Vägen mellan Bovallstrand och Ramsvikslandet är på sina ställen överraskande. Strax innan nedfarten till Ulebergshamn är det kurvigt och backigt och för förstagångsbesökaren kommer utsikten på krönet som en chock. Mötet mellan västerhav och granit är överväldigande.
Just då, den där vårdagen, visste inte Annika och Per Thor att vyn skulle bli deras.
- Oj vilket stort och märkligt hus! utbrast Annika när hon såg det genom bilrutan.
Kräver kärlek och energi
Sedan blev de varse skylten Till salu och inte långt därefter var Annika och Per Thor ägare till ett hus som skulle kräva massor av kärlek och energi. Huset hade stått nästan orört sedan det byggdes 1913 vilket i sig var en fördel. Det hade aldrig drabbats av gabondörrar, vinylraseri och heltäckningsfeber.
- Huset hade något genuint över sig. Det hade ljuset tack vare de stora fönstren i skolsalen och det hade volymen. Ett bra sommarhus, säger Annika.
Och ett komplement till paret Thors funkislägenhet på Söder i Stockholm. För Annika, en av våra största barn- och ungdomsboksförfattare, handlade det om att hitta en oas för hennes skrivande - och eget grönsaksland. För Per, relationsterapeut med snickarutbildning i bakgrunden, måste det gamla skolhuset varit en dröm och utmaning.
Olika temperament s
Två personer med likartad smak men med olika temperament och inställning till det möjliga skulle fatta beslut.
- Jag har nog grundinställningen att man skall ändra så lite som möjligt i gamla hus, säger Annika. Att det fanns ett stort värde i att låta spåren av husets tidigare gestaltning och användning finnas kvar så långt det går. Dessutom är jag ganska lat! Per är nog mer den som vill ändra, riva, ta bort, bygga nytt...
Mycket riktigt såg också Per genast vad som skulle kunna vara annorlunda.
- Jag var från början rätt skeptisk till huset. Det var för stort och sommartid fungerade det inte bra med köket på övervåningen. Lite opraktiskt. Så för att förenkla livet hissade vi upp maten i en korg via balkongen. Många tankar kom tidigt om att förändra huset. För mig har det varit bra att Annika bromsat lite och sett till att vi tagit en sak i taget.
Började med gäststuga
Principen har varit att inte påbörja något nytt innan det pågående projektet är helt avslutat.
- Ibland har vi funderat över vad vi håller på. Men det är också en stor lycka att vi tillsammans haft möjlighet att förverkliga våra tankar. Och vi har också lyckats med att inte låta byggandet bli istället för en nära och djup relation.
Det som första paret Thor gjorde var att satsa på en gäststuga. Utgångspunkten var att den skulle se ut som om den alltid hade stått där och idag händer också att Per får beröm för att han så pietetsfullt rustat upp det gamla "uthuset/vedboden".
Gäststugan är byggd av nytt virke. Men fönster och dörrar kommer från gamla hus som Per under sina år som snickare rev ur och tog till vara uti fall att...
- Förutom att det blev billigare ger det känslan av ett hus som stått där länge. När grunden göts klädde vi de synliga sidorna med granit för att skapa en upplevelse av stengrund och när grannarna lade om sitt tegeltak fick vi pannor som också bidrog till att huset inte ser nytt ut.
Kompromissade om husfärgen
Under tiden som gäststugan växte fram togs besluten om vad man skulle göra med det stora skolhuset i kliniskt vitt som förde tankarna till institution. Skulle man gå tillbaka till ursprunget och nationalromantikens ideal med väggar i engelskt rött och gröna fönster?
Det blev en kompromiss - ett leende hus med gräddvita väggar, foder i ljus ockra och fönster i järnoxidrött som är lite gulare och varmare än engelskt rött.
Den stora revolutionen ägde emellertid rum i den gamla folkskolans kapprum, senare på 40-talet fysik- och kemilabb för traktens elever som läste på Hermods. Nu är det en frukt av Annikas gröna drömmar.
Hissade upp maten i en korg
För så småningom tröttnade Annika och Per på att hissa upp maten i en korg till det lilla spartanska köket på övervåningen, skräddarsytt för ensamstående lärarinna vid seklets början. De började snegla nedåt mot kapprummet vars dörr ledde rakt ut till den del av trädgården där Annikas örter och grönsaker bara stod och väntade.
- Vi bodde tidigare i ett litet hus i Enskede och hade en grönsakstäppa där men vågade inte odla bladgrönsaker på grund av närheten till en stor trafikled. En köksträdgård var alltså något jag gärna ville ha när vi bestämde oss för sommarbostad, säger Annika.
En arkitekt, Kjell Andersson, kopplades in och med hans hjälp blev det forna kapprummet kök och öppnades upp mot köksträdgården. Han ville skapa en övergång mellan ute och inne, slog radikalt ut en bit av väggen och byggde till ett burspråk på två kvadratmeter. Burspråket har blivit ett glasat uterum i miniatyr som utifrån är oerhört anslående. De många små rutorna med röda spröjsar från golv ger dramatik åt den långväggen.
Jordens gåvor väller in
Idag är köket husets hjärta. Köksön badar i ljus. Särskilt tacksam är Annika över den lilla vita porslinshon där hon kan skölja av den nyskördade potatisen och grönsakerna i. Jordens gåvor väller in. Tomaterna, mycket kött och lite kärnor, imponerar. Från början var det några kärnor från en tomat som några vänner tagit med sig hem från Tunisien. Av fröna blev plantor och numera sparar Per och Annika alltid "årets sista tomat", låter den bli halvrutten och torkar kärnorna.
Köksön, där Annika kan laga mat samtidigt som hon har kontakt med gäster och trädgård, känns nästan som ett altare där de handplockade kakelplattorna i havs- och granittoner får vara altarklädet. Konstnären bakom kaklet heter Marie Pårup som också smyckat Stockholms tunnelbana.
Från trädgården, in i köket och vidare in i skolsalen flödar ljuset från söder och öster. De höga fönstren med enkla gardiner släpper in ljuset från väster och norr. Skolsalen är stram och hemtrevlig på en och samma gång. Massor av volym och små detaljer. Textilkonstnären Gunilla Blomstrands braskuddar i skinn och filtad ull från hennes egna får fångar blicken.
En uppkäftig balkong
Mot ljuset i sal och kök står det mörka hemlighetsfulla. Hallen i skogsgrönt (som skall får en ljusare grön ton) och den mörka trätrappan, som leder upp till övervåningens olika sovrum och arbetsrum, stegrar spänningen.
Överraskningen är den smått uppkäftiga balkongen.
- Ett sådant här hus skulle aldrig haft balkong 1913. Så när vi rev den som kommit till långt senare beslöt vi oss för att göra något helt annat, säger Per.
Det blev en båt som just har ankrat. Och doften av hav når ända dit.
