En veranda kan vara så mycket. Den är både inne och ute, platsen för skratt och höjda glas och platsen för eftertanke och kura skymning. Kallveranda och varmveranda. Ett ställe där pelargonian vintervilar och drickan står på kyl. Och ett rum där man stämmer träff med årets första nyckelpiga.
Vi har besökt två hus som nyss blivit med verandor som har "det". De är sinsemellan olika, som natt och dag. Men arkitekterna, som ligger bakom dem, har oberoende av varandra haft som utgångspunkt att inte hymla med att det rör sig om tillbyggnader. Det senare var det första arkitekten Kristina Tidäng tänkte på när Kerri Corley och Stina Sundberg bad henne skissa på en veranda.
Kerris och Stinas verandadröm började i och med att de för sex år sedan köpte ett hus, byggt 1923, nära Tångudden i Västra Frölunda. Huset, grå eternit och perspektivfönster med bruna karmar, var ett klart renoveringsobjekt. Trädgården, med sina många rum, hade en stor potential. Och Kerri och Stina ville på något sätt få in den i huset.
I skytteltrafik
Första sommaren tillbringade de på återvinningscentraler. Bilen gick i skytteltrafik mellan Göteborg och Alingsås, Skövde, Varberg.
- Vi visste vad vi gav oss in på för vi hade redan renoverat båda två. Stina hade renoverat ett radhus och omvandlat en tom lokal till lägenhet. Och gemensamt hade vi renoverat två lägenheter i Masthugget och ett torp, säger Kerri som redan som liten flicka hemma i USA lärde sig det där med hammare och spik. Hennes pappa renoverade under hela hennes uppväxt.
Kanske var det också den amerikanska drömmen om en veranda hon hade med sig och ville förverkliga. Ni vet den där i Bagdad Café eller verandan med gungsoffa och den halvdöda hunden som ligger och flåsar i hettan. Kerri och Stina har katten Dis.
Att det skulle bli en veranda var alltså underförstått. Så från återvinningen kom Kerri och Stina hem med dörrar från 1880-talet.
Dörrarna hade spröjsar utformade som franska liljor. Andra dyrgripar var fönstren som många göteborgare minns från Wagnefors på Södra vägen där Världskulturmuseet ligger.
Men nu dök det också upp ett problem. Plötsligt stod Kerri och Stina med en massa underbara gamla fönster men nästan inget det andra likt i höjd och bredd. Och med en dröm om flera verandor.
Dags att koppla in en arkitekt!
Kristina Tidäng, arkitekt med verandaerfarenhet, föreslog en enda veranda och att den skulle ligga längs hela den gavel som vetter mot sydost. Det innebar att den enorma rhododendronbusken som täckte gavelns enda fönster fick flyttas. I dag, fyra år senare, lever den gott lite längre ner i trädgården.
Byttes ut
Vid det här laget hade eternitplattorna bytts ut mot bräder med läkt. Men när det gällde verandan ville arkitekt Kristina Tidäng ha råspont i stället för bräder och - inga läkt.
Hon förklarade för Kerri och Stina att när man bygger till ett gammalt hus skall man vara försiktig med ursprunget. Ett hus historia skall kunna avläsas i dess till- och ombyggnader.
Ändringen skall synas och det gör den. Beviset är vänliga påpekanden som att "verandan inte är klar". Häri ligger också charmen som följts upp inne i verandan.
Efter 76 meter karmtillverkning i Kvinnofolkhögskolans verkstad och renovering med hjälp av ett kooperativ Lärjedalen har Kerri och Stina fått en veranda som inte är en cigarrlåda utan ett rum med rymd.
Väggarna har liggande bräder vars bredd är mitt mellan golvets och takets. Tripp, trapp, trull. De bredaste brädorna på golvet och de smalaste i taket gör att taket känns mera avlägset än det är. I taket finns dessutom, hämtade från den marina sfären, spotlights i mässing som går att vrida 380 grader.
Tung som skam
Och dörrarna med de franska liljorna leder ut till en trappa, ett återvinningsfynd "tung som skam". Kerri och Stina löste problemet genom att inhandla fyra bildomkrafter på Biltema.
Trappan var den sista tunga biten i Kerris och Stinas verandadröm.
- Det är ju det som är vitsen, säger Stina, att man kan öppna upp mot våren i mars när solen tittar fram och värmen stiger till 20 grader här inne.
Eucalyptusträdet har övervintrat och änglatrumpeten strävar redan mot taket. Hängstolen rör sig i tvärdraget. Lättjans tid är inne.
Om verandan i Västra Frölunda ger en känsla av nostalgi är den veranda vi nu skall berätta om en titt in i framtiden.
Smälter samman
Villa Riese i Fjällbacka är en betydlig mer spekulativ historia. Här har arkitekten Stefan Werner låtit en huskropp från 1935 smälta samman med en glaskub märkt 2005.
Ann-Marie och Jan Riese och deras tre döttrar ville ha ett större rum att äta, koppla av och umgås i. De var hjärtligt trötta på perspektivfönstren och terrassen som blivit en plats för kasserade prylar och skräp. Och de ville se havet.
Egentligen var det inte arkitekturen som gjorde att Ann-Marie fick upp ögonen för Stefan Werner utan hans akvareller. Hon blev förälskad i hans sätt att fånga det rosa ljuset över Långeskär och tänkte att precis som hon sögs in i hans tavlor ville hon gå in i sitt hem.
Efter många och långa diskussioner kom han med förslaget att inte bygga till i 30-talsanda. Det traditionella västkusthuset med brutet tak skulle leva sitt eget liv medan nybygget skulle bli ett barn av sin tid i glas och stål. Och husets färger skulle gå i guldockra och grönt.
- Varje sak vi diskuterat har gett mig så oerhört mycket. Det har varit en själarnas gemenskap i sättet att tänka. När de gäller färgsättningen opponerade jag mig först men så bad mig Stefan ta en promenad på Djurgården och titta på husen där. Efter den promenaden kände jag mig genast lite tryggare i vad han sagt.
Moderna material
Ann-Marie såg plötsligt 1700-talet, med dess pelare, färger och räcke i smide gå igen men med moderna material.
Själva verandan består av en glasmodul med kraftiga mörkgröna pelare som vilar på en keramisk platta, en stensockel, som håller ihop inne och ute. Öppenheten är utåt, inte inåt, vilket betyder att den ursprungliga husväggen inte öppnats helt utan styckats upp i ett mittparti med valv på varje sida.
Tack vare att det stannade vid en kub fick familjen också en rejäl balkong där själva balkongräcket är en läcker historia i rostfritt stål.
Villa Riese har med sin uppstickarattityd blivit ett nytt utflyktsmål för Fjällbackabornas söndagspromenader. Och visst den är häftigt att se på men ändå inget mot att leva i. Stefan Werner har medvetet arbetat för att nå största möjliga dramatik i rummet.
- Jag har jobbat med dunklet i rummet. På en del ställen är det och skall vara så mörkt att de inte går att läsa tidningen.
Stefan talar om nattens ljus men Ann-Marie minst lika mycket om dagens.
- Men hjälp av pelarna uppstår ett spännande skuggspel. Inte minst på kvällen kan man följa ett spel i glaset. Från havet kommer in ett grönt ljus, på golvet uppstår skuggor som ändras allt efter solens gång.
Att sitta i en glasbur stör inte familjen det minsta. Ena kortsidans trappa upp till balkongen fungerar som stora förvillande spröjsar. De kraftfulla pelarna och växterna ger illusionen av en djungel, en tavla, att gå in i och vilse i.
