Det var i mitten på 80-talet som Marie Renard kom över det gamla torpet från 1800-talet. Då fanns där varken vatten eller avlopp och bara enfasström. Ändå blev hon glad när hon fann det.
– Min dotter Sarah var liten vid den tiden och som ensamstående mamma med låg lön var jag lycklig att jag kunde köpa ett hus överhuvudtaget. Jag hade inte råd att anlita hantverkare utom till det allra nödvändigaste, som avlopp och elinstallationer. Genom att försöka och misslyckas och försöka igen går det att göra det mesta, säger hon.
Marie svarade på en annons och åkte och tittade på det lilla huset i Sjuhäradsbygden. Hon hade sparat 40 000 kronor att använda till köpet. Det stod mellan henne och en annan person som skulle skaffa lån på banken. Eftersom Marie hade kontanter fick hon huset. När köpet hade gått igenom upptäckte hon att det inte fanns något vatten i brunnen. Det hade försvunnit i en grusgrop en bit bort och det tog några år av processande med grusgropsägaren innan hennes brunn fungerade.
– Jag fick hämta vatten i dunkar hos Gilbert, en snäll granne. Men det hade det goda med sig att jag lärde känna honom. Han kunde det här husets historia och hade mycket att berätta om bygden här. Bland annat fick jag veta att huset flyttades 1936 från skogen där det låg flera torp av det är slaget. Mannen som ägde det då ville komma närmre samhället och tog ner stock för stock, numrerade dem och satte upp huset på den här tomten. Han använde inte vattenpass utan måttade med ögonen. Lite snett och vint blev det har jag upptäckt medan jag renoverat, säger hon.
Vi sitter inne i köket, som var en av de delar av huset som hon gjorde i ordning allra först. Här fanns bara vedspis och en utslagsvask, som med ett rör gick rakt ner under huset. I dag är det ett ljust och trevligt lantkök, med bra utrustning och många trevliga detaljer. Marie lägger fram ett fotografi på huset som det såg ut när hon kom hit första gången 1985. Det är ett ruckel, mer eller mindre.
– Men jag tyckte att det var fint. Övervåningen med snedtak var fantastisk och ljuset som kom in från tre håll i det stora rummet där nere. För mig var det magiskt och då tänkte jag inte ens på att renovera. Det kom först senare, säger hon.
Marie är inte en person som skyndar fram genom livet. I 18 år levde hon med utedass och med dusch på utsidan. Renoveringen har fått ta den tid den har tagit. Och hon är noggrann. Inget står av en slump någonstans. Allt är väl genomtänkt.
– Jag har varit begränsad av brist på pengar och beroende av att känna lust. Ofta har det gått till så att jag sparat pengar under året och renoverat på sommaren. När pengarna har tagit slut, har jag avslutat och väntat med resten till året efter, säger hon.
Allra första projektet var förstukvisten.
– Plötsligt såg jag hur det såg ut och undrade hur jag hade kunnat köpa ett hus med bara korrugerad plast över ingången. Det var inte det minsta charmigt. I en bok hittade jag typiska utsmyckningar i trä, ritade av dem och sågade ut dem med en sticksåg i snickarboden. Bygget med tak och liten veranda gjorde jag tillsammans med en vän, säger hon.
Marie har med sig fingerfärdigheten från början. Mormor var sömmerska. Mamma sydde Maries och syskonens kläder. Själv tillverkade hon sina egna kläder från det hon började i högstadiet och fick syslöjd. Efter gymnasiet utbildade hon sig i sömnad och mönsterkonstruktion på yrkesskolan. Några år efter hon skaffat huset gick hon en tvåårig hantverksutbildning på Näs. På väggen i köket hänger skåpet i shakerstil hon tillverkade där och på glasverandan står bordet hon gjorde av bräder med vankant, det vill säga med barken kvar.
– Både sömnad och snickeri är konstruktivt och logiskt. Det har ett samband tänker jag, säger hon.
Mycket material köper hon billigt på brädgårdar. Många fantastiska handblåsta fönster har hon fått för en spottstyver. Glasverandans fönster kommer från en gård i Lillehammer i Norge. Hennes vän där skulle byta ut fönstren och Marie fick dem om hon hämtade dem. Dörren som går från verandan till trädgården kommer från Olivedalsgatan i Göteborg. Verandan byggde hon 1993, delvis tillsammans med sin bror. Badrummet blev en utbyggnad på baksidan av huset. Då kom Isolerhandboken och Foga och fixa, olika handböcker som hon plockat till sig på byggvaruhuset väl till pass. Elen, rören och stommen till utbyggnaden tog kunnigt yrkesfolk hand om. Resten gjorde hon själv. Bland annat lade hon värmeslingor i golvet och fixade kaklet och klinkers.
– Jag kommer ihåg att jag skulle använda en specialmaskin för att skära kakelplattorna och att de gick sönder ibland. Då grät jag. Man behövde vara så himla stark och det gjorde ont i händerna. Men det var bara att bita ihop och göra om det igen, säger hon.
De stora gipsplattorna som behövdes för isoleringen drog hon igenom ett fönster i huset eftersom dörren och farstun var för trång. Hon band de stora plattorna runt nacken med hjälp av sjalar för att kunna bära dem.
– De är egentligen alldeles för stora för en person och man får ta det försiktigt då de lätt går sönder. Eftersom det bara var några stycken gick det. Ofta löser sig annars tunga lyft genom att jag inte bär en massa bräder på en gång utan tar en i taget, säger hon.
Sista projektet var ateljén som är i samma stil som huset och som ligger strax intill. Där har hon numera ett bra arbetsrum med symaskin och ett stort bord där hon kan klippa till sina tyger.
– När jag byggde ateljén märkte jag att jag hade lärt mig en del genom de tidigare projekten. Det gick jämförelsevis lätt, säger Marie.
Hennes vänner har följt hennes olika projekt på avstånd. Varje år efter semestern när alla kommit tillbaka till staden har de haft helt olika upplevelser att berätta om.
– De beskriver sina resor utomlands och härliga segelturer. Jag har snickrat och målat mest hela somrarna, säger hon.
Nu blir det annorlunda. Allt är färdigt och hon kan njuta mera.
– Det ska bli härligt. Men lite måste jag nog göra. Jag har försakat huset för alla projekt. Nästa sak att ta tag i blir fönstren som behöver kittas om och målas med linoljefärg, säger Marie.
