I telefonen påpekar Kirsten att trädgården har sina brister och att det är först nu det senaste året, efter att de gått i pension, som hon och mannen Gösta Sandberg haft ordentligt med tid att ägna sig åt den. Jag förstår också mellan raderna att ledigheten inte har utökats något nämnvärt sen de slutade arbeta. De är moderna pensionärer som jobbar på fast nuförtiden med det de verkligen gillar. Kirsten som är musiklärare håller kurser i djembetrumma. Hon har dessutom fortsatt med sitt engagemang i Alingsås vänort Kartong i Gambia. Gösta är fotograf och arbetar med en bok om det gamla Alingsås.
Trädgården är platt, men under åren har de gjort sitt bästa för att bygga upp den.
– Det ska bli roligt att tipsa andra om att man inte behöver ha en stor plan gräsmatta, som måste klippas hela tiden, om man inte vill. Så som det var här innan vi tog över den. Hellre då många buskar, ställningar för växter att växa på, trädgårdsland med doftande blommor som blir höga och härliga grönsaker som går att äta, säger hon.
Den här stadsdelen i Alingsås heter Sörhaga och ligger nära lasarettet. Det är en så kallad trädgårdsstad som byggdes upp en bit utanför stadskärnan i början av 1900-talet. En vanlig företeelse i städerna på den tiden. Med hjälp av utbudet i de nystartade handelsträdgårdarna började villaägarna odla blommor, fruktträd, bärbuskar och grönsaker till husbehov.
Göstas föräldrar köpte huset på sextiotalet när Gösta var i tonåren. Kirsten och Gösta tog över 1988 när föräldrarna var borta. Förutsättningarna är de allra bästa för bra odling, eftersom området var ett deltaområde till sjön Mjörn på istiden och består av sand och lera.
När jag rundar husknuten till den gula trävillan och kommer till baksidan upplever jag trädgården som varierande och lummig. Flera av de jättelika träden står kvar sen 1915. Andra träd har rasat i stormar men delar av dem är kvar för växter att klänga i. Det gamla körsbärsträdet ger stöd åt en honungsros. Den ljust gulgröna guldhumlen, som finns på flera ställen växer som sig bör uppför en rödfärgad stör.
De upphöjda trädgårdslanden är fyllda av växter som blir högre ju längre in på säsongen de kommer. Planteringarna böljar i mjuka former i det som finns kvar av gräsmattan. Ett gjutjärnunderrede till en gammal flaggstång, för tungt att ta bort, täcks helt av en stor kaprifol. En vacker jasmin med dubbla blommor doftar skönt. Allt ska dofta enligt Kirsten. Följaktligen finns här gammaldags rosor, doftpioner, flox, blågull, kryddväxter, tomater med mera, med mera.
Den nyttiga trädgårdsdelen består av ett växthus vars rutor målats med kalk och filmjölk, till skydd från alltför mycket sol. Här finns många sorters tomatplantor, gurkor men även plats för tidningsläsning. Kirsten, Gösta och jag filosoferar om trädgård och lite annat i växthuset. Vi tittar ut över den prunkande växtligheten, mumsar på goda småkakor och dricker kaffe i blåvita gammaldags koppar. Paret har speciella koppar för särskilda platser. Platsen precis vid växthuset kallas blå hörnan självfallet ska kopparna också vara blå.
Mot det röda gamla uthuset utanför växthuset lutar sig ett gigantiskt kungsljus.
– Det är en av de frivilliga, som trädgårdsskribenten Lotte Möller skriver om. Den har sått sig själv och vill tillhöra oss. Liksom körsbärsträdet där borta som en fågel ordnade till för många år sen, säger Kirsten.
En trädgård ska tuktas och formas men också ha platser för de som själva väljer den, menar Kirsten.
På andra sidan om oss finns tre odlingsbäddar för grönsaker och en kompost ur vilken det väller squash och pumpor. Just det är nog typiskt för den här trädgården, att komposten också används till odling av de som kan tänka sig att trivas just där.
I bäddarna framför oss finns potatis, mangold, kål, ärtor, bondbönor och olika sorters lök. Potatisen är de franska tidiga sorterna. Utvalda för att de har så trevliga namn, Amandine, Cherie, Marinne, Casa Blanca och Juliette. Men också för att trädgården är ganska skyddad och att det lätt kommer in ohyra. De tidiga sorterna klarar sig då mycket bättre än de sena har Kirsten märkt. En trevlig samplantering av jordgubbar och ringblommor lyser upp.
– I den här skuggiga trädgården måste vi se till att växterna får så mycket solljus som möjligt. Nu har vi tre odlingsbäddar i avsatser. Tripp, trapp, trull. Varje bädd har en bräda mindre än den innan, så att solens vinkel mot det som odlas blir maximal. De känsligaste växterna planterar vi längst in där de får det som varmast. Genom att placera dem på det här viset skuggar de inte varandra, säger Kirsten.
De tog över en gammal trädgård från Göstas föräldrar. En trädgård präglad av de som bott där tidigare, med fruktträd, gräsmatta och lite rabatter. Det tog tid innan Kirsten och Gösta kände att det var deras eget territorium, som Kirsten uttrycker det.
– I början kändes det som att jag städade i någon annans trädgård. De hade ju varit dåliga ett tag och den var eftersatt. För mig kändes det inte lustfyllt att rensa i de små rabatterna. Men så en dag tog jag bort all kirskål mot grannen och skapade mig ett kringgärdat eget rum med en bänk. Jag döpte rummet till Kirstens hörna. Den finns kvar där borta och halv åtta på sommarkvällar när solen når dit är det den största lyckan att sitta där med ett glas kallt vitt vin.
– Ibland blir jag till och med inbjuden, säger Gösta och blinkar humoristiskt.
Med Kirstens hörna var trädgården slutgiltigt erövrad!
Projekt nummer två blev den enda smala rosenrabatten som fanns.
– Den hösten tog jag allt ogräs jag grävt upp när jag frilade min hörna och la det i en stor hög på rabatten. Sen fyllde jag på med några jordsäckar och lät det stå så. Under vintern förmultnade det till kompostjord. På våren formade jag trädgårdslandet som jag ville ha det och efter det har Gösta förtydligat rabattens upphöjda kanter med spade. Sen var det bara att plantera. Det bästa är att man inte behöver gräva i den hårda marken, säger Kirsten.
På samma sätt har hon fortsatt med de andra rabatterna i trädgården.
Kirsten står för planering, växtval och ogräsrensning. Allt som placeras i trädgården har hon en personlig relation till. Som den engelska buskrosen Constance Spry hon fick på sin 60-årsdag. Eller dahlian hennes tandläkare gav henne och som funnits i hans släkt länge, länge. Tomaterna kommer från vännen Tisse i Alingsås, Tisses bifftomater kallar Kirsten dem. Och de små röda tomaterna som kommer från svägerskan Ellen trodde Kirsten var gula. Därför kallar hon dem fortfarande på danska för Ellens små gule.
Göstas insatser märks främst i det praktiska arbetet och finishen. Det som fulländar trädgården. Han avskyr allt som är fult. En gång sa han att det aldrig skulle komma in några pallkragar i trädgården! Istället har han byggt egna lådor i trä som han målat mörkt röda.
– Gösta bygger allt som växterna finns i och klänger på, säger Kirsten.
I augusti går solen ner bakom huset och de stora träden. Under hösten kommer solen knappt alls in i trädgården. Nästa projekt är ännu en grönsaksbädd. Så snart årets sista grönsaker är skördade sätter de igång och lägger högar med ogräs på den alltmer krympande gräsmattan. Tidigt nästa vår bearbetar de jorden och sen är det bara att plantera.
