Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Camilla Simonsson är grafisk formgivare som efter fyra månader i Japan känner att hon fått en livslång relation till landet och kulturen som tar sig konstnärliga uttryck i hennes keramik.
Camilla Simonsson är grafisk formgivare som efter fyra månader i Japan känner att hon fått en livslång relation till landet och kulturen som tar sig konstnärliga uttryck i hennes keramik.

Camilla hittade ny magi i Japan

Vad händer när en grafisk formgivare från Göteborg åker till Japan och låter kreativiteten hitta helt nya uttryckssätt? Jo, det uppstår magi i form av keramik för det dukade bordet.

”Jag kommer när körsbärsträden blommar, stannar tills hortensian är som finast och åker hem innan storstaden kokar av hetta”.
Så skrev Camilla Simonsson på sin facebooksida innan hon lämnade Göteborg i april för ett fyra månader långt äventyr i Japan.
– Japan har förändrat mig. Jag har fått en ny blick och ett helt annat lugn, säger hon och får det att låta både enkelt och självklart.

Hennes intresse för Japan tog fart för tre år sedan, då hon besökte en utställning i Tokyo tillsammans med en väninna och tänkte att ”hit måste jag komma tillbaka”.
– Det jag såg i naturen, hos människorna och i kulturen fascinerade mig. Den där omsorgen om detaljer och att man lägger stor vikt vid det vackra. Ta bara sättet man slår in sina paket eller ger någon sitt visitkort, säger Camilla, och visar hur en japan liksom använder bägge sina händer för att överlämna visitkortet som en gåva tillsammans med en vördnadsfull bugning. 
Camilla har alltid gillat att dreja och nu formades drömmen om att förkovra sig inom japansk keramikkonst på den anrika skolan Shigaraki Ceramic Cultural Park ute på landsbygden väster om Tokyo.
– Drejningen ligger nära mitt yrke som grafisk formgivare. Det är bara olika sätt att skapa och uttrycka något, att jobba med former, linjer och färger. Men det är något med den där ständiga längtan efter att få använda händerna i stället för datorn som gör att jag dras till att keramiken, förklarar Camilla Simonsson.

Grönt matcha-te i Camilla Simonssons formgivna kopp, med tillhörande matchaborste (för att vispa runt det gröna pulvret i hett vatten) och Camillas skålar – här med dessert av blomkål, apelsin och popcorn. Bild: Katja Ragnstam

För att drömmen skulle gå i uppfyllelse krävdes både finansiering och ganska tuffa arbetsprover. Som anställd ad på Göteborgsoperan hade Camilla turen att få ett stipendium på 30 000 kronor. Det var helt avgörande för att komma till Shigaraki Ceramic Cultural Park, där hon tillsammans med deltagare från flera världsdelar fick lära sig olika tekniker och arbeta med både stengods och porslinslera.
– Ugnen vi brände keramiken i var byggd som en igloo och eldades med ved för hand under ett par dygn för att komma upp i över tusen grader. I och med att askan for runt på ett oförutsägbart sätt blev ytan väldigt levande, säger Camilla Simonsson, som tilltalas av det faktum att det finns en perfektion i det operfekta.
– I Japan finns det ett särskilt ord för det: wabi-sabi ¬– en skönhet som uppstår ur det bristfälliga, ofullständiga och naturliga.

Både före och efter kursen passade hon på att resa runt en del på den japanska landsbygden, bland risfält, tempel och samurajbyar högt uppe i bergen.
– Det jag upplevde väldigt starkt var en vördnad för naturen och för riter som vi inte har här hemma. I Japan badar man länge i 40-gradigt vatten i stället för att ta en dusch, man ser tedrickande som en andlig upplevelse och matlagning som en konstform, säger hon.
Väl hemkommen till Göteborg igen har livet inte riktigt återgått till det normala. . För att inte släppa taget om keramiken har Camilla hyrt in sig i en verkstad och bränner så mycket som möjligt i reduktion i en gasugn. Nyligen arrangerade hon en välbesökt utställning i Linnéstan med både keramik och japaninspirerade förkläden (som hon sytt och designat tillsammans med sin mamma) – allt under namnet ”Made in Japan”.

Bakad och grillad jordärtskocka med löjrom och rå champinjon och spenatpulver. Maten lagad av José Cerdá på japanska restaurangen Hoze på Stigbergsliden. Bild: Katja Ragnstam

Att det mest blir konstfulla alster som hör det dukade bordet till har med Camillas stora intresse för mat att göra. Bland köparna av de handgjorda faten, kopparna och skålarna finns ett antal restauranger, inte bara i Sverige utan även i Japan.
– Jag tycker själv att det är bra mycket charmigare att ha en servis av en mängd olika, brokiga och handgjorda delar än att köpa en industritillverkad med identiska delar.
Vad är det bästa med att dreja?
– Egentligen är det ju inte den färdiga produkten utan den kreativa processen bakom och vägen dit. Bitvis fungerar drejningen som meditation och indikator på hur man mår. Är man stressad och ur balans i kroppen så blir det inte heller nån balans i formen som sitter på drejskivan.

Fakta: Camilla Simonsson
Ålder:
39 år.
Bor: I lägenhet i Majorna.
Familj: Sambo.
Gör: Är grafisk formgivare, ad på Göteborgsoperan och egen företagare som jobbar med visuell identitet, böcker och fotokonst.
Brinner för: Keramik, resor, naturen och inspirerande möten.
Övrigt: Bloggar om både Japan och annat på www.camoni.se/blog

Mest läst