Hållbar inredning "måste få kosta pengar"

Emma Olbers är inne på sitt tjugonde år som formgivare. Sara Medina Lind på sitt andra. De startade sina karriärer under helt olika förutsättningar. Medan Emma inledde sin karriär innan sociala medier ens hade uppfunnits kunde Sara dra nytta av alla sina Instagramföljare när hon lanserade varumärket Melo. Tack vare att hon är fotograf och duktig på att styla hade hon redan en stor skara följare.

– Vi har inte lagt en krona på annonskostnader, utan bara använt sociala medier. Det har gett oss supermycket, vi får förfrågningar från hela världen. Jag har ju inget att jämföra med, men jag vet inte hur vi hade klarat oss utan sociala medier, säger Sara Medina Lind, men Emma Olbers kontrar:

– Samtidigt var det mycket mindre konkurrens förr. På Carl Malmstens tid, kring 1910-1920-talen, kunde byns snickare överleva tack vare att alla i trakten visste att han fanns och gick till honom när de behövde något. Nu är utmaningen att nå ut i bruset. Det går ju inte att bara starta ett Instagramkonto och tro att det löser sig automatiskt, man måste vara duktig på det.

Starka känslor

Om man bortser från skillnaden i erfarenhet har Emma och Sara mycket gemensamt, som kärleken till hantverket, grunden till yrkesvalet och förtjusningen i trä som material.

– För mig började det när jag var riktigt liten, jag har alltid ritat, byggt och möblerat, säger Emma Olbers och Sara håller med:

– Både min pappa, min farfar och min morfar var snickare, jag har också alltid vetat att jag ville göra något kreativt. Jag blev fotograf, men kände snart att jag ville göra något mer.

”Något mer” blev en liten kollektion minimalistiska möbler och föremål i ask, tillverkade i Mockfjärd i det snickeri som en av de fem grundarna av Melo äger. Nyligen fick företaget ta emot pris som Årets nykomling på Residence Stora Formpris-gala. På samma tillställning prisades Emma Olbers för matbordet Landala för Tre Sekel som utsågs till Årets möbel - ett pris hon också fick av tidningen Sköna Hem och Plaza Interiör tidigare under 2016.

Evigt och modernt

Bordet står i Emmas studio på Södermalm i Stockholm där vi ses för intervjun. Det är gjort i furu, enligt en klassisk modell och med stjärnsågning för att få fram de bästa och kvistfria delarna av tallen. Sedan har Emma satt sin prägel, en samtida touch på detaljerna, som specialdesignade vingmuttrar.

Emma pekar ut ett minimalt märke längs ena kanten.

– Det fick en rejäl smäll i frakten hit så det blev ett stort jack i kanten. Men jag lade en blöt trasa på skadan och då försvann det nästan helt. Det är det fina med massivt trä. Skador i ytan går att reparera till skillnad från i lackade ytor eller laminat. Den typen av kunskap önskar jag att flera konsumenter hade.

Både Emma och Sara brinner för att skapa möbler man kan leva med länge och som tillverkats under bra förhållanden. En filosofi som nästan alltid innebär en lite högre prislapp än möblerna på de stora möbelkedjorna, och däri ligger en stor del av utmaningen. Inte bara för dem som formgivare, utan för hela planeten.

– Det är svårt att få konsumentskeppet att ändra riktning, det är som en finlandsfärja. Men vi måste få så många som möjligt att förstå varför saker måste få kosta pengar, säger Emma Olbers.

Sara, som fram tills för lite mer än ett år sedan själv var konsumenten snarare än formgivaren, säger:

– Jag ska vara ärlig, innan jag satte mig in i allt detta visste inte jag heller hur det fungerade. Vad är skillnaden mellan det dyra bordet och det billiga? Var tillverkas alla möbler? Vad får folk för löner? Det enda konsumenten egentligen ser är prislappen, och då tänker nog många ”oj, så dyrt”. Det som saknas är informationen om varför det kostar som det gör, för det finns ju alltid anledningar till det.

Gå i arv

Emma Olbers berättar att hon brukar försöka vända på resonemanget när hon hör att människor ifrågasätter prislappar på kvalitetsmöbler.

– Den dyrare stolen är gjord av bra material och tillverkad av människor som får rimligt betalt. Sedan tillkommer frakt, och så ska butiken som säljer den ha en slant. Då måste den få kosta kanske 3000 kronor. Om en annan stol bara kostar 295 kronor innebär det att någon får 20 kronor i timmen för att tillverka den, annars går det inte ihop. Miljön och andra människor får betala priset i stället. Kan du leva med det? säger Emma och Sara fyller i:

– Vi vill skapa möbler som fungerar i alla hem, i alla tider. Det är vad hållbarhet betyder för oss. Drömmen är ju att möblerna ska kunna gå i arv. Då har vi lyckats med vår ambition.

Sara Medina Linds Melo är fortfarande ett litet varumärke, allt tillverkas på beställning, det finns inget lager och inga återförsäljare. Försäljningen sker på nätet, och kunder som vill se bordet, spegeln och pallen i verkligheten blir inbjudna till Saras eller någon av de andra grundarnas hem.

– Drömmen är förstås detta, säger Sara och sveper med armen ut mot Emmas studio.

– En studio där vi kan arbeta och visa våra produkter. Jag hoppas också på att få jobba heltid med det här, än så länge har vi alla fem heltidsjobb vid sidan om. Jag är ödmjuk inför framtiden, men att vi vann ett pris nu betyder jättemycket, det känns värt alla kvällar och nätter.

Och du Emma, som redan är etablerad, vad drömmer du om?

– Att kunna driva miljöfrågorna hårdare genom att jobba mer med återvunnet material till exempel. Och så drömmer jag om att folk ska ändra sig och vilja köpa klokare möbler, även om de kostar lite mer!

Maria Soxbo

bostad@gp.se

TT-TT Spektra