Huset är ett både ett kulturarv och en levande och fungerande sommarbostad.
Carl Wilhelmson hade två döttrar och deras barnbarn äger nu villan; de två släktgrenarna bor där halva sommaren vardera.
– Det är en ynnest att få bo så här, säger Anette Nordenfelt.
– Det är absolut en förmån. Det finns ett väldigt lugn här, man varvar ned direkt, det säger till och med barnen, instämmer hennes man Fredrik Nordenfelt, vars mormor var Carl Wilhelmsons äldsta dotter Inger.
Fiskebäckskils store konstnär Carl Wilhelmson (1866–1928) hämtade många av sina motiv från sin hembygd. Varje sommar återvände han hit och hyrde någonstans att bo. När han fick råd lät han bygga den här sommarvillan med ateljé och han tillbringade varje sommar här livet ut. Huset stod klart 1912 och familjen flyttade in 1913.
Inte mycket är tillagt sedan Carls tid. Stora delar av möblemanget går att känna igen på de reproduktioner av Carls tavlor som hänger runt om i huset.
Man har bara dragit in vatten och avlopp, i en garderob finns en toalett och i källaren finns badrum och tvättmaskin.
– Inget är ändrat, vi håller huset i originalskick så mycket som vi kan, säger Fredrik.
På Carls tid flyttade hela familjen från Stockholm till Fiskebäckskil på våren, inklusive hembiträde och svärmor.
Det var tänkt att hembiträdet skulle bo i ett litet rum på vinden men det ville inte hon, istället sov hon i utdragssoffan i köket.
– På kvällen var köket hembiträdets område, då fick inte barnen gå dit. Friarna stod på kökstrappan, säger Fredrik.
Köket har gröna snickerier och mörknade obehandlade stockar. Inte mycket är ändrat, kökssoffan står kvar, skafferiet och vedspisen likaså men man har diskret satt in elektrisk spis och diskbänk.
– Slagbordet och stolarna i köket kommer nog från Carl Wilhelmsons föräldrahem, tror Fredrik.
Mellan köket och matsalen finns en serveringslucka. Fredrik berättar att när maten var klar knackade hembiträdet på serveringsluckan och barnen dukade fram. Disken ställde barnen sedan in i serveringsluckan.
I matsalen är det mesta sig likt. Stockväggarna är målade med limfärg, vit med lite sot och lite cinnober för att få rätt nyans. Rummet skulle gå i vitt, svart och blått, porslin och glas finns kvar och går i blått.
Servisen är unik, den finns bara i ett exemplar, den är från Gustavsberg med dekor av Wilhelm Kåge som varit elev till Carl Wilhelmson, en present till Carls hustru Berta på 50-årsdagen 1919.
Matsalen har till stora delar originalmöbleringen, samma som syns på en del tavlor. Wilhelmsons familj skaffade inte mycket speciellt för det här huset utan tog vad de hade. Mycket kommer från Bertas föräldrahem. Men några möbler är designade speciellt för huset.
Ett stort skåp i fornnordisk stil i hustrun Bertas sovrum är specialritat av husets arkitekt. Det fungerade som garderob och är en kompensation för att huset egentligen skulle ha varit större, men Carl och Berta hade inte råd att bygga så stort som de ville, ändå bidrog Bertas far till bygget, hon var enda barnet.
Också det så kallade Bretagneskåpet i matsalen är införskaffat speciellt för huset.
Matsalsbordet har Berta ritat och en kusin till Carl tillverkat. Berta var också konstnär, specialiserad på miniatyrer. Hon fick sluta måla när hon gifte sig men tog upp måleriet när maken gått bort.
I matsalen användes förr de stolar i bondrokoko som står kring väggarna, de flyttades fram till bordet är familjen skulle äta, och sedan tillbaka igen. De stolar som nu står vid matsalsbordet kommer troligen från familjen Wilhelmsons hem.
Villan byggdes när nationalromantik var dominerande byggnadsstil vilket också avspeglar sig i allmogesaker på väggarna som selbågar och skäktknivar.
Till tidens mode hörde en vurm för Fjärran Östern och i villan finns gott om japanska träsnitt och kinesiska porslinssaker.
Matsalen har utsikt mot havet och en balkong efter hela havssidan.
Bredvid matsalen ligger det så kallade skrivrummet med en sekretär som står kvar från Carls tid.
Med ett draperi var skrivrummet avskärmat från nästa rum som var sovrum för Carls fru Berta; professorskans rum, som hon sa själv.
– Hon var lite förnäm av sig och Carl var professor på Konsthögskolan i Stockholm, säger Fredrik.
Idag kallas rummet oftast gula rummet eftersom det har gula väggar till skillnad mot de andra rummen som är vita. Rummet är gult för att ge kontrast till det vita möblemanget.
I trappan till övervåningen hänger reproduktioner som visar målningar med motiv från trappan för nästan 100 år sedan.
Uppe kommer man först till en stor hall med dörrar till döttrarnas rum och till svärmors rum.
Rakt fram ligger huset Carl Wilhelmsons ateljé som är det mest magnifika rummet i huset. Det är öppet upp i nock och har en fönstervägg mot norr med utsikt mot Lysekil.
Carl Wilhelmson sov bakom en avbalkning i ateljén. Hans staffli och målargrejer som penslar och färger finns kvar och står i ett hörn. Ett lågt bord i mitten på rummet var hans målarbord.
– När Carl arbetade skulle det vara helt tyst i huset. Han ville inte bli störd, berättar Fredrik.
När Carl Wilhelmson återvände till sin barndoms Fiskebäckskil var det i stor stil. Han hade hyrt sommarnöje och ateljé i Fiskebäckskil länge men när han beslöt att bygga en egen sommarvilla blev det en byggnad som var olik det mesta på Västkusten.
Den är i nationalromantisk dalastil med svarttjärade timrade väggar och byggd högt uppe på ett berg, vilket han var en förste som gjorde i Fiskebäckskil. Arkitekt var Ivar Callmander som också ritat Södra Kungstornet på Kungsgatan i Stockholm, hans pappa hade varit Carls lärare på Valand i Göteborg.
Den lokale byggmästaren Simon Hansson protesterade mot planerna. Han menade att på Västkusten måste husen ha brädbeklädnad, annars håller de inte för väder och vind. Men det blev som Carl Wilhelmson och arkitekten ville, med följd att villan läckte genom väggarna när det regnade horisontellt som det gör vid havet ibland. Södra gaveln fick delvis panel på 1940-talet och vid en stor renovering på 1990-talet var man tvungen att lägga bräder på långsidorna. Norra gaveln, den mot havet och med de karaktäristiska ateljéfönstren, är alltjämt i originalskick.
– Villan byggdes mera med tanke på form än på funktion. Huset är dragigt och det har läckt vatten genom både tak och väggar. Men det är ett fantastiskt hus, säger Fredrik.
En dag varje sommar visar familjen detta unika hus och berättar om Carl Wilhelmson. Föreningen Sjöstjärnan organiserar visningen som äger rum i juli. För att inte missa tillfället se föreningens hemsida eller lokaltidningarnas kalendarier.
