Behovet av fler skolsalar var skriande, skrev Rurik Holm i folkskolestyrelsen 1912. 1914 var behoven än mer trängande, särskilt i östra Majorna, enligt överläraren J.A. Elfström. Året därpå började planerna på ett nytt större skolhus att växa fram.
30 svenska arkitekter deltog i tävlingen, som Björner Hedvall och Gustaf Lindgren jr först vann, med Gunnar Asplund på andra plats. Asplund fick sen uppdraget att omarbeta förslagen till sitt vinnande koncept.
Asplund var redan känd för rådhusets tillbyggnad 1913, Skogskapellet och Skogskyrkogården (med på Unescos världsarvslista) i Stockholm 1920 samt senare för Stockholms stadsbibliotek 1928. Det, vars framtid om utbyggnad, ingen just nu hänger i luften.
Karl Johansskolan liknar i sin nyklassicistiska stil ett antikt tempel. Här rymdes från början utöver källarplan 32 lektionssalar, men det fanns också bamba, skolbad med bassäng, vaktmästarbostad och högst upp på gaveln ursprungligen en sal för friluftsundervisning för hälsoklasserna.
Hit upp bars klena barn, ofta med tuberkulos. Det fanns eget kök, toalett och sängar, där barnen låg under filtar medan hela fönsterväggen kunde öppnas för att släppa in frisk luft och sol. Utrymmet byggdes om till bildsal just för det vackra ljusets skull.
Det var också i översta våningen branden började den 29 mars 1990. På kort tid brann hela övervåningen och snart rasade skiffertaket in. Aula, två textilsalar och bildsalen blev totalförstörda och mycket mer av vattenskador längre ner.
Elever och lärare fick klämma in sig i varje tänkbart utrymme i de övriga byggnaderna, i Majornas gymnasium samt i baracker på skolgården. Fortfarande syns det ljusare teglet efter brandreparationen på gaveln ovanför fönstren.
Gaveln ut mot Amiralitetsgatan pryds av Ivar Johnssons konstverk uthugget på plats. Asplund kontaktade själv Johnsson (har även gjort Sjömanshustrun) som högg ut vishetens gudinna samt pojken med segelbåten, kvinnan med barn på armen samt mannen som på knä vilar på sin spade.
Skolans logga är en vattenurna från Asplund. Urnorna var tidigare kopplade till en pedal, där törstiga elever kunde dricka vatten.
Idag vallfärdar arkitektstudenter från hela världen för att se Asplunds skapelse. De beundrar urnorna, men också hur ljuset faller in i klassrum och korridorer.
