Vädret är underbart när vi besöker dem och sjön glittrar. Vid fint väder ser det förstås alltid inbjudande ut men de övertygar mig under den här dagen om att här är vackert i alla väder och vid alla årstider.
Kajakerna ligger redo bakom en sten vid strandkanten och de paddlar gärna ut efter jobbet. På vintrarna är det i stället långfärdsskridskorna som gäller. I vintras var isen för det mesta blank som en spegel och ett varv runt sjön är en halvmil. En lagom lång motionsrunda.
Det är ett sportigt par vi träffar. När Björn visar mig runt ser jag många silverbucklor på de infällda bokhyllorna i sovrummet. Priser de fått vid olika idrottstävlingar. Gunilla som kommer från Eksjö är före detta landslagsspelare i volleyboll.
Björn som är uppvuxen på Marstrand, kappseglade mycket förr. Numera är han sportchef för KSSS i Stockholm och åker världen runt och coachar seglare som ska vara med i OS.
De blev ett par 2004 och efter ungefär ett års sammanboende i Björns hus på Öijared ville de börja på helt ny kula. Björn har haft två hus tidigare där han har varit aktiv när det gäller bygge och inredning. Då var det prefabricerade hus som gällde och i en annan stil än detta. Björn har alltid gillat att trolla med färg och form.
– Egentligen var vi båda glada amatörer när vi satte igång med det här huset, fast jag kanske hade mer vana sedan tidigare, säger Björn som har en ledig dag och är den som berättar om husbygget och visar mig runt. Gunilla kommer alldeles strax hem från Capio Lundby sjukhus där hon jobbar som sjukgymnast.
– Jag har haft en dröm sen jag var pojke att bli arkitekt, så blev det inte, sonen Carl blev det i stället, men jag har fått utlopp för den kreativa sidan av mig med husen.
Gunilla såg annonsen i Lerums tidning, berättar Björn. Det var inte många spekulanter på visningen och inte senare under budgivningen heller. De flesta som var här såg bara det skruttiga huset och allt som behövde göras med det.
– Skogen växte tät här då. Det fanns bara en liten glipa där det gick att se sjön, säger Björn och försöker visa med handen var det var. En omöjlighet eftersom det inte finns ett enda träd kvar nu som döljer sjön.
– Det var en gammal go sextiotalskåk och vi tänkte först använda husstommen och bygga om det, men så luktade det mögel i källaren och det visade sig bli ganska omfattande att åtgärda, så vi bestämde oss för att riva det och bygga nytt.
Inne in det nya huset finns det enda som blev kvar till slut av det gamla huset. Ekparketten, som ligger som en påminnelse, i ett nytt mönster under den grå soffgruppen.
Gunilla och Björn rev med slägga och handkraft och bar bort och eldade upp allt virke. Därefter avverkade de åttio träd som stod på tomten och skymde utsikten.
– Du kan inte ana hur mycket grenar det kan bli av ett enda träd och nu var det åttio, säger Gunilla som kommit in genom dörren och sällar sig till oss vid köksbordet.
När det var dags att fundera över hur huset skulle se ut gick de först som många andra till Husknuten. De kollade i magasin om hus och inredning och hade sina drömmar och föreställningar. Efter ett tag föreslog Björn att de skulle bygga ett modernt funkishus och Gunilla tyckte om idén.
– Jag hade ju tidigare haft en Onsalavilla och sedan ett Trivselhus. Jag var redo för ett nytänk, säger Björn.
De kontaktade snickare och två arkitekter, först den ene och sedan den andre. Huset växte fram på papperet och så småningom tog Björn själv över pennan och började förverkliga sin vision.
– I början ledde jag nog det hela, Gunilla växte in i processen mer och mer, säger han. Gunilla nickar så var det nog och ibland fick hon hejda honom och be honom att förklara ett och annat en vända till.
Isolering, måleriarbetet och tapetsering gjorde de själva. De fungerade som arbetsledare åt hantverkare och var städpatrull. Vissa sena vinterkvällar tvivlade Gunilla på att hon skulle härda ut.
– Det var tröttsamt att åka hit varje kväll efter jobbet och städa. Det var inget kreativt i det. Men då fanns inte utrymme att klaga. Det var bara att bita ihop.
De kupade takstolarna som fått plåttak är specialbeställda från en firma som egentligen gör tak till idrottsanläggningar. Den speciella vinkel på 110 grader som huset ligger i för att få in ljus och utsikt var viktig. Det blev råspont och grå lasyr till slut både på utsidan och inne.
– Vi hade tänkt ek men så tyckte vi att det blev snyggt med det råare. Kanske inte helt praktiskt inne eftersom det är svårt att torka av damm, säger Björn.
– Dammet syns inte och då finns det inte, skrattar Gunilla.
För övrigt är det luft och ljus som gäller i det 270 kvadratmeter stora huset. I stora rummet är det två våningar upp till taknock. Där får de plats med en jättegran till jul.
– Jag hade fler idéer som inte gick att förverkliga av olika skäl. Jag ville till exempel få in vatten som skulle rinna ner för bergväggen inne i huset, men blev avrådd för att det blev för komplicerat och dyrt, säger Björn.
Köksbordet vi sitter vid har en snickare byggt på beställning. Med inläggsskivor får de plats arton runt bordet. Eftersom de har tre barn var behövs de ganska ofta. Till vardags krymper bordet ihop till de tre personer som nu bor i huset Gunilla, Björn och Gunillas son Axel.
När de flyttade in i december 2007 hade de varsitt barn med i boet, som fick ett rum var.
– Vi visste ju då att de inte skulle bo kvar så länge därför gjorde vi inte en stationär lösning utan kan enkelt ta bort mellanväggarna och göra ett större arbetsrum så småningom. Vi har förberett för att sätta in en kakelugn i ett hörn. Den kommer från en våning på Övre Husargatan i Göteborg och ligger nerplockad i lådor i källaren.
Apropå eldstad har vi en bredvid oss som har vållat lite bekymmer. Den syns från köket där vi sitter och från soffgruppen i det stora rummet på andra sidan väggen. Återigen en idé Björn hade som det krävdes lite trixande för att den ska fungera.
Han ville att elden skulle kunna brinna direkt på skiffergolvet utan någon glasskiva som täckte den från något håll. Det gick inte så bra eftersom hela rummet blir rökfyllt.
– Den fungerar med en hel glasskiva på ena sidan som leder röken upp, men vi tyckte att glasskivor blir sotiga och tråkiga och experimenterade lite, säger han.
Inredningen har de varit överens om. Kyl och frys hade de till exempel kollat upp var och en för sig i den lokala vitvaruaffären och oberoende av varandra bestämt sig för. Köksön blev det diskussion om. Björn ville ha en grov betongskiva ovanpå, men Gunilla sa stopp och belägg. Nu ligger Gunillas val som var en mer praktisk skiva i ek där.
– Jag ser mer till funktion än vad Björn gör, det har nog med mitt yrke som sjukgymnast att göra. Kom du ihåg tvättstället du ville ha i badrummet. Det var snyggt kan jag hålla med om men fungerade inte alls eftersom vattnet skvalpade över hela tiden, säger Gunilla och tittar på Björn.
Björn nickar jo det gör han och det var bra att de inte tog det.
I köket valde de att inte ha några överskåp och fick göra sig av med en massa onödiga saker. Skönt tycker båda som vet att det är lätt att samla på sig prylar man aldrig använder.
– Det var tomt ett tag i skåpen, men nu har vi börjat fylla på igen, säger Björn.
När det gällde finporslin och glas var Gunilla orubblig. De behövde vitrinskåp att ha dem i.
– Fast där hade vi en diskussion Björn tyckte att vi använde dem så sällan att de lika gärna kunde stå i en låda i källaren, men till slut gav han med sig.
Vitrinskåpen liksom bokhyllorna är inbyggda i väggen som är dubbelt så tjock som normalt.
– Det är klart att jag insåg att vi inte kunde ha dem i källaren, muttrar Björn.
De tycker att det har fungerat förvånansvärt bra att bygga hus. Nästan inga missöden. Lite väntetid här och där. Några saker som ska åtgärdas så småningom, Gunilla tycker till exempel att huset är för lyhört, men inte mer än så.
Dyrt?
– Jo det blev det fast vi hade ju två hus att sälja. Det blev ändå lite mer än vi hade tänkt. Vi försökte att inte tänka så mycket på kostnader medan vi planerade huset, kände att det begränsade oss för mycket. Vi prioriterar båda boendet framför mycket annat, säger Björn.
Gunilla nickar instämmande.
Sedan berättar hon hur glad hon är i huset och att de ofta står i huset och tittar ut över sjön. Trots att de har bott här i fyra år, känns det fortfarande overkligt att huset är klart. Skämtsamt brukar de säga till varandra att här skulle vi verkligen vilja bo! Som om de var på husvisning i sitt eget hus.
