Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/17

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag måste bli 200– annars hinner jag inte klart"

Marie Tkauc älskar sina träd, framförallt praktkatalpan Speciosa, de många japanska lönnarna och olika varianter av rhododendron. I hennes japaninspirerade del av trädgården i Valinge sprakar det av knalliga färger under hösten.

Marie växte upp i grannfastigheten, 400 rejäla flickkliv härifrån. Varje dag på sommarlovet sprang hon genom skogen till farfar. Hon älskade de stora vackra pionerna i hans planteringar och kunde inte slita ögonen från de praktfulla blommorna. Marie ville så gärna plocka in pionerna, arrangera dem och sätta dem i vaser. Det ville inte farfar. Pionerna var hans passion och de fick ingen röra. Inte ens ett älskat barnbarn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– De är vackrast där de står däga, sa han till henne på halländsk dialekt.

Och betydligt senare:

– Tids nog får du ta över den här tomten.

Redan vid tio års ålder bestämde sig Marie för att ha blommor som hon kunde plocka in.

När farfar inte levde längre tog Marie som tjugoåring över tomten, byggde nytt hus med maken Mitch och satte igång med sin trädgård. I många år satsade hon på höga perenner av alla de slag. Pioner förstås, men också dagliljor som blommar så vackert på sensommaren när mycket annat har blommat över. Pionerna var så många att det inte var några som helst problem att plocka in dem och sätta dem i vaser. Senare fick hon smak för de pyttesmå alpinerna och sen kom passionen för gammaldags rosor. Med tiden har en del av dem fått ge vika för buskar och träd.

– Jag ville inte ha för många land att rensa, och upptäckte ganska snart att den finaste tiden för blommor är kort och att träd är vackra mycket längre tid och för det mesta året om.

De första träden hon planterade var praktkatalpan – för att den doftar så gott – och solfjädertallen. Hon grävde ner dem och andra träd hon gillade i den befintliga skogen, som bestod av tall och lövträd. Det var i samma skog som hon hade sprungit som barn när hon skulle till farfar.

– Fortfarande ser jag takpannorna på farfars hus framför mig när jag går upp mot huset, säger hon.

2005 kom stormen Gudrun och förändrade mycket.

Det hade börjat blåsa när Marie gav sig av med bil till nattskiftet. Nedblåsta telefonledningar och träd låg redan vid sidan av vägen. Maken Mitch jobbade i Norge och yngste sonen var hemma i huset med sina kusiner.

Under natten ökade vinden i styrka. När morgonen kom och Marie lyckats ta sig hem igen helskinnad gick hon och la sig direkt och somnade. När hon vaknade ville hon inte se eländet.

– Pappa tvingade ut mig till slut och det såg ut som plockepinn överallt. Vi hittade katalpan, som då var ett litet träd, under en stor tall.

Två år senare tog stormen Per med sig resten av den gamla skogen. Katalpan klarade sig den gången med och har sedan dess fått en särskild plats i Maries hjärta. Nu står den framför altanen och är flera meter hög. Den växer med en meter om året, berättar Marie. Bladen som faller när frosten kommer är ljust gröna och de smala svarta frukthängena dinglar i vinden, flera på varje gren.

Nedanför katalpan breder resten av den unga artrika skogen ut sig. Bladverket på de olika träden, japanska lönnar, ullungrönn, pärlrönn och äkta kastanj, går från nyanser av grönt över knallgult till orange och röda färger. Stammarna är läckert svarta mot det knallgula och röda. En ginkgo biloba och ett tulpanträd som blommade för första gången i år lyser nu med solgula blad. En del träd väcker uppmärksamhet för de fina stammarnas skull, som strimlönnen och Himalayabjörkens med sin kritvita stam. Mellan lövträden syns också de ovanliga barrträden, som sumpcypress och suga, Cryptomeria japonica och solfjädertallen, Sciadopitys verticillata.

En del av träden finns mest i södra Sverige, som till exempel det amerikanska judasträdet, Cercis, med sina djupröda hjärtformade blad och kinesträdet, ett bulligt litet träd som på sommaren har gula vipplika blomställningar. Marie har stött på flera av träden i Mitch hemland Slovenien och testat att plantera dem här i Valinge. Ibland har det fungerat och ibland inte. Hon har prövat att få cederträdet att trivas men misslyckats ett tiotal gånger. Nu finns det två plantor igen på långsam tillväxt. Skam den som ger sig, tänker Marie.

I trädgården som ligger i norra Halland är det växtzon två, men Marie Tkauc som är en zonknäckare har fått till ett varmare klimat än så.

Huset står på berg och bergsryggen löper ner i den japaninspirerade delen av trädgården. Berget behåller värmen, skyddar och förbättrar klimatet. Marie planterar dessutom träden i en blandning av morän och grus.

– Gruset värmer, ger näring och dränerar så att inte fukten samlas vid rothalsen, säger hon.

Nere vid våtmarken och den 6 000 kvadratmeter stora dammen har älgen lämnat fotspår på strandkanten. Marie ser älgarna från huset när de dricker vatten ur dammen. Där har grodor och salamandrar fått en fristad och kan föröka sig så mycket de vill. På sina ställen är dammen två meter djup och det finns en liten ö mitt i där Marie har planterat gräs, två tallar och ett par lönnar som nu på hösten har knallröda blad.

Marie är en idéspruta inte minst när det gäller hennes stora intresse trädgård. Hon har nya odlingsprojekt på gång hela tiden.

– Jag måste bli 200 år, brukar jag säga, annars hinner jag inte klart!

Grönsaks- och fruktträdgården ska påbörjas nästa år och rhododendronskogen färdigställas, så att hon snart kan gå där under rhododendronträden. Men då får hon ha tålamod eftersom rhododendron växer långsamt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.