Vintern har slagit till i halländska Ålstorp och snön har just lagt sig. Den gamla byskolan, numera hem för Helena Söderqvist och Lars Ivar Nilsson, är i samma storlek som en Skånelänga och omgärdat av ett mörkgrönt spjälstaket. I hagen, på andra sidan vägen, står två ponnyhästar och glor nyfiket när Bostad kommer på besök.
Att det är ett hem utöver det vanliga förstår man redan när man ser husets entrédörrar på framsidan. De har spröjsat glas och släpper effektfullt in ljus genom gardinerna som har engelska jaktmotiv. Sneglar man ned på den gjutna entrétrappan ser man ett fält med sexkantiga keramikplattor – en föraning om vad som komma skall inne i huset. Helena Söderqvist är nämligen keramiker – en produktiv sådan – och runt om i hemmet hittar man hennes verk.
Lars Ivar Nilsson möter upp och visar runt till dörren på baksidan. Det är oftast det smidigaste sättet att ta sig in i huset.
– När vi kommer hem har vi ofta handlat något, till exempel mat, och då är det alltid smidigast att ta köksingången, säger Lars Ivar Nilsson och börjar tillsammans med Helena Söderqvist sin rundvisning för oss.
Lars Ivar Nilsson och Helena Söderqvist träffades på en konstskola i Munka-Ljungby. Utöver konsten är just deras stora intresse att renovera hus och de trivs båda i en miljö som inte är alltför för slätstruken. Det märks direkt när man stiger in i huset. Överallt blir man påmind om det som varit och redan i hallen får man se prov på Lars Ivar Nilssons yrkeskunskap. Lars Ivar Nilsson arbetar som konservator och är bland annat med och bevarar gamla kyrkor. I det egna hemmet är allt varsamt renoverat. Trappan är målad i gammaldags stil och taket är dekorerat med blommor i jugendstil. Men så var det inte när Lars Ivar Nilsson köpte huset och flyttade in. Då var väggarna i hallen grå och klädda med masonitskivor.
– Vi rev ner masonitplattorna och under dem fanns höga träpaneler med originalmålningen. Det var ju fantastiskt, otroligt vackert, säger Lars Ivar Nilsson.
På golvet i hallen ligger en röllakanmatta som är vävd av Helena Söderqvists kusin. Den stämmer väl i färg med väggar och trappa. Och tittar man vidare ser man att hela husets färgskala är enhetlig. Ingenting sticker ut, vilket skapar harmoni.
Husets häftigaste rum är den gamla skolsalen. Ett klassrum av det formatet är en perfekt ateljé där Lars Ivar Nilsson och Helena Söderqvist kan jobba samtidigt. I ett hörn står en brännugn för keramik och intill välfyllda hyllor med saker som Helena Söderqvist har gjort. Vevmangeln har de ingen direkt praktisk användning för, men den är vacker att se på och inspirerande tycker Helena Söderqvist och Lars Ivar Nilsson. Här och var hänger saker som liknar gamla ryska ikoner. Här finns också en imponerande altarutsmyckning i miniatyr.
– Det där är ett inträdesprov jag gjorde när jag utbildade mig på konservatorskolan på universitetet i Göteborg. Utmaningen var att gå från en svartvit fotostatkopia och via den försöka återskapa motivet tredimensionellt och i färg, säger Lars Ivar Nilsson.
Det är på det hela taget en avslappnad stämning i huset. På golvet står en katt och skjuter rygg. En akustisk gitarr lutar mot en fåtölj och intill har någon sparkat av sig ett par gula tofflor. I matsalen lyser den bleka vintersolen in över matbordet. Där finns plats för fem-sex personer, plus de som vill sitta i kökssoffan. Kökssoffan fungerar även bra som säng, precis som den gjort förr i tiden.
– Vänner och bekanta kan få ligga i kökssoffan när de kommer på besök, säger Lars Ivar Nilsson.
Stommar och bänkar i köket har Lars Ivar Nilsson snickrat ihop själv. Bänkskivorna är i ask och luckorna har han hittat på loppis. På golvet låg en korkmatta, men när Lars Ivar Nilsson tog bort den såg han de fantastiskt golv tillverkat av trätiljor, som han slipade och lutade.
Lars Ivar Nilsson berättar att han får utlopp för sitt intresse att bevara och vårda även utanför sitt hem och sitt yrke. Sällskapet Ruckelklubben som han är med i består av ett antal människor med samma intresse. Hittar de ett vackert hus, som håller på att rasa ihop, går de samman och renoverar det tills det ser ut som i fornstora dagar.
– Det är ingen tillfällighet att jag blev konservator, jag gillar att ta vara på det gamla.
Det är kallt ute, men i den gamla byskolan i Ålstorp brinner det i den gamla vedkaminen. Det är lätt att föreställa sig hur den här platsen såg ut när den fortfarande fungerade som skola och hur varmt och skönt det kunde vara att komma in här en kall vinterdag. Lars Ivar Nilsson är uppväxt i trakten, men Helena Söderqvist berättar att det var ett helt nytt liv för henne att som storstadsbo flytta ut på landet. Friheten att kunna ge sig ut i naturen hör till det hon uppskattar mest.
– Bara en sådan sak som att jag hade aldrig stått på ett par längdskidor innan. Nu är det svårt att vara utan dem, säger hon.