänkte på då, utan det blev alltså andras skapande som upptog henne i yrkeslivet. Och så tog jobblusten där hon var slut och Suzanne sade upp sig med tanken att arbeta med något annat de sista åren i yrkeslivet.

Men det blev inte som hon tänkt sig, utan bröstcancerdiagnosen kom emellan.

– Det blev en massa jobbiga sjukhusbesök, behandlingar och operation i stället.

Det är dock ingen försvagad patient jag möter. Visserligen är frisyren nu en annan efter att Suzanne tappat håret av cellgifterna, men den passar hennes nya tuffa identitet som konstnär.

Kurs i italienska Carrara

Redan innan hon slutade jobba och cancern slog till hade hon varit på skulpturkurser på fritiden. Bland annat i Carrara i Italien.

– Det är den vita marmorns hemstad, så det är nästan helig mark, säger hon andäktigt.

Och det är verkligen inte vilket ställe som helst. Carrara ligger i Toscana, 130 kilometer från Florens och 50 kilometer från Pisa. Det är platsen för den mest aktiva stenmarknaden i världen. Det finns över 300 företag som driver stenbrott, bearbetning och marknadsföring av alla typer av sten med kommersiellt värde.

Suzanne hittade dit 2008 tack vare en organisation som heter Global stone som ordnar workshops runt om i världen för skulptörer.

– Det är lågbudget, man åker iväg för att jobba och träffa andra skulptörer. Global stone ordnar billigt boende och tillhandahåller lärare. Första gången jag åkte var det på ett stipendium som jag sökte via mitt fackförbund, och jag blev helt såld på konceptet.

"Som att skära i smör"

Det finns även workshops här i Sverige på Gotland, och där jobbar man i kalksten som är mjukare än marmor.

– Så den går lätt sönder, det är som att skära i smör och man får vara försiktig. Jag föredrar marmorn, den är allra roligast att jobba i. Den kan man också putsa upp så att man får liv i stenen.

Suzanne håller till en ateljé på Karl Johansgatan i Majorna. Här finns ett myller av verktyg och en utgång leder ut till en uteplats vid kanten av ett berg, där hon kan arbeta med slipning och annat som bäst görs utomhus.

I lokalen arbetar även hennes sambo, Ove, som säljer vackert handgjort papper till konstnärer och andra.

– Hans stöd har varit ovärderligt för mig, både i skapandeprocessen och när det gäller cancern.

"Ett mål för skapandet"

Och hon har även hunnit ställa ut en del. Nu senast på Oaxen, en ö i Södertälje kommun. Platsen har igenom historien dominerats av kalkbrytning, vilken inleddes under 1800-talet.

– Ett väldigt spännande och vackert ställe, och det var en ynnest att få vara där tillsammans med andra konstnärer.

Nästa utställning blir Oktobersalong på Gallery & More i Göteborg. Att ställa ut sina verk är viktigt för henne.

– Det är ett bevis på att man har något att komma med och blir ett mål för skapandet. Och det håller mig uppe och igång, säger Suzanne Raneke.

Maria Löfstedt