Den numera klassiska gamla saccosäcken var stendöd i korrekta inredningsmiljöer under många år. Men så plötsligt kom den tillbaka igen, och den här gången i otaliga, nya former.
Vi som var unga på 70-talet har säkert alla minnen av svettiga galonsäckar där det kladdades med glass eller smulades popcorn på fredagskvällarna. Och våra föräldrar minns säkert hur frustrerande det var att försöka fylla en nedsutten saccosäck med nya kulor utan att de, knastrande av statisk elektricitet, begav sig svävande upp i taket i stället för in i säcken.
Svävande var just vad kulorna var tänkta för från början. Tanken var att de små plastkulorna skulle fyllas i astronauternas sängar, forma sig efter deras kroppar och fungera som ett slags vattensängar. Men tyngdlösheten i rymden fungerade inte alls som forskarna tänkt, och de små polystyrenkulorna kunde inte användas i några astronautsängar. I stället hittades mer jordnära användningsområden för att få alldeles vanliga människor att känna sig svävande för en stund.
Piero Gatti, Cesare Paolini och Franco Teodoro hette de tre formgivarna som formgav den allra första saccosäcken. Rymdforskningen hade stor påverkan på hela 60-talets design, och mer eller mindre spejsade former präglade hela årtiondets formgivning.
Den ursprungliga, oformliga, saccosäcken formgavs 1968 - året före människans första steg på månen - av de tre italienska formgivarna för Zanotta. Efter detta har saccon tagit sig otaliga nya former och under de senaste åren verkar sittsäckar och puffar vara hetare än någonsin.
På årets möbelmässa i Älvsjö fanns en uppsjö av varianter, allt från fluffigt mjuka säckar för utomhusbruk att sjunka ner i under äppelträdets skugga, till betydligt hårdare sittpuffar i skinn att sitta vackert på.
