"I natt knullade jag". Citatet är inte sprejmålat på något t-banetåg eller klottrat på någon offentlig toalett. Det är skrivet med fingret i leran på en handslagen takpanna någon gång för hundra år sedan när taktegel fortfarande slogs för hand.
Man kan hitta både fingeravtryck, jättevackra stämplar och små citat i de handslagna pannorna. Vissa är stämplade väldigt omsorgsfullt, medan andra fått felvända stämplar, berättar Karin Hedenstedt som under det senaste året forskat kring vår taktegeltradition.
Tas till vara efter rivningar
Vi står inne i ett av Sveriges minsta museer, taktegelmuseet i Trosa som Karin Hedenstedt byggt tillsammans med sin man Erik Hedenstedt. Gammalt taktegel är deras passion och försörjning sedan flera år tillbaka.
Det började egentligen när jag var med och gjorde en stor takomläggning på ett hyreshus i Stockholm. Allt tegel från sent 40-tal skulle bytas ut mot betongpannor, berättar Erik Hedenstedt som är snickare i botten.
Teglet skulle bara slängas, men vi sorterade bort det som var dåligt och provade att sälja det som var bra på annons.
Året var 1994 och den stora byggnadsvårdstrenden hade precis tagit fart. Sedan dess har intresset för begagnat taktegel vuxit stadigt. I dag lever Erik och Karin Hedenstedt på att sälja gammalt taktegel. Tegel från rivningar och större omläggningsarbeten tas om hand, sorteras noga och säljs sedan vidare till husägare som behöver komplettera sina tak.
Lite snett och vint blev det handslagna teglet. Och färgerna skiftade efter temperatur och lerfärg. Sådant många bara ser som en estetisk fördel i dag. Och många kunder är väldigt intresserade av sitt taktegel.
Det är en av orsakerna till att vi byggt museet. Det finns ett otroligt intresse och också mycket kunskap om gammalt tegel, säger Karin Hedenstedt.
Gamla stämplar
På marken utanför ligger krossade takpannor och här och var kan man skymta gamla stämplar. På de handslagna sitter stämpeln oftast i klacken, alltså den lilla utbuktning på pannans baksida som fäster pannan över läkten. Senare stämplades pannorna maskinellt på undersidan.
De äldre stämplarna visar både vilket bruk pannan kommer från, men kan också säga en del om den som arbetade just det skiftet. Somliga var helt klart mer noggranna än andra och vissa tonåringar hade just upplevt något de bara måste berätta för eftervärlden ...
För Karin Hedenstedt är stämp-larna högst intressanta avtryck. Hon läste konsthistoria på Stockholms universitet när hon träffade Erik och hamnade i Trosa.
Många av mina studiekamrater forskar på universitetet och jag hade nog tänkt göra det också, men så hamnade jag här och har forskat på egen hand.
Under de senaste åren har hon letat i arkiv, besökt gamla tegelbruksplatser och grävt i jorden efter gamla pannor. Ingen vet exakt hur många tegelbruk som en gång funnits, men Karin har hittills hunnit identifiera hela 1 400 bruk. Och då har hon inte hunnit gå igenom landets alla län ännu.
Ungefär en tredjedel av dessa tillverkade taktegel.
Någon standard på mått eller utförande har i stort sett aldrig funnits, vilket gör det spännande att botanisera i Hedenstedts lager. Här hittar jag bland annat ett så kallat hjärttegel som var vanligt i Dalarna och som har en hjärtliknande dekoration mitt på varje panna. Enkupigt och tvåkupigt är vanligast. Det enkupiga kom först och bland det handslagna teglet är det vanligast, även om också det tvåkupiga teglet har handslagits på sina håll. Även trekupigt tegel har funnits i liten skala.
Teglet finns att beskåda på det lilla tegelmuseet som alltid står öppet vid Åda gård i Trosa.
*Före industrialismen handslogs allt tegel. Leran som grävts upp ur marken bearbetades och kavlades ut för hand. Med kniv skars tegelpannan till och fick torka över en böjd form innan den brändes i vedugn.
*När mer maskinella metoder kom strängpressades en del taktegel. Leran pressades då ut i långa strängar genom ett format munstycke, och skars i lagom stora bitar. För att få en klack på pannan pressades den med en sträng på undersidan som sedan skars bort för hand, förutom den lilla bit som bildade klacken. Strängpressat är lätt att förväxla med handslaget eftersom man kan se fingeravtryck på pannorna.
*Formpressat tegel var inte så vanligt i Sverige, även om det förekom. Leran pressades mellan två formar och kunde därför göras i mer avancerade former.
*De allra äldsta teglet kallas munk- och nunnetegel. Det har bara en kupa och läggs omlott med hälften av pannorna upp-och-nedvända underst. Det är fortfarande vanligt kring Medelhavet.
*Det har också funnits en slag platt taktegel som kallas spåntegel och läggs på samma sätt som takspån i trä.