Det började med att de en söndag för några år sen, var på Friluftsfrämjandets dag i Fjällbo Ängar. De kom i samspråk med några vänner som inte bodde långt från dem i samma område. Jartuns hade då förutom Sigrid och Agnes också fått Hjalmar och huset på 74 kvadratmeter kändes alldeles för litet.
Under en tid hade de försökt få bygglov för att kunna bygga ut, men stoppats av en överklagande granne. När deras bekant berättade att det var visning samma dag i ett av grannhusen, på 142 kvadratmeter, anmälde de sig och gick dit.
– Inne var det, lejongult och kornblått. Murrigt så det förslog och inte som vi ville ha det, men det var lätt att se potentialen. Det var ändå hyfsat nyrenoverat och alla vitvarorna var fräscha, berättar Elin.
De förlorade i budgivningen och alla blev besvikna. När köparen några dagar senare hoppade av tvekade inte familjen att anta budet.
Husen där Jartuns bor, i området Österlyckan, består av 225 små enplanshus, tvåvåningshus och radhus. De kallas i folkmun för tändsticksaskar eller sockerbitspaket. De byggdes 1937 i funkisstil. Enkla hus, med flacka tak, stående lockpanel och lätta ljusa färger. Det var bostadsbrist och kommunen köpte in mark till småstugor för arbetare. Därigenom kunde de reglera byggandet och boendet. Ett eget hem som de fick bygga själva, skulle garantera företagen, bland andra SKF, spårvägen och slakteriet i Gamlestaden, en skötsam arbetare. Ett helt folk skulle förbättras.
Bostadsbyggandet planerades noga man tänkte särskilt på funktion och hygien. Badrum i källaren var något generationen med dass på gården tog till sig med glädje. Liksom de minimala sovrummen, förr sov alla i samma rum. Finrummet skulle avskaffas och köket vara så litet att ingen inneboende fick plats i kökssoffan.
Sedan dess har nya generationer flyttat in och idag är det inte många hus som ser ut som de gjorde då.
Från det nyrenoverade sovrumsfönstret en trappa upp syns Säveåns dalgång och det är trevligt att se husen klättra upp för slänten på andra sidan. Här känner man sig inte ensam när det är mörkt och det är tänt i fönstren mitt emot. Elin och jag spejar ut över den lilla trädgården. Hon gillar också utsikten och tycker att husen är bra placerade även om de ligger nära varandra.
– Man springer inte på varandra men det är inte heller oändliga avstånd, säger hon.
I sängkammaren har de byggt till en liten avsats ovanför trappan, så att rummet känns större. På det sättet får de också plats med en soffa. I sovrumstaket hänger en ljuskrona som Natanael har gjort av material från skroten.
Det finns två trappor i huset som går till övervåningen, en på vardera sidan om matsalen/vardagsrummet. Den som vill till badrummet på andra sidan huset får gå ner och upp igen. Rummen på övervåningen har ingen förbindelse med varandra.
– En liten olägenhet som man vänjer sig vid, säger Elin när vi går ner till det stora rummet som går genom huset.
Det första Jartuns bestämde sig för var att måla vitt överallt ute och inne.
– Vitt är enkelt, man behöver inte tänka på vad för färger man har som komplement, allt passar, säger Elin.
Intrycket i huset ändå färg, eftersom möbleringen har många klatschiga detaljer. I vardagsrummet en knallröd matta under soffbordet. Den vita soffan från Ihreborn, har hängt med sedan barnen var små och tack vare att den går att tvätta har det fungerat fint. Kuddarna varieras efter årstid och humör. Just nu är de i Josef Frankmönster och i svart och vitt. Masurbjörkbordet, som Elins föräldrar tidigare haft, går att ändra storlek på efter behov.
Pianopallen är katten Disas favoritplats. På väggarna posters, akvareller och litografier av Picasso, Lasse Åberg och Bengt Wallberg. Allt placerat med eftertanke. Soffgruppen står så att det skapas en fri öppen yta i rummet vilket gör att man lätt kan gå ut på altanen. Barnen pusslar gärna eller spelar spel på den öppna golvytan.
Elin gillar att fundera ut roliga och lite respektlösa inredningslösningar. Ofta kommer hon på idéer när hon promenerar till jobbet. Somliga skulle kalla en del av det hon gör för kitsch. I ett hörn står några björkstammar och i ett annat ett konstgjort björkris med belysning. Hon tycker om att ute kommer in.
På den utbyggda altanen samsas en härligt glad och färgrik plastmatta från Rice med rosa och röd pelargon, mörkröda fuchsior, verbenor, dahlior och snöflingor. Afrikansk lilja, hortensia och tobak i olika stora krukor av betong och aluminium. Strax intill altandörren och lätt åtkomligt från kök och utegrill, matlagningsörter som ananassalvia, gräslök, timjan.
Altanen har ett nytt räcke som gör det möjligt att se trädgården. Elin känner lätt på det med ena handen och säger samtidigt att det tidigare var samma stående massiva panel där som på ytterväggarna, både på balkongen ovanför och här. Det gick inte att se trädgården när man satt inne i vardagsrummet.
– Jag strävar efter att få in naturen i huset. Därför satte vi oss i vardagsrummet och kollade var vi ville ha gliporna i räcket någonstans.
Vi går ner i trädgården och sjunker ner i hammocken och nu har Natanael förenat sig med oss. Både han och Elin är trädgårdsintresserade. I första gemensamma bostaden, en lägenhet på Guldheden skördade de till och med vinbär och potatis, som växte i stora krukor på balkongen. På vintrarna lindade de in krukorna i säckväv, så att de skulle spira året efter också. De lämnade dessutom en fin trädgård när de flyttade hit från det gamla huset.
Den här trädgården planerade de direkt, eftersom det inte fanns några växter alls i den. För båda var det ett måste med en fin utemiljö. Trädgårdsdesignern Josefina Lundin ritade och Elin och Natanael gjorde själva grovarbetet.
Det blev rabatter och uteplats i runda former och mycket rostiga detaljer. Järnbanden som avgränsar alla rabatterna hittade Natanael i stora rullar på skroten och de räckte precis. I planteringarna växer bland annat lungört, akleja, daggkåpa, syren, hosta, pion, klematis, rosenbuskar och perukbuske.
Köket tog tid innan det blev omgjort, inget var akut. Men det var inte praktiskt. Nu efter fyra år är det klart och där har de haft hjälp av hantverkare. Det blev enkla vita blanka skåpluckor från Ikea. Över diskbänken en lackad röd tapet från det holländska företagetPIP studio, "Pip Chinese Rose Red".
– Egentligen hade vi tänkt oss ett marockanskt kakel i rött, ovanför arbetsbänken, men det levererades aldrig. Den här tapeten blev mycket bra. Barnen och deras kamrater älskar den. I Danmark fick vi idén att lacka tapeten. Då är det lättare att torka av den. Något marockanskt kakel blir det nog aldrig, säger Elin.
Natanael är speciallärare på gymnasiet med matte- och slöjd som sina ämnen. Han har gjort mycket av renoveringsarbetet själv. Elin är socionom och arbetar med ett EU-projekt för arbetslösa ungdomar. Hon är idésprutan, och projektledaren. Båda är intresserade av färg och form och är överens om hur de ska ha det. Natanael prövar sig fram och till slut går det. Kör han fast har han duktiga och erfarna grannar att fråga. Den största begränsningen de har haft med renoveringen är tiden.
– Jag vill inte ägna hela fritiden åt att greja hemma, säger Natanael.
Vid renoveringen visade det sig att elen i huset var dragen kors och tvärs. Det fanns både eldosor som hade kaklats in och ledningar som inte gick att spåra. Flera strömbrytare var placerade i andra rum än där lamporna satt. Efter en hel del detektivarbete hjälpte en elektriker familjen att lösa härvorna och nu tänds lamporna i det rum där strömbrytaren sitter.
Husen i Utby har några år på nacken nu och ett gemensamt problem. De rör sig eftersom de står på lerjord.
– De lutar ner mot järnvägen och man känner av tågen. I natt till exempel vibrerade hela området när det gick förbi. Hörde du det Elin?
Elin skakar på huvudet just den här natten sov hon djupt.
Inne får man justera väggar och det spricker i hörnen ovanför fönster.
– Förra året gjorde jag alla lister snygga och det har redan spruckit upp. Jag bättrar på och fogar men det spricker igen. Det får man leva med, säger Natanael.
